I dessa dagar talas det åter väldigt mycket om krig. Freden har liksom kommit på undantag. Få talar idag om freden. Allt färre verkar dessutom tro på freden, som en möjlig framtid.
Det finns idag en olycksbådande tro på att krig och dödande, kallt stål och militärallianser är lösningen på motsättningar och konflikter. Men sanningen är ju att det inte är krig som leder till en varaktig fred. Utan det är fred som leder till fred.
Samtal, förhandlingar, medling och diplomati är fredens väg. Alla försök måste göras för att förhindra att man tar till våldsåtgärder och krig. Det var detta som var Olof Palme-linjen, som emellertid Sverige och svensk socialdemokrati övergav, när Sverige aningslöst och dumt gick in i Afghanistan-äventyret för femton år sedan. Om någon för trettio år sedan, när Olof Palme ännu levde, hade sagt att Sverige skulle komma att föra krig och döda i Afghanistan så hade den personen ansetts vara galen.
Vi vet vad som har hänt: Femton år av krig har inte åstadkommit fred i Afghanistan. Tvärtom. Säkerhetsläget där är idag mycket sämre än när kriget sattes igång av USA och Storbritannien. Och när Sverige och andra länder anslöt sig till det. Afghanistankriget är en katastrofal historia.
Nu väntar vi på regeringens vitbok. Och att den blir objektiv och heltäckande. Om inte så får vi samla krafterna och höra av oss. Och kräva sanning.
Olof Palme-linjen hade sin grund i Hjalmar Brantings och Nathan Söderbloms fredsfilosofi, som idag omhuldas av förre ärkebiskopen K. G. Hammar och av alla fredsälskande rörelser och fredsvänner.
Jag medger att det är lätt att koncentrera sig på krig och konflikter när världen är full av dem. Jag tror inte att vi tidigare under en koncentrerad period har upplevt så mycket av krig och konflikter som nu i dessa dagar. Många väpnade konflikter utspelar sig idag världen över. Vi möter dem varje dag i våra tidningar och i radio och TV.
Vi säger ibland att världen är tokig. Idag är det verkligen berättigat att åberopa denna fras. Världen är mer galen och ond än på länge.
Bilden idag är en värld i krig. Afghanistan. Syrien. Irak. Mellanöstern. Libyen. Libanon. Jemen. Nigeria. Mali. Syd-Sudan. Ukraina. Pakistan.Varje dag möter vi ett hänsynslöst dödande. Människor halshuggs. Blod flyter. Människor sprängs i bitar!
Mördandet och terrordåden har inte längre några moraliska gränser. Kyrkor, moskéer, synagogor sprängs. Historiska platser och städer från Bibelns tid i Syrien och Irak jämnas med marken. Skolor angrips. Barn lemlästas och korsfästs. Medelhavet har blivit en begravningsplats för flyende människor. Våldet och hatet trappas upp. Terrormetoderna blir allt grymmare. Liken staplas på krigsskådeplatser runt om i världen. Så är vår värld i februari/mars 2016.
Men var någonstans finns fredens och förnuftets röster?
Jag brukar i mina fredstal hävda FN-stadgans våldsförbud, som ju är grundbulten i stadgan. Det är viktigt att vi tillsammans hävdar principen om fredsansträningar före våld och krig.
Efter andra världskriget sökte människor över hela världen efter något som kunde ena världens länder och folk. Man sökte efter något som kunde användas i försöken att förhindra ytterligare ett världskrig. FN-systemet med dess FN-stadga blev svaret. För små stater som Sverige var det extra viktigt att bli deltagare i ett större internationellt sammanhang som stabilt och konsekvent stod upp för freden.
Under många år arbetade Sverige i fredsfrämjande aktioner under klara FN-mandat. Sverige blev en aktiv och väl ansedd aktör i detta system för fred. Det var för oss svenskar självklart att FN-stadgans klara principer om en fredlig lösning av konflikter och motsättningar skulle följas. Vårt mål var att förhindra krig. För detta fredsbevarande arbete fanns ett starkt folkligt stöd under många år i vårt land.
Ett nytt och osvenskt sätt att se på konfliktlösning har slagit rot i vårt land.
I takt med detta ändrade synsätt på hur fred skall nås och upprätthållas så har det hävdats att en ny folkrätt håller på att växa fram som innebär en acceptans av våldet under täckmanteln om självförsvar och mänskliga rättigheter. Denna nya väg är en farlig väg. Den innebär våld och blod istället för olivkvistar. Den öppnar för krig i större skala. Och legitimerar våldet och dödandet i relationer mellan länder och folk.
Mer än någon annan gång tidigare har vi sett FN:s oförmåga att åstadkomma fred och försoning. Man sammanträder och avger resolutioner. Men FN kunde inte ens rycka ut och akut hjälpa de hundratusentals syriska ensamstående kvinnorna som befann sig i nöd vid taggtråden på flykt med sina barn i famnen. FN av idag måste restaureras och bli vägledande för fredsinitiativ. FN behövs naturligtvis. Men vi måste få ett starkare FN. FN är en viktig mötesplats. Den enda världsarena vi har. Om vi inte hade haft FN så tror jag faktiskt att vi hade haft ett tredje världskrig.
EU som vi drömde om som en fredens organisation talar allt oftare enbart om militära lösningar med en egen kraftfull militär apparat. Och Nato har byggt ut sina försvarslinjer mot Rysslands gräns, så nära att Nato blivit en krigsrisk.
Framför ögonen på de politiska ledarna ligger krig – inte fred! Vi måste se sanningen i vitögat! Om Sverige på nytt skall bli ett fredens land som förespråkar fred före krig så måste vårt land åter lyfta fram de fredliga lösningarna i det internationella umgänget. Sverige måste återgå till de fredliga vägarna med samtal, förhandlingar, diplomati, medling och bistånd som det centrala fredsarbetet. Vårt land måste återgå till den väg som vi med framgång gått på under många år. De diplomatiska vägarna var riktmärket som vann en bred anslutning världen över. Sverige stod för fred och inte för krig!
Jag vill att Sverige skall ha en egen fredslinje. En sådan fredslinje kan inte förenas med ett Nato-medlemskap. Vi behöver inget värdlandsavtal. Världen idag behöver inte fler militärallianser och fler krigare: generaler och soldater.
Vi behöver en värld med fredskultur. Där vi aktivt arbetar för freden. Att freden blir en del av oss själva. I vårt inre. Vi behöver fler politiker, präster, pastorer, lärare, kulturarbetare och andra, som talar fred och som har drömmar och visioner om fred och som kommer med förslag om hur man på fredlig väg förebygger konflikter och främjar försoning. Fred och godhet hör ihop. Utan godhet, kärlek och humanism tror jag inte att vi förmår att bygga hållbara broar mellan länder och människor. Grunden är att hata våldet och kriget och inte fienden som människor. Vi skall visa att vi har ett fredligt sätt att åstadkomma freden.
Hur skapar vi en fredskultur? Inte bara i vårt eget land. Inte bara i Norden och i Europa. Utan över hela jorden.
Ekumenik handlar i hög grad om fred. Men inte bara om fred i bemärkelsen att skapa eld upphör. Utan om att gå till grunden med krigets och konfliktens orsaker och fasor. Jag tror att ett ekumeniskt samarbete kan vara ett bra redskap i byggandet av en fredskultur.
Liksom genom att bygga broar mellan länder och folk. Genom att besöka varandra, genom turism, handel och folkrörelseutbyte. Föreningar, folkrörelser, kyrkor kan bli en del i skapandet av en fredskultur utan gränser.
Fredskultur handlar inte bara om politiska lösningar mellan regeringar och internationella organisationer. Minst lika viktigt är det att föreningar, individer och olika grupper i samhällena samarbetar för fred. De skapar fred i kraften av sina fredsargument. Att bygga en fredskultur innebär att arbeta fram ett alternativ till den våldskultur som styr många samhällen idag med maktutövning genom militära medel och en syn på fienden som någon som inte har likvärdiga rättigheter. Det skulle inte vara möjligt att starta krig och konflikter om en fredskultur genomsyrade våra samhällen. Att tänka på fred innebär att man arbetar för fred.
Min inställning är solkar. Jag vill inte att Sverigeskall vara med i krig eller i så kallade fredsframtvingande operationer som innebär dödande med hat och revansch som följd. Sveriges varumärke skall vara fred och fredsförhandlingar. Skall Sverige vara med i fredsbevarande operationer så skall det vara under klart FN-mandat. Med soldater i FN:s blå baskrar. Inte i Natos hjälmar. Sverige skall vara neutralt och militärt alliansfritt. Utan reservationer. Samma svenska språk skall vi tala i Moskva och i Washington. Och det finns inga undantag. Om Sverige skall vara neutralt och alliansfritt, så skall vi också vara det! Många frågetecken reses om många regeringsuttalanden. Många uppfattar dem som att vi sitter i Natos knä.
Allt fler dörrar öppnas nu för att Sverige skall gå med i Nato.
Under många år efter andra världskriget var Nato-frågan inte någon tvistefråga. En stor majoritet av Sveriges folk var emot en anslutning till Nato. De politiska riksdagspartierna var emot ett svenskt NATO-medlemskap.
Det var vaktslåendet om neutralitet och militär alliansfrihet som var det absolut viktigaste för såväl folkmajoriteten som de politiska partierna.
De socialdemokratiska efterkrigsregeringarna hade en orubblig inställning i frågan, innebärande att vi inte får tillåta någon annan att bestämma över oss eller att på våra vägnar fatta beslut i utrikes- och säkerhetsfrågor. En sådan politik hörde inte ihop med ett medlemskap i Nato. Vi har i över 200 år hävdat vårt självbestämmande. Den urgamla säkerhetspolitiken med ekon av 1812 års Karl Johan-politik var grunden till socialdemokratins hårda motstånd. Bondeförbundet höll med. Främst dess ledare Gunnar Hedlund.
Som Olof Palmes statssekreterare deltog jag i många möten om Nato och neutraliteten. Det var de två alternativen som då gällde. Det fanns inget mellanting. Sverige var neutralt och militärt alliansfritt – lika i både öst och väst.
Sveriges utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik under krigsåren 1939–1945 och åren därefter fördes med konsekvens.
Om vi hotades av krigsangrepp i vårt närområde skulle vi förklara oss neutrala. Misslyckades detta och vi utsattes för en regelrätt invasion, upphörde neutraliteten per definition och då skulle vi begära hjälp från västmaktshåll. Denna svenska säkerhetspolitik var tydlig under kalla kriget och väl förstådd i utlandet.
Skälet till det hårda motståndet mot ett Nato-medlemskap då – i början av 1970-talet – var inte annorlunda än nu 2016. Neutraliteten och alliansfriheten har visat sig vara till stort gagn för vårt land. Sveriges historia beskriver en långvarig fred med våra grannländer. Vi ställde inte upp på några krig under 1800-talet. På 1900-talet blev vi inte indragna i de två världskrigen. Neutraliteten och den militära alliansfriheten ansågs vara orsaken till att Sverige kunde behålla freden och friheten. Varför förneka detta? Varför idag underkänna denna linje?
Vid flera tillfällen samtalade jag om Nato med den legendariske utrikesämbetsmannen Sverker Åström. Hans viktigaste princip var att Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik med hänsyn till Sveriges geografiska läge inte får vara riktad mot Ryssland. Det är fråga om gemensam säkerhet, innebärande att varje stats politik skall vara så utformad att den inte skadar någon annan stats säkerhet.
Detta är realism och inte undfallenhet mot någon stormakt, hävdade Sverker Åström.
Ett svenskt medlemskap i en militärallians som Nato skulle öka spänningsnivån i vår del av världen och försvåra våra möjligheter att föra en aktiv fredspolitik. Detta är ett viktigt faktum som vi inte kan lämna åt sidan i dagens Nato-diskussion.
Sedan 1990-talet har konfliktlösning genom militära interventioner varit den förhärskande doktrinen hos stormakterna i väst. Men framträdande förespråkare för en sådan politik har också funnits i vårt land bland politiker och opinionsbildare. Interventionerna i Afghanistan, Irak och Libyen är inga lysande eller trevliga exempel till eftervärlden. Tvärtom. Interventionerna har skapat misslyckade stater med ännu mer av oro, nöd, elände och konflikter. Och flyktingströmmar. Låt oss konstatera att krigen i dessa tre länder fört dem längre bort från en stabil fred och från välstånd och trygghet för dess innevånare.
Resultatet besannar att det inte är krig som leder till fred. Tvärtom.
Den svenska neutralitets- och allianspolitiken har byggt på ett eget starkt folkförsvar baserat på allmän värnplikt. Avvecklingen av folkförsvaret och den allmänna värnplikten är det största försvars- och säkerhetspolitiska misstaget som Sverige någonsin gjort. Avvecklingen av folkförsvaret och slopandet av den allmänna värnplikten har undergrävt den svenska alliansfriheten. Deltagandet i Nato-ledda militära interventioner har redan medverkat därtill. Allt detta skedde dessutom utan en offentlig debatt. Att den allmänna värnplikten har avvecklats och att Sverige varit i Afghanistan på krigsuppdrag och inte på fredsuppdrag kom överraskande och plågsamt för många svenskar. Många anser att man blev lurade eller undanhållna fakta. Lögnen sitter alltid på första bänk när det gäller krig.
Det finns flera starka huvudskäl mot ett svenskt Nato-medlemskap.
- Vårt lands egna historiska erfarenheter. Sverige är unikt. En lång period av fred. Vår 200-åriga alliansfria politik sedan 1814 har tjänat oss väl och varit ett gott stöd under första världskriget, andra världskriget och kalla kriget. Denna politik har starkt folkligt stöd. Det ska mycket till för att denna politik ska överges.
- Ett medlemskap i Nato skulle försämra Sveriges säkerhetspolitiska läge. Sverige skulle dras in i krig i vårt närområde. Sverige blir inte säkrare med ett Nato-medlemskap. Tvärtom.
- Ett Nato-medlemskap påverkar i fredstid den säkerhetspolitiska situationen i Östersjöområdet negativt. Konfrontationsytorna mellan Ryssland och Nato kommer ännu närmare oss och medför incidenter och ökad spänning. Ett svenskt – och finskt – medlemskap skulle bidra till att öka spänningen. Detta ligger naturligtvis inte i Sveriges intresse. Natos utvidgning till den ryska gränsen har i hög grad medverkat till den spänning som vi nu upplever i nordområdet med stora militära övningar i Östersjöregionen som följd. Denna situation placerar Sverige i ett mer bekymmersamt läge nu än under det kalla kriget då Centraleuropa var i fokus.
- Som Nato-medlem skulle Sverige omfatta Natos kärnvapendoktrin.
Ett medlemskap i Nato strider mot en traditionell svensk anti-
kärnvapenpolitik. Nato har möjlighet att använda kärnvapen. Sverige skulle bli ett mål i ett kärnvapenkrig. Sverige skulle bli ett mål för fienden.
- Kostnaderna torde öka vid ett Nato-medlemskap. Det skulle bli stora krav på Sverige att medverka i Natos försvars- och krigsinsatser.
Vi måste gå med i Nato, säger förespråkarna, därför att det svenska försvaret har rustats ned så mycket att det enda alternativet är att gå med i Nato. Det är ett mycket dåligt argument. Nato kommer inte att betala för det rika Sveriges försvarsmakt, snarare kräva att vi höjer vår försvarsbudget från nuvarande 1,1 procent av BNP till Natos målsättning 2 procent. Det medför ökade försvarsutgifter från 45 till 85 miljarder.
När Berlinmuren föll så tändes förhoppningar om att vi inte längre skulle behöva oroa oss för ett nytt krig i Europa. En lärdom som vi drog av det kalla kriget var att Sverige (och Finland) stärkte freden i Europa genom att stå utanför Nato.
Men nu har spänningarna i Europa ökat och stabiliteten i Nordeuropa har minskat. Det var inte något vi drömde om. Vi drömde istället om fred och avspänning.
De försämrade öst-väst-relationerna är inget önskeläge för vårt land. Det kan inte vara en klok politik för Sverige att ytterligare skärpa motsättningarna i Europa genom en svensk Nato-anslutning.
Ett så avgörande beslut som ett Nato-medlemskap bör inte fattas under en säkerhetspolitisk kris såsom den mellan Ryssland, Ukraina och Nato. Tvärtom stärkte efterkrigstidens betydligt värre kriser uppslutningen kring vår militära alliansfrihet. Vi har Kubakrisen 1962; Sovjetunionens inmarscher i Ungern 1956, Tjeckoslovakien 1968 och Afghanistan 1979 samt hot om inmarsch i Polen 1981. USA:s och Storbritanniens anfall på Irak kan också nämnas. I alla dessa lägen har vi hållit fast vid vår politik. Och har varit lyckosamma med den fasta politiken.
Inför Tysklands enande, vilket innebar att forna Östtyskland skulle bli medlem i Nato, så garanterades Sovjetunionens ledare Michail Gorbatjov 1990 att Nato inte skulle utvidgas österut. Inte långt efter att Sovjetunionen och Warszawapakten upplöstes 1991 har emellertid Nato tvärtom aktivt agerat för att expandera österut.
1997 lyckades Bill Clinton övertala Jeltsin att Polen, Tjeckien och Ungern skulle bli Nato-medlemmar, vilket skedde 1999. Samtidigt utlovades att Nato inte skulle utvidgas till ryska gränsen. Ett särskilt fördrag upprättades. Tio år senare hade tolv nya medlemmar tillkommit – alla från forna Östblocket. USA:s och Tysklands löften var inte mycket värda. En amerikansk diplomat, George F. Kennan, skrev i New York Times att Nato-utvidgningen skulle bli efterkrigstidens största politiska misstag.
Jag läste nu på morgonen på hotellet här i Helsingborg att nu blir tyvärr värdlandsavtalet en verklighet. De båda regeringspartierna (S) och (MP) har enats om en så kallad lagrådsremiss och om att en proposition skall föreläggas riksdagen. De båda regeringspartiernas riksdagsgrupper står bakom förslaget. Den dag som riksdagen kommer att anta värdlandsavtalet blir för mig en Sorgens Dag!
Värdlandsavtalet är för Sverige en krigsrisk. Min uppfattning är att avtalet allvarligt underminerar Sveriges alliansfrihet. Jag har inte deltagit i debatten som så många andra med att föra fram förslag om förbättringar av avtalet. Min linje har varit att avtalet skulle avvisas och att förslaget i sin helhet skulle förpassas till papperskorgen. Något förslag skulle inte läggas fram till riksdagen, har varit min linje.
Men nu blir det med största sannolikhet ett värdlandsavtal. Men alla vi som varit och är emot avtalet får inte ge upp kampen. Nu får vi hjälpas åt att tala om för svenska folket att avtalet som riksdagen är på väg att anta är en säkerhets- och krigsrisk för vårt land. Avtalet medverkar till att göra säkerhetsläget i vår del av världen osäkrare.
Vad är då Värdlandsavtalet?
Värdlandsavtalet syftar till att säkerställa för Nato att Sverige lämnar stöd för Natos militära verksamhet på svenskt territorium i samband med övningar och operationer men även under krig och kriser. Värdlandsavtalet kan till exempel innebära användning av svenska militära anläggningar, service och stöd till militära styrkor under Nato-befäl och transiteringar av militära styrkor genom svenskt luftrum. Några restriktioner har hittills inte angivits när det gäller antal trupper och vapen inte heller restriktioner för kärnvapen.
Med andra ord: Värdlandsavtalet ger stort utrymme och mycket omfattande befogenheter för Nato på svensk mark.
All närvaro av Nato på svenskt territorium enligt värdlandsavtalet kräver att regeringen ger sitt tillstånd. Sveriges regering har alltså beslutsrätten. Men om ett godkännande ges till Nato kan det handla om en omfattande militär närvaro.
Bara det faktum att Sverige godkänner ett värdlandsavtal innebär en markering som sannolikt kommer att ytterligare höja spänningen i Östersjöområdet. Just detta är mycket viktigt att påpeka.
Ett värdlandsavtal är ett uppenbart brott mot den säkerhetspolitiska linje som kännetecknat Sverige under hela efterkrigstiden, att vi skall undvika steg som uppfattas som riktade mot någon av stormakterna i vår närhet. Detta är inte undfallenhet mot någon stormakt utan realism. Vi har all anledning att som ett svenskt intresse verka för att spänningarna istället minskas i Östersjöområdet.
Några ord om bakgrunden till värdlandsavtalet:
Den 27 juni 2014 beslöt den dåvarande regeringen att inleda avtalsförhandlingar om detaljerna i en stationering av Nato-trupper på svensk mark även under krig, övningar eller kriser. I slutet av augusti 2014 fattade den avgående regeringen hastigt ett formellt beslut om avtalet. Natos vapen, inklusive kärnvapen, skulle därmed kunna stationeras på svensk mark och då till exempel automatiskt bli ett mål för ryska kärnvapen.
Samtliga politiska partier förutom Vänstern ställde sig bakom att förhandlingar inleddes.
Mitt i valrörelsen hösten 2014 beslutade alliansregeringen att värdlandsavtalet utan föregående offentlig diskussion och utan riksdagens beslut skulle antas.
Det är helt naturligt att värdlandsavtalet har mötts av en stor tveksamhet och växande oro. Jag har mött detta på många platser runt om i landet. Vart är Sverige på väg? Vart leder den allt närmare kopplingen till Nato? Och vad innebär kärnvapenaspekten för oss om Sverige skulle bli medlem av Nato? Och om värdlandsavtalet skulle bli verklighet?
Detta är viktigt att ha i åtanke. Kärnvapen är en integrerad del av Natos doktrin och strategi och ingår i Natos militära aktiviteter.
Sverige har sedan 1960-talet bedrivit en konsekvent anti-kärnvapenpolitik. Grundsynen har varit att kärnvapen inte ger någon säkerhet. Tvärtom: den som förlitar sig på kärnvapen blir mer utsatt för kärnvapenhot. Särskilt utsatta är stater som tillåter stationering av kärnvapen på sitt territorium. De blir betraktade som legitima mål för kärnvapenangrepp. Den aktiva och framgångsrika anti-kärnvapenpolitik som Sverige har fört och som gav oss ett massivt stöd och trovärdighet under många år i FN är inte möjlig att föra om Sverige blir medlem av Nato.
Om Sverige inte bör bli medlem i NATO, vad bör vi göra i stället?
Vi bör se om vår försvarsförmåga. Detta skulle göra det mer kostsamt att angripa Sverige. Vi bör också betänka att vår säkerhet vilar på att vi är fast förankrade i de nordiska europeiska och västliga gemenskaperna. Vi måste satsa på mer fredsskapande arbete och på militär avspänning i vårt närområde och mellan stormaktsblocken. För ett litet land som Sverige är säkerhetspolitik mer en fråga om utrikespolitik än om försvarspolitik. Genom en trovärdig och konsekvent säkerhetspolitik ska vi undvika att dra på oss ett stormaktsanfall.
Rysskräcken har fått nytt liv och utnyttjas för ett Nato-medlemskap och för värdlandsavtalet. Jag har mött rysskräcken flera gånger i mitt liv. Till exempel när vi jagade u-båtar.
Man påpekar att Ryssland upprustar. Men man förtränger att USA lägger ner tio gånger mer på sin krigsmakt än vad Ryssland gör.
Sverige måste finna kloka vägar för att minska spänningarna. Istället för vapenskrammel bör Sverige återta samtalen med Ryssland på alla nivåer. Från statsministerutbyte och försvarsministerutbyte till myndigheter och institutioner och till andra delar av det svenska samhället och bygga upp kontakter igen. Det betyder inte acceptans av Rysslands aggressivitet eller brott mot folkrätten. Eller undfallenhet mot en stormakt. Vi viker oss inte en enda millimeter för Rysslands agerande. Men isolering av stater är en farlig väg. Det räcker med att se på fallet Nord-Korea. Och Ryssland är ett grannland. Vi har en skyldighet att åstadkomma fredliga kontakter i vårt närområde. Handel. Besöksutbyte. Turism.
Det är ju för att bevara Sveriges fred som är vår säkerhetspolitiska linjes viktigaste uppgift. Det viktigaste är att vårt land kan överleva som en fri nation och att vi kan bidra till fred i världen. Det är vi själva som ska bestämma. Beslut om vår trygghet skall fattas i Stockholm och inte i Bryssel, London eller New York.
Vi säger NEJ till Sverige i Nato!
Vi säger NEJ till värdlandsavtalet!
Vi säger JA till att vårt land förblir neutralt och militärt alliansfritt!
Vi säger JA till freden!
Anmärkning. – Före detta försvarsministern och talmannen i Sveriges Riksdag Thage G Peterson höll detta anförande i Helsingborg den 27 februari 2016.