När det brinner på grannens tomt, är det oklokt att hälla bränsle på elden. Men det är just det som förespråkare av en omedelbar ansökan om svenskt Nato-medlemskap ägnar sig åt. De vill, alternativt medverkar till, att brasan ska ta sig och sprida sig.
En svensk ansökan om medlemskap i den militära Västalliansen, när ett lokalt krig pågår i Ukraina genom Rysslands anfall, skulle i nuläget få ett antal omedelbara negativa konsekvenser.
Den skulle höja spänningsnivån i vår del av världen. Den skulle göra vårt land, Sverige, otillräckligt rustat, till ett naturligt anfallsmål för en ansvarslös statsledning i Moskva som ser Nato-land som sin givna fiende. Den skulle faktiskt kunna äventyra världsfreden.
Långsiktiga säkerhetspolitiska linjeval bör inte avgöras i en situation av akut kris och press. Sveriges utrikespolitiska hållning, att inte binda sig till stormaktsintressen, har utstått allvarligare påfrestningar än det aktuella ryska angreppet på Ukraina.
Detta utgör i sig inget direkt hot mot vårt land. Vi bör inte heller genom oförsiktigt handlande framkalla ett sådant hot. Sverige bör istället visa omvärlden hur fred vinns och säkras. Nato-förespråkarna önskar befinna sig på den rätta sidan. Men om positionsförskjutningen bidrar till att utlösa ett storkrig, är intet vunnet.
Rysslands oprovocerade anfall mot Ukraina var för många oväntat; inom den ukrainska befolkningen hade man fruktat men ändå inte väntat detta. Allt som kan nedbringa konfliktnivåerna bör nu välkomnas. Sverige som ännu en frontstat mot Ryssland skulle höja dem.
Det är därför som Nato-vurmen idag är så missriktad. Den ger oss osäkerhet, inte säkerhet. Den skulle ge upphov till konfliktanledningar som tidigare inte fanns. När kriget är över, bör vi vara redo att medla och läka sår.
Detta betyder på intet sätt att vi avstår från att fördöma Rysslands agerande – otillständigt, oprovocerat, ett brott mot folkrätten, ett övergrepp mot en fredligt sinnad stat. Men det innebär att vi avstår från att välja sida i stormaktsfejder.
Det innebär också att vi hjälper till med släckningsarbetet. Flyktingar från krigsområdet, den suveräna staten Ukraina, bör vi ta emot. Från den ena oberoende nationen till den andra. De blågula färgerna är desamma.
Det finns flera instrument. Istället för Nato-inordning måste vi nu snabbt och metodiskt stärka vår egen försvarskraft, civil som militär. Det kan ske genom skattehöjningar, genom intern och extern skuldsättning, genom omfördelningar i statsbudgeten. Allmän – inte selektiv – värnplikt bör snabbt realiseras, hemvärnet prioriteras.
Nato-entusiasterna borde fås att tänka i de banorna. Vårt land har behov av nationell enighet kring den linje som statsminister Magdalena Andersson nu har dragit upp.