Efter avslutad remissomgång med extremt kort tid för överväganden överlämnade den finska regeringen den 5 december till riksdagen (Eduskunta) sin proposition om medlemskap i Nato.
Det ser ut som en tanke att följande dag, den 6 december, är Finlands självständighetsdag. Den dagen för 105 år sedan förklarade sig Finland självständigt i förhållande till Ryssland. Den nya sovjetiska ledningen, som tog makten i Ryssland, erkände rätt omgående Finland som suverän nationalstat. Men mycket vatten har runnit under broarna sedan dess.
Finland är nu på väg in i Nato i enlighet med den högsta statsledningens agenda. Ingen betydande opposition gör sig hörd. När frågan om medlemskap i Nato första gången behandlades i riksdagen var det 188 röster för och bara 8 mot en ansökan. Det är nog det finska sättet. När statsledningen anvisat vägen samlas man på gott och ont bakom den. Det har emellertid hakat upp sig på vägen mot det hägrande målet till följd av framför allt turkiska kravlistor, som pedagogiskt illustrerar en aspekt av det Nato, där man anser sig höra hemma. Vi får se hur det hela kommer att utveckla sig. Tidshorisonten är öppen. Turkiet tycks se med betydligt blidare ögon på Finland än på Sverige.
Den finska regeringens proposition om anslutning till Nato överensstämmer i allt väsentligt med det utkast till proposition, som vi redan kommenterat på den här sajten. De begränsade justeringar av texten som gjorts är huvudsakligen av formell karaktär och baserade på kommentarer från olika välvilligt inställda finska myndigheter.
Cirka 1 600 privatpersoner har yttrat sig under remissomgången. Största delen av dessa förhåller sig kritiska till en anslutning och betonar Finlands alliansfrihet och opartiskhet. Kärnvapenfrågan behandlas i flera av yttrandena. I en del av yttrandena önskas preciseringar av fördelarna, nackdelarna och kostnaderna med en anslutning. I en stor del av yttrandena framhåller man att det borde ordnas en folkomröstning om anslutningen. I övrigt ser man inga betydande spår av krafter som på allvar går emot regeringens linje.
Den finska regeringen håller enligt propositionen fast vid att beslut av riksdagen kan tas med enkel majoritet, då ett godkännande av fördraget med Nato inte kan anses omfatta ”betydande överföring av behörighet” till en internationell organisation. Men regeringen anser det vara önskvärt att grundlagsutskottet uttalar sig i frågan. Så blir det nog också.
Propositionen har nu börjat behandlas i finska riksdagen. Under den inledande remissdebatten framträdde ingen nämnvärd opposition mot regeringens förslag till anslutningslag, vilken inte innehåller några förbehåll. Under debatten återkom ett antal teman:
Upprepade hyllningar av presidenten statsministern, försvarsministern och utrikesministern för att de så effektivt och snabbt hade slussat anslutningsfrågan fram till ett slutligt avgörande.
Bedömningar av anslutningens följder, där man tonade ned den inverkan de kommande förändringarna förväntades få (”business as usual”). I vissa inlägg ställdes detta i kontrast till vad man menade var den svenska hållningen, nämligen omvälvande förändringar till följd av ett medlemskap.
Hänvisningar till Sverige, Norden, Östersjön och Arktis berördes i åtskilliga inlägg med inriktning på samordning och samarbete.
Frågan om etablering av utländska baser och inkvartering av utländsk trupp på finskt territorium var ett återkommande tema. Svaret från ledande politiker var att detta i vart fall inte var aktuellt nu.
Hur förhöll det sig då med placering av kärnvapen i Finland och hade landet nu lagt om sin inställning till kärnvapen? Svaret från ledande politiker var att sådan utplacering inte var aktuell och att Finland skulle fortsätta verka för nedrustning. Någon talare tog upp frågan om att ställa upp villkor för Finlands Natomedlemskap, såsom Norge och Danmark hade gjort, när de i sinom tid förklarade att kärnvapen inte fick komma in på deras territorium. Det påpekades att det redan enligt gällande rätt var olagligt att föra in kärnvapen till Finland.
Flera inlägg gjordes om avtalet med Turkiet och någon talare ansåg att det fanns en risk för ”nyfinlandisering” i förhållande till Turkiet. Vapenexporten till Turkiet berördes.
I flertalet inlägg framhölls som grundläggande att Finland även som medlem i Nato bevarar kärnan i det finska försvaret, nämligen värnplikten, och upprätthåller ett eget starkt nationellt försvar. Detta upprepades av företrädare för samtliga partier.
Inte många gick in på mer komplexa frågor, även om någon talare tog upp beroendet av USA och hur utvecklingen skulle inverka på Nato, då USA på allvar började röra bort från Europa och i riktning mot Kina.
Det kan vara på sin plats att avsluta denna summariska överblick med inlägget från Erkki Tuomioja, tidigare utrikesminister och länge en varm anhängare av alliansfriheten, som dock slutligen valde att rösta för ansökan om medlemskap under det överväldigande tryck för anslutning som vällde fram i följderna av Rysslands angreppskrig mot Ukraina:
”Herr talman! Vi kommer att ansluta oss till Nato med samma rättigheter och skyldigheter som de andra medlemsstaterna. Vi söker inte undantag eller privilegier, och det finns inga öppna förhandlingsfrågor med Nato i detta avseende. Det innebär att Finland, inte ens som Natomedlem, ger upp sin suveräna beslutsmakt över huruvida utländska trupper eller Nato-funktioner ska vara permanent stationerade i Finland, vilken typ och omfattning av övningar vi deltar i och om kärnvapen får sättas in i Finland.
Nato upprätthåller en global kärnvapenavskräckning, och detta är något vi accepterar, samtidigt som vi vill fortsätta vårt arbete för att främja kärnvapennedrustning och vapenkontroll. Vår lagstiftning förbjuder redan import av kärnvapen. Det finns ingen anledning att ändra på detta, eftersom det inte finns en enda situation där en överföring av kärnvapen till Finland som ett mål för ett eventuellt kärnvapenanfall på något sätt skulle förbättra vår säkerhet. — Tack.”
Tuomioja anger i detta inlägg sakligt på vilka premisser Finland avser att gå in i Nato – utan förbehåll alltså – samtidigt som det tydliggör det utrymme för ”suverän beslutsmakt”, som Finland trots ett medlemskap är bevarad vid. Det senare är givetvis en central fråga. I Nato kan den egna suveräna beslutsmakten urlakas och till och med vittra sönder, men den kan också hävdas till sin kärna. Den kommer att ställas på prov i avgörande lägen (ska man delta i militära insatser utanför det egna territoriet och i vilka fall ska man göra militära insatser när självförsvar åberopas men det står klart att detta inte överensstämmer med FN-stadgans bestämmelser?).
Varthän det hela strategiskt tar vägen och var det månne sluta är en öppen fråga. Den hänger samman med om statsledningen med stöd av en stark medborgerlig opinion förmår försvara en nationell kurs och förmår vinna stöd från rätt bundsförvanter. Om statsledningen steg för steg låter landet snärja in sitt utrymme för ”suverän beslutsmakt” så till den milda grad att den knappast har några realistiska, alternativa handlingsvägar när centrala frågor ska avgöras urgröps suveräniteten.
Nästa steg i den finska processen är att utrikesutskottet yttrar sig över förslaget till anslutningslag och beaktar kommentarer från vissa andra utskott. Frågan om lagen kan tas med enkel majoritet hamnar på grundlagsutskottets bord.
Riksdagens talman har förutskickat att beslut om anslutning ska fattas först om och när samtliga medlemmar i Nato tagit ställning för Finland som medlem, det vill säga när Ungern och Turkiet definitivt sagt sitt. Andra uppfattningar har gjort sig gällande; presidenten och det konservativa partiet tycks eftersträva ett omedelbart beslut om anslutning så att inget negativt inträffar som kan rubba spelplanen. De vill inte ha något mellanliggande val.
Finland vet ju bäst självt vilken strategi som tjänar landet säkerhetsintressen. En omläggning av strategin genom ett medlemskap i Nato har emellertid en viss inverkan på vårt läge, och det oavsett om vi blir medlemmar eller inte. Men betydelsen därav ska inte överdrivas. Vi har ett fördelaktigare säkerhetsläge utanför Nato, om nu bara Finland skulle slinka in i alliansen. Blir både Finland och Sverige medlemmar, bör det bli en viktig gemensam sak att hävda prioriteringen av de egna nationella försvaren, där Sverige i vart fall hittills haft mycket att lära av Finland med sin stora armé byggd på allmän värnplikt, och att verka för ökad stabilitet och minskade spänningar i våra närmaste grannområden.
Framtiden lär komma att utvisa om den genomgripande omläggning av den finska strategiska kursen, som man nu har så bråttom med att driva igenom, kan bevara grunden för kommande finska självständighetsdagar. Eller om det kommer att komma smolk i bägaren, när småstaten på allvar dras in i Natos snärjande beslutsstrukturer, krav på att tillhandahålla militära styrkor för Nato-uppdrag utanför landets gränser, lojalitetspressande planläggning avseende vilka militära bidrag man ska lämna, skiftande interna motsättningar samt stridiga agendor om vem eller vilka som ytterst är alliansens fiende. Detta är naturligtvis i lika hög grad relevant för Sverige vid ett medlemskap.
Läs den finska propositionen här.