Vi återpublicerar här en artikel från början av året av Anders Björnsson ( utgivarna)
Hultqvistdoktrinen – att avstå från att bygga upp ett folkförsvar av Finlands typ och att i alla tänkbara lägen knyta sig nära USA:s regering och krigsmakt (”den transatlantiska länken”) – innebär stora långsiktiga risker för småstaten. För överste Bo Pellnäs har naturligtvis alldeles rätt när han konstaterar att ”till syvende och sist måste ett litet land alltid lita till sin egen förmåga” och fortsätter: ”Vi förlitar oss nu på amerikanska löften. Kortsiktigt är det möjligt, men vår säkerhetspolitik kan inte vara femårig, och framtiden är alltid en osäker fordran. Det är inte skrivet i sten att USA alltid kommer att ha intressen att försvara i Östersjöområdet.”
Doktrinens farlighet är flerfaldig. Vi kommer att kunna stå med tomma händer den dag den stora världsmakten flyttar intressefokus från Europa till andra delar av världen – om detta inte redan håller på att hända. Vi kan bli en ställföreträdande måltavla för attacker riktade mot den amerikanska intressesfären. Och genom vad som i huvudsak är demonstrationspolitik förlorar vår alliansfrihet trovärdighet i omvärldens ögon, som nyligen när vi låter en amerikansk arméchef obehindrat inspektera svenska försvarsanordningar på Gotland, denna ö som av regeringen ansetts hotad av ryska gastransporter, eller när vi deltar i icke folkrättsligt grundade Nato-operationer.
Basen för doktrinen är hotbilder som i grund och botten inte är mer faktabaserade än de (o-)sannolikhetsdeklarationer som nu ska rensas ut ur den säkerhetspolitiska retoriken. Om det militära hotet mot Sverige var akut, skulle givetvis en helt annan prioritering av det nationella försvaret behöva ske. Vi, som utger denna sajt, har argumenterat för kraftiga ekonomiska satsningar för ett ”återtag”, men de måste i så fall vara riktade och inte utsmetade på en för tillfället given försvarsstruktur. Ett stort land kan låta större delen av sin befolkning stå utanför försvarssektorn, men inte ett litet. Det lilla landet behöver massa – en massa som i varje ögonblick kan mobiliseras.
Därför pliktförsvar och inte frivilligförsvar (vilket värnpliktens så kallade re-aktivering i allt väsentligt handlar om). Överste Jan Wickbom har på ett genomtänkt och originellt sätt motiverat pliktens (inte tvångets!) överlägsenhet i ett demokratiskt samhälle och i ett land som inte har några offensiva ambitioner. Och som överste Per Blomquist övertygande hävdat, måste ett sådant land – som i eget överlevnadsintresse avstår från krigsdeltagande utanför sina statsgränser – räkna med att kunna försvara sig åt alla håll. Det måste kunna säga nej även till ”vänner”, om dessa vill komma på ovälkommet besök. Och då krävs ett ytförsvar, inte bara ett skalförsvar. Det är på marken man gör motståndaren mest skada.
Då är det också viktigt att man har garantier för att det inte finns några massförstörelsevapen stationerade på svensk jord och inte heller i svenska farvatten. Kan man få sådana garantier? Kanske inga hundraprocentiga. Men Sverige bör under alla omständigheter deklarera att vi är ett kärnvapenfritt land och att förbud att hålla kärnvapen hos oss även gäller främmande makt, i krig såväl som fred. I diskussionerna om den FN-resolution om globalt kärnvapenförbud, som antogs förra året och som Sverige stödde i Generalförsamlingen, har det rått en besvärande oklarhet på denna punkt. De båda stora kärnvapenmakternas modernisering av sina arsenaler gör det angeläget att skingra denna oklarhet.
Hultqvistdoktrinen synes ta lätt på den här typen av hotbilder, som faktiskt är högst konkreta och aktuella. Cyberhoten är säkerligen också reella, möjligen uppförstorade. Men måste inte en förnuftig planering av totalförsvaret, inklusive civilförsvaret i alla dess beståndsdelar, också innehålla en parallell strategi för icke-digitalt tillvaratagande av samhällets resurser? Således borde det föras en diskussion om den teknologiska framkantens sårbarhet ur ett säkerhetsperspektiv. I ett glesbefolkat land som Sverige skulle sådana överväganden stå mycket högt upp på dagordningen. Den sittande försvarsberedningen har tangerat dessa ting, men den faktiska utvecklingen av infrastruktur och samhällelig grundkompetens tycks obehindrat löpa vidare i teknikoptimistiska fotspår. Om Nya Karolinska Sjukhuset i Solna inte kan fungera under högst normala förhållanden, hur ska landets sjukvård då klara sig i krigstid?
Här hjälper inga transatlantiska länkar, och inte heller något Nato-medlemskap. Det gäller att bygga upp en nationell beredskap som idag till väsentliga delar är tillspillogiven och sönderslagen. En doktrin om fosterlandsförsvaret är vad som behövs. Yrkesarmén måste fasas ut och dumdristiga internationella ”åtaganden” annulleras. Vi ska inte ha egen trupp i främmande land (annat än på FN-mandat, i överensstämmelse med folkrättens stadganden). Vårt läge är i och för sig gynnsamt: vi har inga namngivna fiender (även om russofoberna försöker få det dithän), vi är inte utsatta för akuta hot, vår utrikespolitik strävar efter en värld i fred. Därför kan vi nu gå lugnt och metodiskt tillväga. Varför Sverige – om kriget kommer – är värt att försvara med alla tillgängliga medel är en fråga som har försummats och som jag avser att återkomma till.