Några nedslag i alliansfriheten och när ”det man ansåg nödvändigt för landets framtid var viktigare än partiet”!

Rolf Andersson

I den här texten görs ett antal något godtyckligt valda nedslag i historiska alliansfria positioner. Någon riktigt rak linje erbjuds inte. Men de händelser som jag berör ger anledning till eftertanke om det bestående värdet av alliansfriheten som vår ”grand strategy”.

Att överge en övergripande strategi, som fungerat under sekler och hållit oss utanför krig, är ett ytterst våghalsigt steg. Ett sådant övervägande kräver kyla och eftertanke. Det kräver grundligt med tid för breda överläggningar och diskussioner. En sådan prövning av den nationella kursen kan inte baseras på kortsiktighet eller stundens känslomässiga konjunkturer. Att på utomordentligt vaga grunder, och utan att ge tid för ett allvarligt menat, folkligt förankrat ställningstagande, ta ett steg in i en osäker instabilitet, där vårt framtida självbestämmande skulle komma att devalveras, är en ansvarslös politik. I ett turbulent och känsligt läge är det kall analys och strategisk långsiktighet som måste styra.

Det ska självfallet till utomordentligt starka skäl för att vi ska ha anledning att överväga att lägga om vår strategiska kurs. Bevisbördan för att en omläggning är nödvändig har de som propsar på en helt ny strategi, nämligen medlemskap i Nato. De som vill överge alliansfriheten har att övertygande visa att ett sådant ödesdigert steg inte medför ökade risker eller andra nackdelar för oss. De har att visa att vår säkerhet och position i övrigt stärks. Någon sådan analys föreligger inte.

Propagandan för medlemskap är ofta ideologiskt präglad. Den handlar mer om värderingar än om själva kärnan, nämligen hur vårt självbestämmande och vår fred kan säkras. Den präglas ofta av vilka fördelar andra stater, till exempel Finland eller de baltiska länderna, skulle ha av en svensk anslutning.

Men det helt och enda avgörande kan bara vara vad som tjänar Sveriges säkerhet bäst.

Alliansfriheten är nu som så många gånger tidigare utsatt för utomordentligt starkt tryck, både internt och externt. Till följd av Rysslands vidriga och olagliga angreppskrig mot Ukraina har ifrågasättandet av alliansfriheten kommit att opinionsmässigt vinna bredare stöd. Den ryska aggressionen har skakat om. Många försöker i det läget ta tillfället i akt och ge oss råd om hur vi bör omforma vår kurs för att passa andra staters intressen. Men när goda råd är dyra kan vi uteslutande lita till oss själva.

Fokus i den här artikeln är på vårt förhållande till Finland. Det är ingen slump. Den relationen har följt oss genom århundranden och den är alltjämt högst aktuell. Det svensk-finska försvarssamarbetet har numera drivits dithän att det omfattar gemensam operativ planering. Ländernas regeringar har drivit igenom lagförslag, som underlättar för beslut om militär samverkan, om det skulle bli allvar av och politiska vägval skulle behöva göras i Helsingfors och Stockholm. Någon allians är det inte fråga om. Det kräver ett framtida politiskt avgörande av respektive stat.

Tanken på ett svensk-finskt försvarsförbund är inte ny. Sådana äventyrsprojekt har aktualiserats gång på gång under de senaste hundra åren, men de har vid dagens slut alltid med rätta avvisats från svensk sida. Finnarna har en granne i öster att hantera. Det är deras öde. Det är en relation de har att sköta på eget ansvar och utan svensk inblandning eller svenskt ansvar.

Med den finska elitens snabba marsch mot ett hägrande medlemskap i Nato förändras bilden. Vi får se hur det hela kommer att gestalta sig. Finland får på gott och ont ta konsekvenserna av det vägval som nu verkar vara förestående. Sverige har ingen som helst anledning att följa i Finlands spår.

 

  1. Torvald Höjer

 

Torvald Höjer, då chef för UD:s politiska avdelning, framhöll insiktsfullt i en intern PM från våren 1923 om Sveriges förhållande till Finland:

 

”Därest ett mindre utsatt land, särskilt om det tillika medför de större militära tillgångarna, skall inlåta sig på ett försvarsförbund med en annan stat, torde såsom oundgänglig förutsättning böra uppställas, antingen att det förra landet kan utöva ett avgörande inflytande på det senares utrikespolitik eller ock att denna ådagalagt en sådan fasthet, stadga eller följdriktighet, att dess framtida utveckling med någon grad kan förutses. Över huvud taget gäller i ett förbundsförhållande – för att använda en av Bismarck älskad bild – för varje land att tillse, att det blir ryttare och icke häst. Den finska utrikespolitiken har emellertid mer än en gång visat en sådan hänsynslöshet, en sådan oberäknelighet, en sådan äventyrlighet, ett så starkt beroende av vissa stormakter, att ett nära politiskt samgående med densamma, åtminstone för ett land, som traditionellt strävar att hålla sig utanför uppkommande förvecklingar, måste synas allt annat än lockande. I försvarsförbund med Finland skulle Sverige säkerligen löpa faran att indragas i detsamma ovidkommande förvecklingar, som eljest skulle kunna undgås. Såsom ovan framhållits synes sålunda Finlands läge alltför utsatt och linjerna i dess utrikespolitik alltför obestämt uppdragna för att det skulle synas tillrådligt att från svensk sida ingå i diskussion om en traktatmässigt fastslagen förpliktelse till väpnat motstånd, som kanske måste inlösas under ett helt annat läge än då den ingicks och som säkerligen, i varje fall för närvarande, icke skulle uppbäras av en samlad svensk opinion.”

 

Torvald Höjer var historiskt skolad, lärjunge till Harald Hjärne. Han kom dock att slå in på den diplomatiska banan. Tonen i denna hans PM är rätt återhållsam och övervägande, men det råder knappast någon tvekan om att han egentligen inte gav något utrymme för ett svenskt-finskt försvarsförbund. Denna hans position var genomtänkt och den står sig av flera skäl.

 

Höjer var utarbetad och trött på den samtida partipolitiken och det växande liberala och socialdemokratiska inflytandet. Han hade sina rötter högerut. För det nybildade Nationernas Förbund, där det första världskrigets segrarmakter slog an tonen, bestämde grundvalen och banade väg för nya allvarliga konflikter, hade han inte mycket till övers. Förbundet skulle, enligt hans uppfattning, förr eller senare brista, och i det fick han ju snart rätt. Höjer drog sig bort från UD i Stockholm och blev minister i Oslo; en något lugnare tillvaro. Men det kan vara värt att notera att den socialdemokratiske partihövdingen Hjalmar Branting uppskattade Höjers sakliga och kyliga omdöme.

Den bedömning Höjer gjorde av den dåtida finska politiken var i det läget sakligt grundad. Den bestående kopplingen till Tyskland var besvärande, även om en skandinavisk orientering hade sina anhängare.

De faktorer Höjer som tar upp som kritiskt bestämmande för alliansers förutsättningar, komplexitet och hållbarhet är alltjämt värda att beakta. De ställs på sin spets, när läget blir kritiskt. Men de inverkar även permanent under lugnare perioder (som snabbt kan slå om) genom sina bindningar, prioriteringar och andra vägval, som hämmar det egna självbestämmandet och riskerar att urlaka den egna nationella kursen. Och frågan om vem som är ”ryttare” och vem som är ”häst” eller snarare en av ”hästarna” är givetvis då som nu central, särskilt när flera makter är inblandade som i Nato, där det mesta är centrerat runt USA.

 

Allianser är ibland nödvändiga. Fungerande allianser formas bäst och uthålligast om det handlar om konkreta mål, en överblickbar period och en någorlunda tydlig gemensam motståndare. USA, Sovjetunionen och Storbritannien etablerade en mäktig allians mot Hitler-Tyskland. Den hade sin varaktighet, rymde starka motsättningar och splittrande agendor, vilka emellertid tills vidare kunde hanteras inom ramarna för det övergripande målet att besegra den gemensamma fienden. Den varade så länge som den var nödvändig och hölls ihop av grundläggande intressen. Så är det nog i grund och botten med allianser, även om de formellt kan bestå, trots att kittet, en kärna av intressegemenskap, som håller ihop enheten, urlakas. Hur det härvidlag förhåller sig med Nato får vi se. Många krafter där drar åt olika håll, med sina skilda geografier och olika prioriteringar. Man brottas där med grundläggande frågor om geostrategisk inriktning och vem ”fienden” egentligen är eller bör vara. USA vill kraftsamla mot Kina. Det väger naturligtvis tungt i ett Nato, där USA under hela organisationens existens utsett Saceur (Supreme Allied Commander Europe, det vill säga Natos högste operative militäre befälhavare över de allierade styrkorna i Europa).

Vad Höjer inte går närmare in på i sin PM är faktorer som geografiskt läge och värnkraft. Då som nu har Finland att vårda sitt grannförhållande till Ryssland, som man har en drygt 130 mil lång gräns till. Sveriges läge är långt gynnsammare.

Om Sverige skulle gå hela vägen in i en bindande allians, som domineras av en eller flera stormakter, blir vi definitivt en underordnad pjäs med ytterst begränsat nationellt handlingsutrymme. Det gäller oavsett om vi talar om ett svenskt medlemskap i Nato (som vi samarbetar med, anpassar oss efter och gör aggressiva krigsinsatser tillsammans med); ett bilateralt förbund med en verklig stormakt som USA (som vi samarbetar med, anpassar oss efter, ”länkar” till och gör aggressiva krigsinsatser tillsammans med); en allians med en svag mindre stormakt som Frankrike (vars interventionistiska krig i Mali, som den svenska regeringen obegripligt nog involverade oss i, körts i botten); eller en allians med en likaså svag mindre stormakt som Storbritannien (vars Joint Expeditionary Force vi anslutit oss till och övar med).

Det säkerhets- och militärpolitiska samarbetet mellan Sverige och Finland har gått långt. Men det är inte fråga om en allians. Och det finns väl en sorts inbyggd balans mellan dessa två småstater, varför frågan om underordning och anpassning till den ledande statens dominans inte blir så skarp. Men likväl ställer projektet frågan, om det skulle vidareföras på allvar, vem som ska ha avgörandet i sin hand när intressena, beroende på geopolitiskt läge, egen försvarsförmåga och relation till mäktiga grannar, ställs på sin spets. I ett svårt läge med press och till och med hot mot det egna landet från en stormakt får dessa småstater lita till egna krafter. I tider av nöd har de att själva pröva om de är betjänta av en allians med en stark motverkande stat eller konstellation av stater. Sverige har inte mycket att erbjuda Finland i form av värnkraft. Det vi har kan vi inte undvara. Den värnkraft Finland onekligen besitter behövs för dess eget försvar.

Det mesta tyder nu på att Finlands lösning på sitt säkerhetsproblem blir anslutning till Nato. Det är naturligtvis en fråga för finnarna själva att ta ställning till. Men det kommer att påverka stabiliteten i vårt närområde. Hur kommer till exempel det demilitariserade och neutraliserade Åland, som inte ligger långt bort från oss och som Finland har ansvaret att försvara, att fogas in i Natos övergripande planering? Och var längs den långa gränsen mot Ryssland kommer Natobaser att förläggas?

En småstat, som går in i en allians med en stormakt och ett par mindre stormakter, hamnar i den problematik som Höjer målar upp: Vem har ytterst befälet, det vill säga avgörandet i sin hand, när det verkligen gäller, även om samråd och viss självständighet må förekomma och i viss mån kan accepteras och fungera under mindre känsliga perioder? Vilka krav ställer den som ytterst har befälet på underordnade stater, till exempel krav på lokala baser för olika mer eller mindre offensiva krigsoperationer, som inte riktigt kan överblickas vid tidpunkten i fråga? Vilket utrymme har småstaten för självständigt utrikes- och säkerhetspolitiskt agerande, när den utsätts för tryck från den dominerande statens sida?

 

Och vi talar här om en dominerande stat som har eller kan ha en helt annan agenda än småstaten, och som under hand fokuserar sina intressen på en helt annan geopolitisk brytningspunkt än den som tidigare var aktuell, i riktning mot kinesiska sjön och Arktis. Saker och ting förändras och perspektiv förskjuts. Om allt detta kan man spekulera. Men realiteterna i den dominerande statens genomslagskraft på det egna landets politik och förmåga till självständighet, och det egna landets typiska svar i form av anpasslighet, illustreras besvärande tydligt av våra grannländer Danmark och Norge. Danmark har knappast tillstymmelse till egen säkerhets- och försvarspolitik. Det är Nato och därmed USA rakt igenom. I Norge är det också rätt illa ställt, men oppositionen mot ett osjälvständigt Norge gör sig i alla fall hörd.

 

Allianser, hur ytterst kinkiga, begränsande och flyktiga de än må vara, kan inte helt uteslutas för svensk del. När nöden inte har någon lag och vi är kringgärdade och pressade in i ett hörn och utsatta för hot om våld och andra alternativ inte står oss till buds, måste alliansmöjligheter prövas. Det är naturligtvis långt ifrån säkert, men fullt möjligt, att intressena i ett visst konkret läge kan sammanfalla för en period och att en allians med en stormakt eller konstellation av stater är realistisk och kan falla på plats. Nackdelarna med ett alliansförhållande kan samtidigt vara ytterst belastande; det kan i värsta fall förlama och hämma vårt självbestämmande ända intill dess kärna och ofrivilligt dra oss in i andras strider. Om det priset ska betalas, får bedömas konkret i ett visst läge, där bättre alternativ lyser med sin frånvaro.

Men vi befinner oss inte i ett sådant nödläge. Vi är inte utsatta för hot om våld. Vi bör hålla fast vid alliansfriheten och bygga ett starkt folkförsvar samt föra en utrikes- och säkerhetspolitik med en tydlig kurs så att sådana krislägen kan undgås.

 

  1. Carl Hederstierna

 

I oktober 1923 höll utrikesminister Carl Hederstierna ett tal vid Sverige Tidningsutgivares bankett. Något överraskande förespråkade han där ett framtida svenskt-finskt försvarsförbund. Detta uttalande föranledde en livlig debatt här i landet. Hederstierna blev som en följd därav tvungen att lämna regeringen med högermannen Ernst Trygger som statsminister.

Hederstierna var den förste svenske utrikesminister som i modern tid hade att ge upp sin ministerpost på grund av hållningen i frågan om en svensk-finsk allians. Han var inte den siste. Richard Sandler fick närmare ett par decennier senare gå samma väg.

 

  1. Marcus Wallenberg

 

Marcus Wallenberg, häradshövdingen, som ledde landets främsta bank- och finanskoncern, höll under en lång tid i gång en brevkorrespondens med den till Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning knutne publicisten Torgny Segerstedt. Det kan förmodas att Wallenberg primärt ägnade tid åt brevväxlingen i syfte att påverka Segerstedt i ”rätt” riktning. Segerstedt fick väl som stimulans ett och annat tips och uppslag av Wallenberg, som kunde bearbetas för den göteborgska dagstidningen. Deras divergerande utgångspunkter visade sig allt tydligare, när saker och ting började ställas på sin spets. Wallenberg skrev till Segerstedt den 30 oktober 1923 apropå Hederstiernas nyssnämnda tal:

”Hvad som idag kommer mig att skrifva är Hederstiernas tal. Jag yttrar mig så mycket hellre som jag tror att Du är af annan åsigt än jag. HS uttalande rörande vårt förhållande till Finland var minst sagdt olämpligt. Primo: bör man ej deklarera i onödan. Secundo: kan det inträffa att den finska karskheten stärkes af vetskapen att [v]ara ’backed up’ af Sverige. Tertio: bör vårt land drifva skandinavisk politik och icke finsk. Quarto: vittnar Hs framställning om bristande kännedom om finsk mentalitet. Denna omöjliggör, enl. mitt förmenande, hvarje slags samgående mellan de båda länder. Quinto: Är det rigtigt att Sverige ta`r ett krig om Ryssland en gång f. att säkra Petrograd fordrar en del av af Wiborgs län?

[…]

En fördel kan Hs tal hafva. Det är möjligt att redan nu Svenska Folket tager den ställning som jag för min del omfattar, nämligen att vi väl önska det vänskapligaste förhållande till Finland, men att vi inga ingalunda avse att vår första försvarslinie ligger vid Systerbäck.”

Wallenberg är här kylig och förnuftig. Hans realism hade framtiden för sig. Och han var tack och lov långt ifrån ensam om denna grundläggande hållning, som kom att sättas på prov åtskilliga gånger under de kommande decennierna.

Det bör i det här i sammanhanget anmärkas att Systerbäck, som Wallenberg nämner, var något av ett kodord för finlandsaktivisterna. Wallenberg polemiserade alltså 1923 mot den finlandsaktivism som så småningom skulle komma att välla fram allt starkare över landet med förankring särskilt i vissa ledande militära, akademiska och politiska kretsar. Denna aktivism manifesterades bland annat i den av taktiskt och politiskt sinnade militärer, som var på väg uppåt i karriären, utgivna boken Antingen – Eller (under blivande ÖB Helge Jungs ledning). I den hävdades det att Sveriges försvarsbastion skulle vara just finska Systerbäck. Andra hängde på. Men de mötte politiskt motstånd, som lyckades hålla emot, även om det blev segdraget och ledde till vanskliga eftergifter för aktivismen i form av bland avsevärda leveranser av krigsmateriel till Finland, som vi själva behövde för eget försvar.

Torvald Höjer konstaterade torrt i ett brev i början av 1920-talet: ”Uppfattningen att Sverige bäst försvaras vid Systerbäck har alltid synts mig paradoxal – det ha vi upprepade gånger försökt och sedan mer än tvåhundra år tillbaka alltid misslyckats att göra.”

 

  1. Richard Sandler

 

Hederstierna fick alltså avgå 1923.

Sexton år senare, 1939, tvingades den dåvarande utrikesministern Richard Sandler, socialdemokrat, gå samma väg som Hederstierna och det av motsvarande skäl.

Under mellankrigstiden, åren 1922–1939, utsattes Sverige gång på gång för påtryckningar att militärt samarbeta med Finland. Dessa framstötar innebar att Sverige skulle låta sig dras in i grannlandets motsättningar med Sovjetunionen och därmed säkerhetspolitiskt bli beroende av hur den finska statsledningen drev sin politik. Genom Finlands speciella relation till Tyskland var problematiken ytterst känslig. Frågeställningarna återkom från tid till annan i olika former. Det gjordes långgående framstötar om ett försvarsförbund och åtaganden att militärt intervenera vid ett sovjetiskt angrepp mot Finland. Upprepade gånger återkom man från finsk sida med framställningar om att få svenska garantier för leveranser av krigsmateriel och transiteringar genom Sverige Det förekom även påtryckningar för till synes mer begränsade gemensamma militära föranstaltningar kopplade till försvaret av Åland och anslutande avspärrningar i Östersjön. Även gemensamma åtgärder av det senare slaget var för Sverige, som hade att säkra sitt eget oberoende gentemot stormakterna, synnerligen äventyrliga. Till komplexiteten bidrog att det låg i Sveriges intresse att Finland orienterade sig i riktning mot Norden och distanserade sig från Tyskland. Även frågorna om försvaret av Åland berörde i högsta grad svenska intressen.

 

Trycket mot Sverige utövades framför allt av den finska statsledningen. Men det understöddes av en inflytelserik svensk aktivistisk lobby med starka inslag av militära kretsar. Till den aktivistiskt lagda kretsen hörde även socialdemokraten Rickard Sandler, som var svensk utrikesminister från 1932 (med ett kort avbrott), men 1939 tvingades lämna regeringen

Tacknämligt nog förmådde den svenska statsledningen i huvudsak stå emot dessa kontinuerliga påtryckningar. Den var mån om att vidmakthålla Sveriges handlingsfrihet. Att landets ledning höll fast vid en självständig linje var omistligt. Detta rubbades inte i grunden av att samlingsregeringen, när krig väl bröt ut mellan Finland och Sovjetunionen 1939, såg sig föranledd att göra vissa inte helt obetydliga eftergifter (vi avgav ingen neutralitetsförklaring utan var ”icke krigförande”; vi accepterade att ett måttligt antal frivilliga rekryterades och begavs sig till Finland för att delta i stridigheterna; samt gjorde betydande vapenleveranser till grannlandet).

 

Det var också av avgörande betydelse att samlingsregeringen i det genom kriget uppkomna läget avvisade franska och brittiska anspråk på att få använda svenskt territorium som genommarschområde för eventuella operationer i Finland. Det fanns onekligen stor risk för att sådana brittisk-franska operationer, om de nu alls var allvarligt menade och skulle ha kommit till stånd, i praktiken riktade sig mot de svenska malmgruvorna i norr, något som fanns med i planerna och Winston Churchill hade argumenterat för.

 

Den svenska samlingsregeringens tillträde i slutet av 1939. Den bekräftade att en riskfylld och stridig episod i svensk historia, som kunde ha dragit Sverige in i krig, var avgjord. Den äventyrlige och under hand alltmer isolerade Rickard Sandler kom inte längre i fråga för utrikesministerposten. Han tvingades bort.

 

Karl Gustaf Westman var professor i rättshistoria vid Uppsala universitet, politiskt aktiv i Bondeförbundet, ecklesiastikminister 1914–17, utrikesminister i den så kallade semesterregeringen 1936 och justitieminister från 1936 till den 30 augusti 1943.

 

Denne klarsynte ”reaktionära cyniker” höll tillsammans med inte minst den bländande men i försvarsfrågor något klene socialdemokraten och finansministern Ernst Wigforss bra emot Sandler och isolerade till slut Sandler, när denne taktiskt genom typisk steg för steg-politik de facto verkade för att binda våra händer på andras villkor, något som mycket väl kunde slutat med en katastrof. Det finns mycket att säga om Westman, men om vi begränsar oss till svensk säkerhetspolitik så var hans kyla och skarpa analyser värdefulla. Hans dagböcker med alla ”elaka” och ibland träffande noteringar är ytterst läsvärda.

Ur Karl Gustaf Westmans dagbok:

”Sandler har egentligen endast en verkligt oförbehållsam medhållare inom ministären. Det är Engberg. Deras politik är föga genomtänkt. De tala om kriget i Finland som fört rent defensivt och försäkra att Finlands här förstärkt med den svenska kan försvara finsk-ryska gränsen. Men de förklara aldrig hur Sverige skulle kunna komma ur kriget genom att få ett avgörande till stånd. De räkna ej med Tyskland som en farlig faktor för oss till följd av dess intresse att sammanblanda krigen. De tro, att det nuvarande läget är för oss det bästa möjliga att taga upp striden med Sovjet.

[…]

Jag sade, att det vore alltför vittutseende att åtaga Sverige de risker, varom S-r [Sandler] talat. En garanti för Åland kunde medföra fara för krig. Hela vårt försvarssystem vore byggt på den tanken, att vi hade utsikt att effektivt försvara oss, om vi ej behövde ensamma möta en stormakt utan hade att påräkna stöd av annan. Det utgick alltså från förutsättningen av en balans mellan stormakter. Det vore i nuvarande krisläge ovisst, om en sådan balans funnes. Vi kunde under sådana förhållanden ej åtaga oss en garanti, som överlämnade åt en annan stat att draga oss in i ett krig. Någonting helt annat är, sade jag, att en stat kan besluta sig för att slåss till det yttersta utan utsikt till framgång, om det gäller dess egen frihet. Finland må gärna göra allt för Ålands rörliga försvar, att tala om befästningar nu vore meningslöst.”

Ernst Wigforss skriver i sina Minnen om en diskussion i regeringen den 22 oktober 1939 angående en svensk-finsk minering över Ålands hav:

”Fruktan för att i det nya läget varje steg i den riktning som Ålandsplanen anvisat, skulle leda till ett deltagande i krig på Finlands sida, var inte utan grund. Hur naturlig en sådan övergång tedde sig från militär synpunkt hade vi just inom regeringen fått exempel på vid en stabsföredragning om det militärpolitiska läget. Det mest anmärkningsvärda i denna föredragning var, hur hastigt scenen förflyttades från vår medverkan på Åland, bort till Karelska näset och till frågan hur många svenska divisioner som kunde behövas för att där fälla utslaget…

Det är i denna atmosfär av helt eller halvt erkända böjelser för aktivt militärt ingripande inom betydelsefulla kretsar, som man får söka förklaringen till oron, spänningen och kanske misstänksamheten hos dem som kallades räddhågade och faktiskt också var det, till deras någon gång explosionsartade reaktioner efter lång uppladdning. Det finns ingen anledning att dölja mina farhågor för att Sandler var beredd att låta våra mer begränsade åtaganden löpa ut i en fullständig militär solidaritet. Om dessa farhågor varit grundade eller ogrundade, har ingen betydelse när det gäller att förklara mitt eget uppträdande. Om diskussionen vid beredningen den 22 okt. närmast rörde frågan om de i Ålandsplanen ingående gemensamma mineringarna, så låg därbakom oron för att Per Albin här var villig att följa Sandler ut i vad andra skulle anse för farozonen…

Den nämna beredningen kom att vittna om hur nerverna var spända på ömse håll. Inte ens den Sandlerska behärskningen kunde hålla tillbaka utbrottet, att han inte ämnade fungera som kabinettsekreterare åt tolv statsråd. Han såg i en av mig framställd fråga ett misstroendevotum mot honom som utrikesminister. ’Rätt uppfattat’ har [statsrådet] Quensel antecknat som mitt svar. En brytning var uppenbart oundviklig. Men Sandler undrade lite sarkastiskt, om det inte var olämpligt med en kris just då med hänsyn till det ömtåliga läget i förhandlingen mellan Finland och Ryssland. Det var också min mening, men uppskovet fick inte bli långt, för om Sandlers linje segrade, måste jag ha frihet snarast möjligt att ta upp frågan i vår riksdagsgrupp och att söka påverka opinionen ute i landet. Det var på detta stadium av en överhettad diskussion som Per Albin ville erinra om att det kunde betyda splittring av det socialdemokratiska partiet och fick det naturliga svaret, att det man ansåg nödvändigt för landets framtid var viktigare än partiet.”

Sandler fick gå.

 

  1. Ernst Trygger

 

I början av december 1923 höll statsminister Ernst Trygger, som hade avlägsnat utrikesminister Hederstierna från sin regering, ett tal i Uppsala på inbjudan av studentkåren. Ämnet var ”Sverige och det utrikespolitiska läget”. Talet var en hyllning till neutraliteten och ett avvisande av säkerhetspolitiska åtaganden och bindningar:

”Vårt folk kommer förvisso att betänka sig mer än en gång, innan det … fullständigt underkänner värdet av sin gamla neutralitetspolitik. Det ställer sig ock överhuvudtaget avvisande mot avtal, som kunna medföra dess indragande i krigiska konflikter. Väl kunna fall tänkas, där landets påtagliga intresse kräver, att vi ställa oss på en stats sida, vars fred kränkes och vars oberoende finnes vara av vital betydelse för vår egen säkerhet. Men svenska folket lär ej komma att på förhand avsäga sig rätten att självt bedöma huruvida ett dylikt fall är förhanden. För min del gillar jag helt och hållet denna, såsom jag tror, allmänna folkmening. Däri ligger endast ett uttryck för en berättigad självbevarelsedrift.

Sverige har under seklernas följd gjort för stora uppoffringar för bevarandet av sin frihet för att binda sitt öde vid den politik, ett annat land kan anse sig böra föra.”

Trygger, professor i processrätt, var en ytterst försiktig politiker. Progressiv kan man inte gärna kalla honom och knappast något han eftersträvade att bli kallad. När ett svenskt inträde i Nationernas förbund aktualiserades gick han som ledande högerpolitiker emot det. I den reservation mot beslutet han formulerade i riksdagen heter det:

”Ett inträde i förbundet, sådant det skapats genom det föreliggande förbundsfördraget, skulle … enligt vår mening i sina grundvalar rubba det nationella oberoende, som Sveriges folk under seklers arbete uppbyggt och med de största offer hittills bevarat. Vår självbestämningsrätt, vår neutralitet och vårt statliga oberoende, med ett ord allt vad vi har kärt och dyrbart, vårt fädernesland, bleve underkastat främmande makters gottfinnande och till tjänst för deras särskilda intressen, om vi skulle sätta vårt namn under den förbundsakt, som man erbjudit oss att nu biträda.”

 

Historikern Torbjörn Norman anser i boken Hjalmar Branting, freden och Folkens förbund att slutsatsen är ”absurd”. Men han glömmer att nämna att det var just den slutsatsen den svenska statsledningen drog, när den så småningom tillsammans med andra mindre stater förklarade sig vara obunden av förbundets sanktionssystem, som hade havererat och riskerade att dra in vårt land i främmande makters dispyter och stridigheter.

 

 

Läs mer:

Om att oförsiktigt luta sig mot stormakter och de fördärvliga risker som kan vara förenade med sådana bindningar, Rolf Andersson – BEVARA ALLIANSFRIHETEN.