Lumpen var ingenting som jag såg fram emot. En del av mina ungdomskamrater – några av dem blev män i staten – sökte och fick skrivbordstjänst. Jag gjorde färdigt min akademiska grundutbildning, innan jag måste påminna inskrivningsmyndigheterna om att jag också borde ha en militär grundutbildning. Det visade sig, att man hade placerat mig i artilleriet – obegripligt nog, fastän jag var rätt duktig i matematik. Elitutbildningar som tolkskolan hade jag inte eftersträvat, även om jag läst ryska på gymnasiet.
Året på A8/Fo63 i Boden blev berikande. Jag lärde mig mycket om indirekta skjutkonsten med haubits och även om närstrid, men viktigast var samvaron med någorlunda jämnåriga. Jag var äldst av alla inkallade på hela förbandet, utsågs till kompaniassistent på befälskompaniet, valdes in i regementsnämnden och sändes till värnpliktskonferensen. Det var inte ett alltför tufft år. Men jag förbättrade min kondition, och när den dagliga tjänsten var slut, läste jag in ytterligare ett akademiskt betyg på britsen. Det gav mig ett trevligt ekonomiskt utryckningsbidrag, när jag muckade.
Min plutonchef kaptenen (sedermera majoren) Ralf Adolfson föreslog, att jag skulle göra FN-tjänst, men jag ansåg mig vara för gammal för det. Jag hade dessutom ingått ett avtal med Försvarets Forskningsanstalt om att delta i ett projekt om samhällsekonomiska konsekvenser av att avveckla militära fredsförband. Min uppgift skulle vara att teckna en historisk bakgrund. Därför valde jag att tillbringa sommaren före med att gå kadettskolan i Jönköping istället; där blev jag biträdande skolassistent; ryckte ut som fänrik, också det med ett generöst avgångsvederlag. Men i forskningsprojektet kom jag tyvärr inte att medverka, eftersom personalkontrollen (vårt svenska Stasi) sade nej.
Jag blev därefter krigsplacerad som chef för stridsledningscentralen på Rödbergsfortet, Fort 1, i Bodens fästning. Där tränades både KFÖ och SÖB i omgångar. Min närmaste överordnade var en reservmajor, jurist med ledande befattningar inom underrätterna. Han var också religiös, hade kommunalpolitiska uppdrag för ett borgerligt politiskt parti, tränade flickor i fotboll och berättade skabrösa historier. Han skapade en mycket gemytlig stämning omkring sig. Han kom till min femtioårsdag.
Det fina med tiden i Boden var, att man lärde sig att umgås med oliktänkande och olikvarande. Min rumskamrat (vi sov bara två på varje lucka) var MRA:are och höll enskild andakt alla morgnar. En annan av befälseleverna blev kyrkoherde och kontraktsprost. Värnpliktige sekreteraren i regementsnämnden blev biskop i Luleå stift. Andra gick det inte lika bra för. Somliga hade existentiella problem, redan när de kom till förbandet. En av vännerna, närskyddare, blev dramatiker. Det var udda. Han var en storpratare, åkte till Prag för att lära sig pantomimteater, men det gick inget vidare, eftersom han inte kunde hålla käften. Dog alltför ung.
En av malajerna blev konsertpianist, sedermera omskolad till läkare. (Också den andre malajen i regementsnämnden blev läkare, efter att först ha arbetat som journalist.)
En annan kamrat läste till kemist. Han och jag gick på kvällarna till en av salarna, där det fanns ett piano, och övade på Beethovens vårsonat och en sonatin för violin och klaver av Schubert. En tredje blev kanslichef i Centerpartiets riksdagsgrupp.
Bland bassarna fanns en blivande frisör, kulturredaktör, taxichaufför, Ica-handlare.
Det var mycket man kunde göra. Man kunde fiska. Man kunde se ”Vildanden” med Maria Hedborg, när Riksteatern kom till staden. Pilsner drack man på puben Herkules. Markan tillhandahöll mellanöl. På ovanvåningen fanns ett lånebibliotek. I butiken utanför kasernvakten inhandlades rökt renhjärta, som var gott att ha under manövrarna.
Efter utryckningen samlades ett antal före detta befälselever i huvudstaden ett par gånger varje år för att utbyta tankar och äta en god bit mat. Där förekom inga rangordningar. År 1996 åhörde vi en specialföreläsning i Stockholm av min vän Stellan Bojerud, infanterist och militärhistoriker. 2016 möttes vi i Boden–Luleå och prövade det nya precisionsredskapet Archer. Ett logistiskt fel gjorde, att vi då missade en sammankomst med överste Jan Wickbom, som under den gamla goda tiden var chef för I19/P5 (där värnpliktige Carl Hamilton, sedermera fänrik, styrde och ställde). Av Jan har man kunnat läsa på denna sajt.
Ingen av oss var en stridis; endast två blev stambefäl. Alla var beredda att rycka in, om något skulle hända – det är jag övertygad om. När pandemin är över, ska vi ses på nytt.