Mellan Atlanten och Ural

Anders Björnsson

Karl Marx och Friedrich Engels hette två av Europas främsta Rysslandshatare. Med sina pennor bekämpade de den rådande despotin i det ryska riket, självhärskardömet, det efterblivna samhällsskicket och tsarismens expansiva utrikespolitik. Västliga politiker som lord Palmerston, brittisk premiär- och utrikesminister i omgångar, anklagade de för att gå Rysslands ärenden. De gillade Karl XII, ståndaktig soldatkonung.

Det var hedervärda ståndpunkter under förrförra århundradet. Men dess tänkare bortsåg från att Ryssland efter uppoffringarna under Napoleonkrigen och nederlaget i Krimkriget i nästan alla avseenden låg efter sina västliga rivaler – ekonomiskt, socialt och militär-teknologiskt. Inte ens under de många skärmytslingarna på Balkan på 1860- och 70-talet lyckades ryssarna vinna någon klar överhand, och utgången av rysk-japanska kriget 1905 blev en förödmjukelse för den ryska makten.

Under första världskriget kunde Ryssland mobilisera en armé som räknat i manskap var större än de övriga krigförande sammantagna men blev icke desto mindre krigets första förlorarmakt. Att det i nästa världskrig skulle utgå som en av segrarna, kunde bara ske till ohyggliga offer i människoliv. Också kalla kriget blev en förlustaffär. Anfallsplaner till trots var sovjetimperiet en kraftlös skapelse. Det höll sig inom sina gränser.

Marx och Engels var förstås inte ensamma i sin russofobi. Men var få bestred under 1700-, 1800- och 1900-talet var att det ryska riket tillhörde Europa. Även om gränsen till Asien brukar dras där Sibirien börjar – nog hade väl också England och Frankrike koloniala besittningar i andra världsdelar? För Charles de Gaulle sträckte sig Europa från Atlanten till Ural, men i praktiken ända Stilla havet. Analogt har Turkiet alltid ansetts vara en del av Europa.

Under 1800-talet talade man om Ryssland som ”Europas gendarm” (som slog ned de europeiska revolutionerna 1848–49) och osmanska riket som ”Europas sjuke man” (ett uttryck som tillskrivs kejsar Nikolaj I). Min tanke är att Marx och Engels gick ut så hårt mot Ryssland just därför att de såg det som ett europeiskt land. Bismarck hade mindre problem med detta, liksom Merkel idag.

Frankrikes president Macron var nyligen i Helsingfors och träffade sin finske kollega Niinistö. Dessa båda länder har uppenbarligen både aktuella och historiska skäl för att inkludera Ryssland i den europeiska statsgemenskapen. Gorbatjovs tal om ett ”europeiskt hus” blev kortlivat men kan återuppväckas. I förra sovjetrepubliken Ukraina ligger idag områden som har tillhört Polen och Österrike. Det forna Ostpreussen är ryskt territorium, liksom finska Karelen.

Europa är inte först och främst ett geografiskt begrepp utan ett politiskt, men politiken är aldrig statisk. Om Västeuropa haft en dragning åt det Atlantiska, så har Ryssland tidvis blickat österut, mot Eurasien. Men i Amerika (och andra delar av världen) stod kolonialmakterna Frankrike och Storbritannien en gång på krigsfot med varandra, och även Ryssland och Kina har haft svårartade konflikter – ideologiska och territoriella. Man må betänka att Alaska fram till 1865 var ryskt, det vill säga europeiskt.

Risken med militäralliansen Natos utvidgningar österut är att det uppstår en ny järnridå i Europa. Den har ingen märkbar ideologisk motivering. Politiskt och kulturellt har Ryssland aldrig varit mera ”europeiskt” än för närvarande. Att pålitliga demokratier som Finland, Irland, Schweiz, Sverige och Österrike står utanför alliansen, mildrar polariseringen och gör kolporterade fiendebilder av ryssen mindre allvarliga. ”Självklart” lägger sig ryska intressen i det svenska valet; men det är väl inte första gången inblandning utifrån har skett.

Det svenska politiska systemet är robust, trots svartmålningar från höger och vänster. Och trots ett tämligen likriktat medieklimat i vårt land är det ingen stor risk att den fria opinionsbildningen och nyhetsförmedlingen sätts ur spel. Journalister lever visserligen farligt båda här och var, men inte bara i Ryssland, där en oberoende press inte har någon lång tradition. Är det inte ändå ganska hoppingivande hur obekymrat utländska reportrar, med horn i sidan till den ryska staten, kan röra sig där?

Marx och Engels hade nog i grunden ganska fel om den ryska hotfullheten. England och Ryssland kämpade, ofta mot varandra, om herraväldet i olika delar av världen. I 1900-talets två världskrig stod de båda på samma sida, i vart fall större delen av tiden. Och mötet mellan Putin och Trump i Helsingfors var någonting positivt, en ”diskussionsöppning”, som Sauli Niinistö har framhållit.

Även i Stockholm borde sådana möten kunna äga rum.

Facebook
Twitter
Google+
https://www.alliansfriheten.se/mellan-atlanten-och-ural/
RSS