Efter första världskriget kom krigets segermakter i Versailles överens om att utpeka en stat, Tyskland, som skyldig till krigsutbrottet och utdömde ett skyhögt krigsskadestånd som inte på något sätt beaktade behovet av reparationer och återhämtning även på den förlorande sidan. Detta var en utstuderad förödmjukelse av en nation som hade slitits sönder inte bara på slagfältet utan också genom strider mellan revolutionära och kontrarevolutionära krafter i eget land. Vad man avstod från i Versailles var att ställa någon av de ”krigsansvariga”, främst den detroniserade tyske kejsaren, till svars för eventuell brottslighet.[1] England och framförallt Frankrike önskade säkra sin ställning som världsmakter genom att hålla sina kolonialvälden samman och se till att förlorarnas territorier föll i rätta händer – det var en hög prioritet.
Med det senare lyckades man hyggligt, med undantag för Turkiet som reste sig ur den osmanska askan och byggde upp en modern, sekulariserad, republikansk nationalstat under den militäre befrielseledaren Mustafa Kemal (Atatürk). Lättnader i den tyska betalningsbördan infördes genom den så kallades Dawesplanen, som bland annat innebar att den tyska krigsskulden nedsattes, att Tyskland kunde ta upp krediter utomlands och att amerikanskt kapital investerades i Tyskland. Så kunde kreditorerna Frankrike och Storbritannien också få ersättning för sina krigskostnader och möjlighet att betala tillbaka sina skulder till USA, en nation som förlorat soldater men inte så mycket annat under det sista krigsårets strider. Något verkligt välstånd i Tyskland uppnåddes inte med detta; men det var just det som Hitler lovade sina landsmän, till ett mycket högt pris.
Efter andra världskriget gjorde man nästan tvärtom. De skyldiga –återigen tyskar – bestraffades på lämpligt sätt genom ansvarighetsprocesser i segermakternas regi. Men något krigsskadestånd utdömdes ej (om man bortser från Sovjetunionens ensidiga plundring av Östtyskland och utkrävande av jättetributer från Finland). Istället erbjöds genom Marshallplanen generösa villkor för återuppbyggnad av de krigshärjade ländernas ekonomier (som Moskva avkrävde sina vasaller att avstå ifrån), med ett tyskt under och en svensk exportdriven tillväxt som saknar tidigare motstycken. Grunden för en tysk revanschism rycktes undan (även om Kreml hela tiden tjatade om denna fara), också detta till skillnad från tiden efter det första världskriget. Priset för denna ”harmoni” var Europas uppdelning i två läger som hjälpligt balanserade varandra. Priset blev ett kallt krig (som alltid är att föredra framför ett varmt).[2]
Det kalla krigets avveckling liknar den första efterkrigstiden mer än den andra. Nya stater tillkom, frigjordes eller återuppstod. Dessa kom att bilda en skyddsvall – först mot ett befarat expansivt Rådsryssland, senare mot ett befarat revanschistiskt Miniryssland. Gorbatjov och Jeltsin blev hjältar i det forna motståndarlägret, men någon ny upplaga av Marshallplanen lanserades ej. Det forna sovjetimperiets upplösning var en relativt fredlig historia (åtminstone i jämförelse med tidigare imperiers), men skadeverkningarna på det ryska samhället, den ryska folkhälsan, den ryska statssuveräniteten blev avsevärda. Inga betydelsefulla krafter i det segrande Väst ville knyta det slagna Ryssland till ett återupprättat Europa. Den utsikt som tycktes erbjuda sig var att den ryska marknaden och de ryska kapitaltillgångarna öppnades för utländsk penetration. Samtidigt började den västliga militäralliansen jakten på en ny fiende för att kunna motivera sin fortsatta existens.
Tyskland under mellankrigstiden blev alltså – från begynnelsen – en revanschistisk stat. Weimarrepublikens demokrati var i grunden fernissa: dess regeringar varken förmådde eller ville tygla systemmotståndarna, republikfienderna. Är dagens Ryssland revanschistiskt? Rätt litet tyder på detta. Annektionen av Krim liknar fransmännens ockupation av Ruhr – föga välbetänkt, med kontraproduktiva effekter. I vilka efterföljarstater skulle ryssar hälsas som befriare, om de invaderade dessa? Som Hans Blix noterade i sin Sipri-föreläsning, har territorium tendentiellt kommit att tillmätas allt mindre betydelse för utövande av internationell makt. Ännu efter första världskriget flyttade man gränser i Europa (och en del befolkningar, i Bulgarien, Grekland, Turkiet); efter andra världskriget lät man gränserna i stort sett vara (främsta undantaget är Polen; de baltiska republikernas inkorporering i sovjetriket blev ju ett faktum under själva kriget), medan befolkningar flyttades hit och dit, inte minst människor av tysk extraktion. Efter kalla kriget skedde ingenting av detta (om man bortser från emigrationsrörelser från Ryssland och dess tidigare lydstater); vad som inträffade var en ideologisk och maktpolitisk förskjutning.
Och allt detta är givetvis mycket hoppingivande, sett ur ett världsperspektiv. Det kan rentav vara så att markyta numera har ett negativt värde: ju större ytan är desto större resurser krävs för att försvara den. Vem tror på allvar att regeringen i Moskva är beredd att utlösa krigshandlingar i Östersjöområdet, när den har satsat så stora belopp och så mycken prestige på gasledningar genom innanhavet? Rysslands motståndare vill riva upp beslut om sådana varutransporter; vad det ryska ledarskapet tycks eftersträva är snarare fredade omgivningar för att inte riskera det ekonomiska utbytet. Detta är alls inte någon garanti för fred i det långa loppet. Men det säger också rätt litet om varifrån hot mot fred i vår närhet kan tänkas komma. Bland annat därför bör Sverige vara en civilt och militärt välrustad stat och samtidigt inte onödigtvis utmåla fiendebilder, inte binda och alliera sig, utan ta saker och ting som de kommer. (Såsom vi tidigare har gjort.)
Om och när ett krig bryter ut, kan konstellationerna komma att skifta mycket snabbt. 1914 ingick Italien i den så kallade trippelalliansen tillsammans med Tyskland och Österrike-Ungern. Men vid krigsutbrottet mälde sig landet ur och hamnade till slut på motsatta sidan. Förenta staterna var vid världskrigens utbrott en neutral stat men det fann efterhand omöjligt att stå utanför kraftmätningen och efterskörden. Wilson och Roosevelt var båda idealister; naturligtvis var de också imperialister. Efter första världskriget satte den amerikanska kongressen stopp för USA:s möjliga roll som världspolis. Efter det andra var den rollen fast etablerad, till den grad att Washington kunde slå också sina allierade på fingrarna (Suez!). Efter Clintons, Bushs och Obamas uppenbara folkrättsbrott (Serbien, Irak, Libyen) är den starkt ifrågasatt. (Detta inte sagt för att förringa Rysslands stormaktsfasoner, men dessa begränsas trots allt till strider i anslutning till den egna omedelbara maktsfären.)
Nu, tre och en halv månad före det svenska riksdagsvalet, ställs vi då inför frågan om Ryssland med sitt påstått aggressiva beteende – alltså ett uppträdande från en makt som är förödmjukad många gånger om under de senaste decennierna och vars befolkning är kuvad – kommer att ingripa i detta för att vinna egna fördelar, i något som kunde likna cyberattacker. Vad skulle nationen som förlorade kalla kriget ha att vinna på en sådan intervention – ett angrepp på att land som Ryssland synbarligen vill återupprätta normala relationer med? Ett motiv skulle vara, har det sagts, att rubba det folkliga förtroendet för det svenska demokratiska systemet. Det är mycket svårt att se hur någonting sådant kan gå till. Systemet har hållit i ett hundra år. Försvarsviljan bland svenskarna är stark, valdeltagandet högt. Trots ihärdiga massmediala ansträngningar har någon rysk femtekolonn inte uppdagats i vårt land. Inga spionaffärer – de hörde hemma i kalla krigets era. Vi har inget politiskt parti som tar order från Moskva (inte längre).
Man skulle faktiskt våga påståendet att den folkliga psykologiska beredskapen mot ryska ränksmiderier är god – kanske övergod. Man talar nu hela tiden om Björnen som kommer, spänningarna som ökar, om vår allmänna sårbarhet, i en sådan omfattning att det riskerar att få en bumerangeffekt: folk lyssnar efter ett tag inte på larmsignalerna. Varför kommer inte Björnen när vi är så uselt rustade? Och: vilken hämnd har han att utkräva av Sverige? Visserligen tillhör våra ministrar de mest hysteriska av Rysslandsantagonister bland de europeiska regeringarna, men detta är ju ord. Och visserligen gör de precis som USA vill, men dylik undfallenhet är inte okänd i svensk modern historia. Ryssland har stått ut med sådant tidigare, varför skulle det inte göra det nu?
Mycket svårt är det att se, vilken partikonstellation i regeringsställning som det nuvarande Kremlstyret skulle vilja favorisera i Sverige efter valet i september. Också detta är förhoppningsgivande. Det svenska politiska systemet lär vara mer immunt, mer stabilt än de flesta andra för utifrån kommande attacker. Bland det ryska folket torde det inte finnas det minsta understöd för en antisvensk linje i utrikespolitiken, och det är en mycket god anledning till att den svenska officiella hållningen bör korrigeras i motsvarande mån. Vi har sagt det förut: Ryssland och Sverige som stater har inga olösta konflikter med varandra. En lämplig svensk mission till Moskva vore att Margot Wallström talade allvar med Sergej Lavrov och sa att nu kommer Sverige att skriva på FN-konventionen om kärnvapenförbud och vi hoppas att ni kommer att ta intryck av detta.
Vi får se om det kommer några mästrande pekpinnar från Putin och hans gäng då.
[1] Enligt en alldeles färsk bok försökte britter och fransmän döda Vilhelm II i april 1918, i samband med en lyckad tysk motoffensiv i Frankrike. Bombningen av ett slott där de trodde att kejsaren uppehåll sig misslyckades totalt. Under andra världskriget motsatte sig Churchill alla tankar på att mörda Hitler. (https://www.independent.co.uk/news/uk/home-news/first-world-war-kaiser-wilhelm-uk-raf-bombing-kill-germany-emperor-boulogne-a8375996.html)
[2] Jag bygger delar att mitt resonemang på en bok av Peter Clarke. Se min anmälan av denna på https://www.dixikon.se/krig-och-pengar-brittisk-historiker-om-varldskrig-och-hjalpprogram/.