Kreml i krig

Mats Björkenfeldt

Kreml i krig. Ruslands brug af militær magt (red. Niels Bo Poulsen och Jørgen Staun, DJØF Forlag 2018) är en bok med bland annat följande innehåll:

  • De postsovjetiske stater og deres indre konfliktdynamikker
  • Russisk strategisk kultur under Putin
  • Russisk hybrid krigsførelse før og efter Ukraine 2014
  • Ruslands militære reformproces og kapacitetsudvikling
  • Hvor stærk er den russiske stat? Styrkebalancen ─ seks tilgange til vurdering af Ruslands og NATO’s militære styrkeforhold
  • Tjetjenienskrigene – katastrofen uden ende?
  • Krig i det postsovjetiske rum, Krigen i Georgien og Ruslands strategiske kultur
  • Krigen i Ukraine
  • Krigen i Syrien og Ruslands strategiske kultur
  • Baltikum og Østersøområdet
  • Ruslands politik i Arktis

De flesta författarna har kopplingar till det danska Forsvarsakademiet  men också till Danish Institute for International Studies med flera.

Redaktören Niels Bo Poulsen säger i en kommentar till utgivningen av boken att man inte kan ”afvise , at Rusland kunne tænkes at bruge militær magt i sin nærområder, også selvom de er NATO-lande”. Han tror dock inte att Ryssland önskar ett storkrig, utan att man istället söker skapa splittring inom EU och Nato samt ”sikre pro-russiske ledere i visse EU-medlemslande”.  Påståendet att Ryssland kan tänkas ”bruge militær magt i sin nærområder, også selvom de er NATO-lande” finner anmälaren dock inte stöd för i boken.

Författarna förklarar sig använda något som kallas ”Nykrigsteori”New Wars. . Denna teori frågar sig om Clausewitz  har blivit irrelevant. Det ska dock påpekas att den anmälda boken inte förmår visa att pågående krig är avpolitiserade. Clausewitz’ maxim om kriget som ”kontrollert av sitt politiske formål” håller fortfarande streck.

I boken finns mycket av intresse. Bland annat lyfts fram dels den ryske

utrikesministern Lavrovs påpekande om den 40-åriga freden efter

Wienkongressen 1815, dels Carl Schmitts idé om en europeisk tillämpning av Monroedoktrinen , som nazisterna anammade och vissa i Ryssland låter sig inspireras av, dels också premiärminister Medvedevs konstaterande att ”Rusland har zoner, som er  del av dets interesser”. Ryssland har en önskan om att ”sikre nærområdet som bufferzone”, påpekas på sidan 96. Och detta förklarar säkerligen Tjetjenienkrigen och krigen i Georgien och i Ukraina.

En fråga man här ställer sig är om Ryssland har för avsikt att utöka sina buffertzoner in på Natos områden eller till Finland och Sverige.

Med stöd av bland annat en SIPRI-rapport 2017 konstateras en nedskärning av Rysslands militärbudget med hela 25,5 procent för 2017 jämfört med 2016 (sidorna 152 och 169). Slutsatsen i boken är att det fram till mitten av 2020-talet inte kommer att finnas utrymme för ökade militärutgifter (sidan 176).

I kapitel 7 görs en analys av styrkebalansen mellan Ryssland och Nato. På sidan 185 visas att Nato är överlägset vad gäller landstyrkor, reservstyrkor, stridsvagnar, artillerisystem och jaktflyg.

Kapitel 13 rör Östersjöområdet och Baltikum. Och på sidan 296 konstateras att endast 19 procent av finländarna är för ett medlemskap i Nato, varefter påpekas att ett militärt samarbete mellan Sverige och Finland är ett alternativ. Kapitlet är dock mindre övertygande när man utan källhänvisning påstår att Ryssland har”vist interesse for Gotland”. Likaså ställer man sig frågande till anklagelsen om att de 50 000 rysktalande finländska medborgarna har blivit diskriminerade.

Man hänvisar här till en artikel i den ryska sajten Sputniknews . Om man läser artikeln framgår dock att den finske försvarsministern Jussi Niinistö förnekar diskriminering. Och anmälaren undrar vad denna tidningsanka har i boken att göra.

Vad gäller Baltikum anges att Ryssland ”ikke synes have hverken interesse i eller planer om at annektere større eller mindre dele af de tre lande, endsige hele regionen”. Att de rysktalande medborgarna i Baltikum skulle kunna vara potentiella femtekolonnare finner författaren i fråga inget stöd för.

Svaret på frågan som ställdes ovan, om Ryssland har för avsikt att utöka sina buffertzoner in på Nato-områden eller till Finland och Sverige, blir nekande.