Klicken som vill driva internationell social ingenjörskonst

Mats Björkenfeldt

I nya numret av Foreign Affairs, nr 1 2019, recenseras statsvetarprofessorn John Mearsheimers senaste bok, som anmälts här på sajten , samt Harvardprofessorn Stephen M. Walts, The Hell of Good Intentions. America’s Foreign Policy Elite and the Decline of U.S. Primacy (Farrar, Straus and Giroux 2018). Dessa författare har tidigare skrivit en gemensam bok. De kritiserar båda ”the Liberal Order”, det vill säga USA:s självpåtagna rätt att med vapenmakt ägna sig åt social ingenjörskonst världen över. Och de som aktivt försvarar denna ordning, ”the Blob” kallad av Walt, avslöjas grundligt i hans bok. Recensenten i Foreign Affairs medger att han själv tillhör denna liberala Blob, men avslutar med att ”[t]heir admonition to think differently is useful in a time of rapid change”. Det tilläggs att Walt and Mearsheimer “offer surprisingly little guidance on the future of humanitarian intervention”. Något recensenten finner negativt, men undertecknad ser som positivt.

Efter Kalla krigets slut var världsordningen i någorlunda harmoni. Men Walt visar i sin bok hur presidenterna Clinton, Bush jr och Obama förstörde denna genom ”liberal hegemony”. Varför gick allt fel? Utan minsta tanke på FN-stadgans garanti om ”annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende” sökte dessa ”liberaler” pådyvla andra sin syn på vilken politik som skulle råda, med USA som ledare. De tre presidenterna misslyckades kapital på alla fronter, trots vad Obama gav uttryck för i sin Nobelprisföreläsning, om USA:s garanti för ”global security”. Istället fick vi anarki efter folkrättsstridiga interventioner i Irak, Afghanistan, Libyen, Syrien, Somalia och så vidare. 2016 var USA militärt engagerat i fler stater än någonsin i historien. Och det var ingen större skillnad om Democrats eller Republicans hade makten i Vita huset. I Europa var det få som opponerade sig, med undantag för Tysklands kansler Gerard Schröder och Frankrikes utrikesminister Hubert Vedrine, vilka vägrade medverka i Irakinvasionen i början av 2000-talet.

1999–2004 expanderade Nato från 16 till 26 medlemsstater, vilket var ett led i denna ”Liberal Order”, trots att kloka personer såsom George Kennan varnade för en sådan expansion, och trots att USA:s tidigare utrikesminister James Baker hade garanterat Ryssland att så inte skulle ske. Det fick till följd att Ryssland sedermera vidtog folkrättsstridiga militära aktioner i Georgien och Ukraina, enbart för att förhindra en ytterligare expansion. När man läser Walts bok undrar man vad som drev fram denna misslyckade politik i Washington.

När Donald Trump tillträdde som president i början av 2017, publicerade ett flertal självutnämnda utrikespolitiska experter ett öppet brev och varnade för att Trump skulle frångå den inslagna politiken om ”Liberal Order”, varpå Trump svarade att man skulle notera vilka som skrivit under brevet, vilka det var som bar ansvaret för att världen ”is a mess”. Walt finner att denna analys – ”unfortunately” – är korrekt.

I USA finns över artonhundra “think tanks”, tankesmedjor.  Namnet på några känner vi igen från debattartiklar i svenska medier, där författaren uppges ha en koppling till en sådan smedja. Som framgår av Walts bok har många av dessa ett stort inflytande på politiken, genom förhör inför kongressen, bloggar och så vidare.  I Sverige brukar till exempel Anders Åslund skriva i utrikespolitiska frågor. Han uppges ha en koppling till Atlantic Council. Enligt Walt är organisationen ”firmly committed to liberal hegemony and U.S. global leadership” (s. 116). Natos tidigare generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen har kallat detta Council en ”pre-eminent think tank” med en ”longstanding reputation”. Förenade Arabemiraten är en av dess största donatorer, framgår på dess hemsida.

Walt fortsätter med att påpeka att en av Dagens Nyheters favoriter, Ann-Marie Slaughter, tidigare i president Clintons administration, nu verksam vid Woodrow Wilson School of Public, har som målsättning att hela mänskligheten ska leva i ”well-governed liberal democracy”.

Inte minst den militära vapenindustrin ingår i denna församling. I en not påpekar Walt: ”Not surprisingly, the founder of the U.S Committee on NATO, one of the main groups pushing for expansion, was Bruce Jackson, who also happened to be vice president of strategic planning at Lockheed Martin, the country’s largest defense contractor.”

Ett centralt citat av Upton Sinclair återfinns på sidan 187: ”It is difficult to get a man to understand something when his salary depends on his not understanding it.” Walt visar hur självintresset inom the Blob styr, att dess medlemmar – politiker, i stort sett alla media, militär, industri – ogärna kritiserar varandra och alltid är redo att förlåta; som Obama uttryckte det: ”se framåt, inte bakåt”.  Men the Blob har än så länge inte kunnat hindra Trumps alternativa vägar. Även om Walt är kritisk mot den senare, lyser det igenom att han är tacksam för att inte Hillary Clinton vann presidentvalet för att med vapenmakt kunna fortsätta implementera the Liberal Order. Författaren förordar något han kallar ”offshore balancing”, det vill säga att så länge det inte finns någon potentiell ”hegemon”, någon som strävar efter hegemoni, bör USA ta hem sina trupper och flyg och låta sina allierade ”do as much of the heavy lifting as possible”. Walt finner  här stöd hos konservativa tänkare som Rand Paul och Pat Buchanan, även om de bär med sig ”considerable negative baggage”.

Boken är tankeväckande, men det är noterbart att Walt, trots sin radikalism, knappt nämner FN-stadgan och folkrätten som något man måste förhålla sig till.

En som ingår i the Blob och uttryckligen förkastar såväl FN-stadgan som folkrätten är Sean McFate, som i sin nya bok The New Rules of War. Victory in the Age of Durable Disorder (William Morrow 2019) förespråkar the Liberal Order med USA som ledare.

Första meningen i boken lyder: ”Why has America stopped winning wars?”  Författaren ger i boken råd om hur USA ska vända denna trend, som inleddes efter andra världskriget.

McFate är en veteran från “82nd Airborne” och har senare arbetat med att sälja militär utrustning, för att slutligen bli ”krigsprofessor” vid National Defense University.

Han söker i boken ge svar på vad som är framtidens krig och ställer Carl von Clausewitz mot Sun Tzu.

På sidan 29 skriver McFate: Clausewitz ”ideas constitute the DNA of Western strategic thoughts… (t)here is just one problem with conventional war: no one fights this way anymore.” Några sidor längre fram noterar han tankeväckande att generaler ”always fight the last war”. Istället vill författaren lyfta fram Sun Tzus strategi för seger ”by sapping the enemy’s will to fight before the fighting even begins […] using psychological warfare, propaganda, and legal tools of war”.

McFate propagerar alltså för Sun Tzes tänkande, till skillnad från Clausewitz: att använda militärmakt “is fools’ way of war”. Och McFate ifrågasätter att man på militärhögskolorna fortsätter att lära ut Clausewitz, medan Sun Tzu förtigs. ”Sun Tzu creates chaos and weaponizes it for victory” (s. 204).

McFate frågar sig vidare varför USA satsat på F-35 fighters till en kostnad av 1,5 biljoner USD, för ett i stort värdelöst plan. ”Future wars will be low tech” (s. 46).

På sidan 104 noterar författaren att Ryssland inte har någon avsikt att attackera Väst militärt. Istället släpper man ned bomber i Syrien, för att tiotusentals flyktingar ska ta sig till Europa, vilket orsakar Brexit och nya politiska, ryssvänliga, strömningar, och i sin tur ”weakening NATO and the pan-European dream”.

McFate lär ut på National Defense University hur USA ska börja vinna igen och ger som exempel på sidan 208 om hur CIA utnyttjade Sun Tzu-taktik i Guatemala 1954, då man avsatte president Jacobo Árbenz Guzmán med en paramilitär invasion av en antikommunistisk ”befrielsearmé”. Huruvida president Trump et al. kommer att utnyttja Sun Tzu-taktik i Venezuela 2019 återstår att se.

Enligt Natos förre befälhavare, amiral James Stavridis, är McFate vår tids Sun Tzu.

Båda böckerna är läsvärda, men det är rätt tröttsamt med all denna centrering kring den egna nationen, med bortseende från en världsordning som vilar på FN-stadgan och folkrätt.