Hur skydda sig mot kampanjer och Corona?

Anders Björnsson

1983 påstod det västtyska veckomagasinet Der Spiegel att det i Sverige fanns ett ”Kindergulag”, det vill säga en ordning enligt vilken barn och ungdomar omhändertog av polis och socialtjänst på mycket lösa grunder. Femton år senare drog den liberala svenska dagstidningen Dagens Nyheter igång sin antisteriliseringskampanj, som gick ut på att Sverige under flera decennier tvångssteriliserat människor, främst kvinnor, i masskala, ofta utan deras medgivande. I ena fallet drogs paralleller till Sovjetunionen, i andra fallet till Nazityskland.

Det råder inget tvivel om att det massiva presspådrag som följde skadade Sverige anseende utomlands och bidrog till mytbildning. Det är också uppenbart att det i bägge fallen rörde sig om en stor dos desinformation, om påhitt.

Fria samhällen är inte förskonade från mer eller mindre dolda propagandaaktiviteter. Ibland kallas det reklam, ibland indoktrinering; i relationen stater emellan talar man om psykologisk krigföring. Förekomsten av officiellt sanktionerade och spridda lögner har ingenting av nyhetens fräschör. Så länge det har krigats har man psykat sin motståndare. Det av Bismarck författade Emstelegrammet tjänade som motivering för utlösningen av det fransk-tyska kriget 1870–71. Inför utbrottet av första världskriget bedrevs krigshets, full av överdrifter och vrångbilder, i alla sedermera krigförande nationer.

Sverige hade sina ryska sågfilare. De räckte inte till för att föra landet in i kriget.

Att den explosiva medieutvecklingen, där tryckt, resonerande text tagit storstryk och digitala plattformar fått en alltmer framträdande plats, har befordrat desinformatörernas verksamhet och ökat deras genomslag tycks ostridigt. Så kallade lögnfabriker har långt större kapacitet idag än för bara någon generation sedan. Det ligger i sakens natur att företagen som sådana verkar undergrävande. Man vill ta loven av en affärskonkurrent, vinna proselyter för ett politiskt program, mana till social oro.

Det är naivt att tro sanningen i sådana sammanhang aldrig kommer till korta. Inte sällan är emellertid propagandan lätt att genomskåda och därmed ineffektiv, på aprilskämtets nivå.

Svenska myndigheter retar upp sig på lögner som fabriceras och sprids om vårt land. Det gör de rätt i. I farans riktning ligger dock att friheten att meddela sig med allmänheten kommer att inskränkas. Den faran förstoras av att publicister i oberoende organ drabbas av panik och skapar förståelse för frihetsinskränkningar. I dessa dagar har stiftats fullmaktslagar, bland annat i vårt västra grannland, som lägger lagstiftningsmakt i händerna på regeringen och ställer legislativen, här: stortinget, åt sidan. Framstående norska jurister har påpekat att tilltaget inte är i överensstämmelse med grundlagen. Men stortingets ledamöter har nästan undantagslöst röstat för denna nyordning.

Det är inte svårt att tänka sig hur en nidbild av norsk politik mot den bakgrunden skulle kunna te sig. Tillspetsningar och förvrängningar kan få det att se ut som om det demokratiska systemet i Norge är satt ut funktion. Så är det naturligtvis inte, lika litet som den tidiga efterkrigstidens mycket mer vittgående fullmaktslagar i samma land upphävde folkfriheten och parlamentarismen. De behövdes i en situation där det gällde att kraftsamla resurser för att återbygga landet efter år av ockupation och våldsmakt. Knapphet rådde. Det dröjde ända till 1960 innan regeln om tillstånd för att få inneha personbil avskaffades; det samma gällde även viss övrig privatkonsumtion. I Sverige höll ransoneringarna inte i sig riktigt lika länge.

På 1990-talet kallade ett svenskt statsråd Norge för ”den sista sovjetstaten”. Desinformation? Lögnpropaganda? Mest troliga är väl kvalificerat dåligt omdöme.

I dagens Sverige pekas officiellt tre länder ut som primärt skyldiga till ”fake news” som drabbar oskyldiga Sverige: Iran, Kina, Ryssland. Det är länder som sällan undgår kritisk genomlysning i svenska media. De är så att säga punktmarkerade. Andra makter markeras inte alls.

Ett värre problem, ur synpunkten av vaken opinionsbildning, är att normal nyhetsförmedling, baserad på tillgängliga fakta och en strävan efter objektivitet, har fått maka på sig för ”analyser”, ”kommentarer”, ”bakgrundsteckningar”, av personer utan gedigna expertkunskaper. På nyhetsplats får man läsa ledarartiklar. Detta kommentariat deltar med liv och lust i motpropaganda och motdesinformation. Hur snedvriden var inte förra årets bevakning av brexitfrågan och parlamentsvalen i Storbritannien? Varför döms redan Bernie Sanders samfällt ut som presidentkandidat i USA? Sista bollen i en tennismatch kan låta vänta på sig.

Idag ställer sig en del av dessa förståsigpåare, ”pundits”, inom landet frågan om inte också Sverige har gått för långt i sina relativt försiktiga restriktioner för att dämpa coronaepidemin. (Andra förklarar att vi borde ha varit långt mer mer drakoniska.) I en annan kontext (se ovan!) finns det gott om exempel som tyder på att socialtjänst och polis inte gör sitt jobb för att rädda unga människor undan dysfunktionella familjemiljöer. Något riktigt avslut på historien om de apatiska sydosteuropeiska invandrarbarnen har vi heller inte fått.

Det är bra att myndigheterna upplyser oss om det ena och det andra, men vi behöver inte ta allt de säger för gott. Kritiken av svenska medier är på det hela taget undermålig. Våra journalistiska hetsporrar förtjänar sämre.