Är neutralism liktydigt med isolationalism? Den påstridiga Nato-lobbyn vill få oss att tro det. Men det stämmer inte. Neutralism är strävan att stå utanför militära och även andra konfrontationer mellan stormakter eller stormaktsblock. Denna strävan förutsätter – eller åtminstone underlättas av – goda förbindelser med alla parter. Politiskt och militärt betyder det alliansfrihet.
Men det betyder också samarbete – bilateralt och multilateralt. Inom internationella organisationer liksom genom traditionell diplomati. Att tillhöra en militär allians sätter gränser – mer eller mindre snäva – för sådant samarbete. ”Samverkan med andra”, som har smugit sig in i den svenska försvarsdoktrinen, försvårar samarbete med tredje och ytterligare parter. Det kan faktiskt bli en form av isolationalism.
Det går nämligen inte att förneka, att den svenska säkerhetspolitiska grundsynen, så som den officiellt torgförs, har skiftat fokus under senare tid. Med den första regeringen Löfvens tillträde 2014 flyttades det säkerhetspolitiska initiativet, under närmast kuppartade former, från utrikesdepartementet till försvarsdepartementet och generalerna. Försvarsministern skaffade sig en general som statssekreterare. UD borde ägna sig åt feminism.
De som skulle utföra politiken har med andra ord kommit att utforma politiken.
Denna expert- och intressestyrning av säkerhetspolitiken har vållat vårt land stora skador. Försvarsministern har punkterat väsentliga delar i vår alliansfria hållning – utan att ens ha sitt eget parti med sig. I förhållande till Baltikum har han drivit en aktivism av Sandlersk fennofila typ före och i inledningen till andra världskriget. Generallinjen har blivit: Sverige ska denna gång inte kunna hålla sig utanför ett stormaktskrig. Neutralitetspolitiken har successivt urvattnats till att bli en ”solidaritetspolitik”.
Under Peter Hultqvist har Sverige blivit en av de mest Rysslands-aversiva, för att inte säga -rabiata staterna i Europa, i högre grad än de flesta europeiska Nato-medlemmarna. Fortgående övningsverksamhet med den amerikanska krigsmaskinen, i en situation där Sverige saknar tillräcklig egen försvarskapacitet, är äventyrlig, liksom det ensidiga beroendet av amerikanska leveranser av militär så kallad spetsteknologi – med fördyrande effekter på den svenska försvarsbudgeten. Detta beroende isolerar oss från andra aktörer.
Det inskränker också vår handlingsfrihet. Det gjorde, att vi inte kunde underteckna FN-konventionen om kärnvapenförbud. Det har lett oss till osjälvständigt agerande på handelspolitikens område. Det har också blivit en styrande faktor för vår utrikespolitik, som har blivit alltmer interventionistisk. Allt detta har de facto isolerat oss från många nationer, som vi annars hade kunnat räkna som vänligt sinnade.
Det blir en tung uppgift att justera kursen. Uppgivenhet duger inte. Kan man inte börja med att göra Hultqvist till landshövding i Falun?