Min avslutande reflektion efter förra helgens övning med Södertörnsbataljonen gäller hemvärnets möjligheter att övervaka sjötrafik. Det kändes lite märkligt att när jag var tillbaka för att tjänstgöra i skärgården så var det i ett rent arméförband. Trots 17 månaders utbildning och tjänstgöring inom undervattensspaning och 7-8 års tjänstgöring med marin ytövervakning så är det nu de tio veckornas utbildning inom indirekt eld som smäller högst!
Efter grundutbildning vid Berga Örlogsskolor och 1. Bojbåtsdivisionen/Kustflottan 1993-1995 så blev jag placerad inom det marina hemvärnet i Umeå (Sävar HvO). Fram till 2004 hade det marina hemvärnet, åtminstone längs Norrlandskusten, i uppgift att betjäna radarstationer och sjöstridsledningscentraler. Först var jag chef för en radarpluton med uppgift att betjäna en kustspaningsradar och en närspaningsradar på Holmögadd. Därefter tjänstgjorde jag som stridsledningsbefäl i en sjöstridsledningspluton i Umeå och 2003-2004 i Gävle. Radarstationerna var bemannade med personal som dygnet runt observerade radarbilden och rapporterade mål till en central, som i fred kunde vara en sjöbevakningscentral, via Kustartilleriets stridsledningssystem STRIKA 80…
Idag samverkar hemvärnet med marinen när det gäller övervakning av sjötrafik och den tekniska utvecklingen har säkerligen gått framåt med stora steg, både när det gäller bearbetning av radarekon och när det gäller automatisk hantering av mål, men om jag skulle ansvara för sjölägesbilden inom en hemvärnsbataljon skulle jag gärna ha egna förband med förmåga motsvarande den vi hade fram till 2004. Läs artikel