Vad är det som får människor att känna så för sin nation att de är beredda att dö för den? Dö för människor de aldrig träffat, som de kanske skulle avsky om de hade träffat dem? Dö. Och döda.
Socialantropologen och statsvetaren Benedict Anderson ställer frågan i sin Imagined Communities: Reflections on the Origin and Spread of Nationalism (1983). Hans svar är att källan till denna offervilja är nationalism, en identifikation som – till skillnad från den med släkt och vänner – är abstrakt, som omfattar människor man aldrig mött, eller kommer att möta…
Försvarsmakten må kalla sig just det i stället för krigsmakt, förses med en civil generaldirektör, och arbeta med att utveckla organisationen mot jämlikhet och jämställdhet, men som förvaltningsmyndighet skiljer den ändå ut sig: den är helt beroende av att tillräckligt många svenskar är beredda att dö och döda för Sverige.
Detta särpräglade förhållande märks inte mycket av i den politiska försvarsdebatten. Den handlar om kängor och kanoner. Och Gotland. Det talas om den nedrustning som skett. Det talas mycket litet om det som är försvarets yttersta grund: svenskarnas offervilja. Läs artikel