Riksdagens Utrikesutskott föreslås bordlägga propositionen om Defence Cooperation Agreement (DCA) mellan Sverige och USA. Det framförhandlade och föreslagna avtalet innehåller långtgående och tioåriga förpliktelser berörande rikets suveränitet och säkerhet och har inte varit föremål för någon allmän diskussion utan föregåtts av en märklig tystnad. Det skiljer sig därmed från godkännandet av det så kallade värdlandsavtalet med NATO vilket föregicks av grundlig offentlig diskussion. Likaså föregicks Sveriges ansökan om anslutning till NATO av en intensiv – om också kort – debatt. Det nu aktuella avtalet bör inte underställas Riksdagens godkännande förrän tillfälle givits för en grundlig offentlig diskussion. Det förefaller som om varken Finland eller Danmark räknar med beslut i närtid.
I det nu föreslagna avtalet om försvarssamarbete med USA regleras förutsättningarna för amerikansk militär närvaro i Sverige, däribland frågor om rätt till tillträde till svenskt territorium, territorialvatten och luftrum, rätt att få använda vissa av försvarsmaktens anläggningar och områden. I en bilaga anges specifikt 17 platser som USA “med Sveriges samtycke” får använda som baser. Samarbetet sägs bygga på full respekt för svensk lagstiftning, svensk suveränitet och internationella förpliktelser. DCA-avtalet anges vidare inte förändra den ståndpunkt som har kommit till uttryck inom ramen för Sveriges Nato-ansökan att det inte finns skäl att ha kärnvapen och permanenta baser på svenskt territorium i fredstid.
Det är dock en sak att regeringen inte anser att skäl emot placering av kärnvapen och “permanenta baser” förändrats. Mer relevant är frågan om sådan placering förutsätter svenskt godkännande. Det är gott och väl att avtalsparterna tänker sig ett förtroendefullt samarbete i de mest skiftande aktiviteter. Det är dock oacceptabelt att uttryckliga regler saknas om vilka åtgärder och verksamheter som kräver specifikt och uttryckligt svenskt godkännande innan de sätts i gång. Kan stationering av tungt amerikanskt bombflyg ske till exempel i Luleå utan uttryckligt föregående svenskt godkännande? Ger avtalet USA rätt – eller anser USA sig ha enligt avtalet fått rätt– att utan uttryckligt specifikt godkännande av Sveriges regering upprätta missilbatterier på Gotland?
Det nu aktuella avtalet skiljer sig drastiskt från det värdlandsavtal som träffats med Nato för att underlätta placering i Sverige av sådan personal och material som Nato kan tänkas bistå med. Värdlandsstödsavtalet som sådant ger inte Nato rätt att verka på svenskt territorium. Avtalet bygger på frivillighet mellan parterna, vilket innebär att det blir tillämpligt endast i de fall Sverige först fattar ett nationellt beslut om att bjuda in Nato för att genomföra verksamhet i något avseende. Det betyder att Sverige avgör när Nato-ledd verksamhet får äga rum på svenskt territorium. Samförståndsavtalet är ett ramavtal och inför varje enskild aktivitet kommer ett särskilt och mer detaljerat genomförandeavtal att behöva ingås inom de begränsningar som anges i ramavtalet. DCA förskriver ingen liknande ordning. I avsaknad därav förefaller det som om DCA:s beskrivningar av vidsträckt amerikanskt tillträde till och av skiftande verksamheter på Sveriges territorium innefattar generella på förhand givna godkännanden. Det skulle inte strida mot internationell rätt men skulle vara ett ovanligt, storskaligt och oöverskådligt avstående av svensk suveränitet. Har de svenska politiska partierna undersökt hur deras väljare ställer sig till detta och hur olika grader och sätt av implementering av avtalet kan väntas påverka det säkerhetspolitiska läget i vårt hörn av Europa.
Önskan att ingå ett så långtgående och suveränitetsinskränkande avtal som det som nu föreslås skulle kunna vara förståelig i ett kritiskt eller hotfullt skede. Där är vi inte nu.
Ett särskilt skäl för Riksdagen att vänta med ställningstagande är att man inte nu vet vem som nästa år kommer att vara amerikansk president och bestämma när och hur USA:s rättigheter i avtalet ska utnyttjas.