Bjørnar Moxnes, ledare för det minsta partiet i norska stortinget Rødt och själv stortingsrepresentant, säger i en artikel på Forsvarets Forum, med hänvisning till högsta militära expertis (försvarschefen som i Sverige motsvaras av överbefälhavaren), att ”deltakelse i for mange utenlandsoperasjoner i for mange land har gått på bekostning av hjemlig [inhemsk] beredskap”. Eller med Moxnes’ egna ord, som hänvisar till norska Riksrevisjonen: ”Prioritering av USAs kriger har gått på bekostning av hjemlig beredskap.”
I samma organ bemöts Moxnes av den utrikespolitiske talesmannen för den sittande regeringskoalitionen, Hårek Elvenes från Høyre. Han säger: ”Utenlandsoperasjoner som vi deltar i er en del av Nato-solidariteten. Det er Nato-operasjoner vi har deltatt i, og hvis vi skal forvente at Nato stiller opp når vi har behov for dem, da må vi også delta i Natos utenlandsoperasjoner.”
Det är förvisso ett tämligen häpnadsväckande men icke desto mindre sanningsenligt uttalande. Vad Elvenes säger är de facto, att ”Nato-solidariteten” hänger på att den enskilda Nato-medlemmen ställer upp i internationella operationer (vilka ofta inte har haft något stöd i folkrätten). Detta skapar en avhängighet av stormaktsbeslut som det lilla landet – i självvalt ”egenintresse” – inte gärna kan avstå ifrån: ty då blir det övergivet! Kanske kan mäktigare medlemmar i militäralliansen, som Tyskland och Frankrike, göra det utan att riskera särskilt mycket. De kan uppträda ”osolidariskt”, egoistiskt, men Norge – med litet drygt hälften av Sveriges invånartal – har hamnat i en även officiellt erkänd beroendeställning.
Den verkliga innebörden i det Elvenes säger är att lydnad lönar sig men opposition bestraffar sig. Norge var ju också – i en aktion som förmodligen var grundlagsstridig, förutom att den gick långt utöver det givna FN-mandatet – den mest aktiva bombaren under Libyenkriget 2011. Detta krig, framtvingat av Nato, gagnade inte norsk säkerhet men skapade genom senare flyktingströmmar osäkerhet på hela den europeiska kontinenten. På samma sätt ökar Sveriges sårbarhet varje gång vårt land engagerar sig i militära insatser utomlands utan FN-mandat. Och med ett Nato-medlemskap skulle pressen på oss att medverka i sådana definitivt öka.