[…] Vapenstilleståndsfördraget som ingicks 1944 och det egentliga fredsfördraget 1947 innebar strikta begränsningar för arméns del. Den maximala styrkan fastställdes till 41 900 man, d v s storleken på en åldersklass, vilket man ansåg räckte för att försvara gränserna och för interna uppgifter. Luftstridskrafterna (nuvarande flygvapnet) begränsades till en styrka på 60 flygplan. Dessutom förbjöd man Finland att inneha, tillverka eller anskaffa bombplan, ubåtar, robotar, impulsminor och motortorpedbåtar. Finland skulle heller inte få anskaffa krigsmateriel av tyskt ursprung. Sovjetunionen krävde även att militära frivilligorganisationer skulle upplösas. Upplösandet av skyddskårerna och Lotta Svärd-organisationen var ett verkligt hårt slag för försvaret som helhet. VSB som ingicks 1948, d v s följande år, stod i själva verket i strid med fredsfördraget, för VSB-fördraget förpliktigade Finland att försvara sin självständighet ”med alla sina disponibla styrkor”, varvid betydelsen av många begränsningar minskade gradvis under årens lopp, vilket vi kommer att märka. I själva verket gav ifrågavarande fördrag Finlands försvarsmakt en uppgift i den här nya situationen. Läs artikeln här: Finska krigsmakten under det kalla kriget
