Ett dystert bokslut

Per Blomquist och Arvid Cronenberg

Redaktionell anmärkning. – Efter författarnas benägna tillstånd har vi fått möjlighet att publicera deras anmälan av Carl Björemans senaste bok i Kungl. Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift. Överste Blomquist och överstelöjtnant Cronenberg är båda pensionerade arméofficerare och ledamöter av Krigsvetenskapsakademien.

 

Sex överbefälhavare söker sin roll är titeln på generallöjtnant Carl Björemans nyutkomna bok där det inledningsvis heter: ”Sverige har alltid behövt men aldrig haft en egentlig ÖB.” Det låter starkt men är helt rätt. ÖB utarbetade inte ett militärstrategiskt bedömande som underlag till organisering av krigsmakten/försvarsmakten eller sättet att genomföra en försvarsstrid till stöd för neutralitetspolitiken. I stället utarbetades politiska direktiv, som ledde fel. Under Helge Jungs tid som ÖB utarbetades ett militärt bedömande (s. 29). Men det kom inte till användning.

Genom politiskt handlande hamnade försvarspolitiken i Östersjöområdet och Kalixlinjen. Björeman beskriver (bland annat på s. 33–36) hur politikerna tog över militär sakkunskap i tid, rum och styrka för att skapa ”ett försvar utan luckor”. Statsminister Tage Erlander gav militär inriktning: ”Flygvapnet är vår första försvarslinje.” Småstatens storhetsvansinne inleddes. Den kom att befästas under Nils Svedlunds tid som ÖB. Han föreslog anskaffning av svenska kärnvapen. Dessa uteblev. Satsning på offensivt tungt flyg genomfördes dock. Svedlund fick starkt understöd av Dagens Nyheters chefredaktör Herbert Tingsten – ett stöd som kom att betyda mycket genom åren.

Den svenska orealistiska offensiva tanken mot supermakten i Öst har bevarats efter kalla kriget. ÖB Owe Wiktorins moderna krigföring och kom med förslag till doktriner om modern krigföring. Om attackflyget, benämnt ÖB klubba, skrev han i debatten: ”Det är nödvändigt att JAS 39 attackförmåga tillvaratas. Den är nyckeln till framgång när initiativet återtas.” (s. 111–112) Att en flyggeneral grips av hybris må vara. Men politikernas förmåga till militär insikt och ansvarstagande har inte funnits sedan andra världskriget, menar Björeman.

Tydligt framgår att politikerna – med all rätt – ägnat neutralitetspolitiken stort intresse. Men samtidigt bleknade intresset för försvarspolitikens grunder, som stöd för neutraliteten. Inom försvarspolitiken härskade tekniken för anfall på och över Östersjön i kamp med supermakten i Öst. De tekniska institutionerna och försvarsindustrin med dess ekonomiska bedömningar tog över det militära tänkandet. Statsminister Reinfeldt uttalade att försvarsmakten var ett särintresse. Det var rätt på flera sätt. Ett typiskt särintresse var den militära elitens ständiga begär om mer pengar till försvarets tekniska utveckling. Att isolera försvarsfrågans komplexitet från politiker och medborgare var också ett särintresse. Statsmakternas uppgift att informera måste stå över dessa särintressen.

I försvarsstaben pågick en förödande strid mellan försvarsgrenarna under en ”lam” ÖB. I sin ”upphöjdhet” visade dessa ringa intresse av att informera. Och självklart hade de blå tekniska försvarsgrenarna med stöd av deras förvaltningar ett givet försteg genom det politiska antagandet om anfallskrig på och över Östersjön. DN som ledande opinionsbildare hade lätt att framföra viktiga halvsanningar, om ekonomi och teknik för ”försvaret”. Statsministrar som Olof Palme och Carl Bildt ägnade sig åt storpolitiken. ”Särintressena” fick de där ”militärerna”, som det hette, ägna sig år. Men som Björeman hävdar krävs statsministerns och regeringens ledning i dessa viktiga frågor. Det behövs en genomarbetad totalstrategisk säkerhetspolitisk analys där ett försvarspolitiskt militärt bedömande ingår. Uppgiften fortsätter att vara aktuell!

Björeman visar (s. 28) hur den felaktiga politiska styrningen från 1940-talet fortsatte in på 1960-talet och även därefter. I utredningsbetänkandet SOU 1965:10 (s. 130) sägs: ”Även om Nordeuropa synes ha en sådan strategisk betydelse att det dras in i en konflikt i Europa mellan stormakterna, behöver detta förhållande inte absolut gälla Sverige. Denna bedömning utgör den principiella grundvalen för den svenska neutralitetspolitiken.” Föreställningen om stormakternas brist på militärstrategiskt intresse för Sverige lever kvar hos politikerna, samtidigt som man tydligen bortsett från att Warsawapakten bildades 1955 och att stormakternas gräns låg väster om Sverige.

Neutralitetspolitiken betonades starkt och den föråldrade styrningen av försvarspolitiken gällde. Men hot om krig behandlades som en fråga om krig mellan WP och Sverige. Nato som var WP huvudantagonist glömdes – medvetet eller omedvetet?

Det ensidiga talet om att ”fienden kommer österifrån” skolades in överallt i samhället. Detta i sin tur styrde beteendet vid utvecklingen av flyg- och marinstridskrafterna med deras understödjande industrier, vilket Björeman framför med emfas i denna liksom i sina tidigare böcker. Akademien har tilldelat Björeman guldmedalj för dessa böcker. Det är bra. Men många, bland andra de som leder projektet om Östersjöområdet som framtidens slagfält, inte har förstått Björemans budskap. Vårt vidsträckta markterritorium försvarat ger Sverige och kringliggande parter en trygghet under kärnvapenmakternas skuggboxning. I ett skarpt läge är vårt försvarade markterritorium krigsavhållande, medan stridsmedel som påtagligt står i vägen för angriparen slås ut i ett första slag.

Politikerna har med sina direktiv hänvisat till hotet om krig mellan Sverige och supermakten i öster, en linje som överensstämde dåligt med den förda neutraliteten. Först från 1976 och återkommande till 1992 kunde sex militärbefälhavare visa tre ÖB hur äventyrlig svensk försvarspolitik hade varit och var. Detta hade kunnat leda till katastrof, menade militärbefälhavarna och visade på flygvapnets utsatthet med endast bevakning av jägare och svagt rörluftvärn för dess infrastruktur.

Det blev ingen katastrof. Krig utbröt inte mellan Nato och WP. Därmed skulle denna epok kunna lämnas till krigshistorikerna. Men nu i mars 2018 håller politikerna – försvarsministern och ÖB – fast vid motsvarande fel, med tal om krigsförberedelser i Östersjöområdet och hundratals miljarder till försvaret med felaktig inriktning. Sverige ska ha ett indirekt defensivt försvar som inte kan slås ut! I ett krig i Östersjöområdet kan inte Sverige delta. Sverige ska bevaka sina vatten och sin kust. Östersjöområdet är upptaget av både Ryssland och USA/Nato. Det just nu osannolika kriget – skuggboxningen – mellan USA/Nato och Ryssland med front/diffus krigsskådeplats ligger alltjämt i luftrummet och på och i havsområdena väster om Skandinavien. Detta intressanta område behandlas inte här.

Vi upprepar: i Östersjöområdet är båda stormakterna positionerade. Ryssland är just där överstarkt för försvar. Skulle det osannolika kriget utbryta där slås alla mot Ryssland frustrerande stridskrafter ut i ett första slag. Detta gäller oavsett vem som inleder kriget. Östersjön har aldrig varit och kan aldrig bli ett område för svenska stridskrafter. Sverige ska försvara sitt markterritorium mot både Ryssland och USA/Nato i västra Sverige – i Nordöstra, Mellersta och i Sydvästra Sverige hette det under det kalla kriget med strakt stöd av massmedia som genom GP. Är det akademien som styr med offensivt tänkande i Östersjön? Obegripligt! År 2009 framförde f d talmannen Björn von Sydow i mötet i Sälen att man måste sitta vid både Östs och Västs planeringsbord för att inse deras faktorer i krig dem emellan och dra slutsatser för svenskt försvar. Ja, så är det naturligtvis. Akademien med Östersjön som slagfält enligt projekt KV 21 är obegripligt. Är det akademien som styr Försvarsministern och ÖB? Ska Försvarsberedningen genom den av Björeman efterlysta totalstrategiska analysen med innehåll av ett militärstrategiskt bedömande? Vem ska i förvirringen svara på alla frågor?

USA/Nato har huvudsaklig styrka i luftrummet och på Atlanten. Ryssland är instängt i västlig riktning, bland annat på Kolahalvön och i triangeln Sankt Petersburg–Moskva–Kaliningrad, och har självklart ett starkt behov av försvar, inte minst i Östersjöområdet. Svenskt markterritorium – försvarat på rätt sätt och med rätt medel – utgör ett gott skydd för Sveriges alla kringliggande parter och ett utomordentligt skydd för Ryssland mot USA/Nato. Detta borde både försvarsminister och ÖB ha i fokus. Det är Björemans budskap.

Björeman föreslår att statsministern tar ledningen och skapar ett kabinett för bland annat militär planering och rådgivning (se exempelvis s.104). Virrigheten i svensk säkerhetspolitik har tilltagit efter Carl Bildts solidaritetsförklaring, som fick näring från Sveriges offensiva Östersjöpolitik. Försvarsministern och ÖB följer i detta felaktiga spår. Solidaritetsförklaringen är beslutad av riksdagen. Beslut kan ändras! Sverige bidrar bäst till solidaritet – tid, rum och styrka – genom försvarat markterritorium.

Men den senaste förvirringen i den politiska och militära ledningen, med det öppna grälet mellan före detta arméchefen och ÖB, visar att vägen till insikt kan bli lång. Försvarsministern försökte i sammanhanget förklara varför vi behöver anfallsstridskrafter. Det övertygade inte.

Den mentala låsningen är mycket stark. Till den kommer hemliga överenskommelser om kvalificerade och dyra stridskrafter. Vi lever under en relativ säkerhet, som vi ovan har kallat stormakternas skuggboxning. På denna grundval kan beslut fattas om inriktningen svensk försvars- och säkerhetspolitik. Så skedde under 1970- och 80-talet, då ÖB insåg styrkan i neutralitetspolitiken stödd av ett värnpliktsförsvar över ytan, något som ligger som grund för Björemans tänkande.

Ja, sex militärbefälhavare och civilbefälhavare (MB/CB) sökte ÖB:s sakliga inflytande, då de fann att den officiella krigsplanläggningen ledde helt fel. En militärstrategisk analys efterfrågades. I milo V hade man iakttagit hur hela Västerhavet strängt taget fylldes med stormakternas krigsfartyg i samband med WP:s invasion av Tjeckoslovakien år 1968. Ja, då landade samtidigt tunga sovjetiska transportflygplan på Prags flygplats var nittionde sekund. Ut ur dessa kom pansar och luftvärnsförband för snabbgruppering av flygplatsens försvar. Då började man i milo V tala om stormakternas manöverkrigföring.

Sakkunskapen i Västra Militärområdet insåg att WP från flygbaser i Polen och Östtyskland kunde nå en stor del av vårt flygvapens infrastruktur i Götaland. MB V, Lennart Ljung, tog del av allt materiel som visade att vår svenska krigsplanläggning var fel. Detta gällde inte bara i västra Sverige utan i hela landet. Lennart Ljung lät utarbeta en analys. De politiska direktiv, som legat till grund för den officiella krigsplanläggningen, skulle följas upp i alla led. Efterträdaren som MB, generallöjtnant Nils Personne, och hans stabschef, kommendören av första graden Bengt Rasin, kallade försvarsgrenscheferna till möte i Karlsborg år 1976 och redogjorde för MB V:s analys, som den kom att kallas.  Någon tid därefter ordnades ett möte i Skövde, heldag, med ÖB Stig Synnergren och försvarsstabschef Lennart Ljung med delar av försvarsstaben. Ingen emot! Men ingen aktion för ett nytt sätt att försvara Sverige krigsavhållande organiserades.

I ÖB:s operativa verk år 1978 infördes visserligen en skrivning om krigsplanläggning mot sydvästra Sverige. Huvudbudskapet – ett nytt sätt att försvara Sverige – togs förmodligen inte upp av ÖB i statsledningen. Därför återkom MB V med nygammal föredragning år 1984, då Lennart Ljung var ÖB. Han konstaterade: ”Jag tar hand om denna analys.” Under kalla krigets slutskede 1986 ägde en föredragning på försvarsdepartementet rum. CB som då var Karl Frithiofsson förmådde statssekreterare Per Borg tillika ordförande i 1984 års försvarskommitté att ta emot en föredragning. K F hade nu insett att Sverige hade stor militärstrategisk betydelse för båda stormakterna. Handläggarna på departementet var oförstående. De hänvisade till de politiska direktiven från 1940-talet. Per Borg hänvisade till ÖB. Inga åtgärder vidtogs. Rundgången var tydlig i den politiskt/militära ledningen.

Björeman har återkommande hänvisat till ”ett försvar utan luckor” som ett allvarligt fel i vår krigsplanläggning, så även i denna bok. Ledamöterna i akademien har menat att de inte har förstått Björemans budskap. Själva har vi insett att den mentala låsningen är påtagligt stark. Man lyssnar på delar av analysen om man överhuvudtaget lyssnar. Därefter återfaller man till det invanda.

MB V inledde sin analys med att hänvisa till kartan, klockan och det militärstrategiska utgångsläget mellan stormakterna och visa på deras övningsmönster. Han menade att neutralitetspolitiken var starkt krigsavhållande och nödvändig men att vår officiella försvarspolitik/krigsplanläggning stred mot den.

Inledningen pekar på felen i de politiska direktiven som har gällt i vår försvarspolitik sedan 1949 års försvarsutredning.

Redan på 1940-talet hamnade Sverige felaktigt i en front mot Öst längs Kalixlinjen i norr och i Östersjöområdet i söder. Detta fel blev tydligare och felaktigare år 1955 då WP bildades. Gränsen mellan stormakterna flyttades fram till Lübeck och blev synlig genom deras övningsverksamhet på Nordatlanten. De politiska direktiven anges i nummerordning.

  1. Sverige har ingen militärstrategisk betydelse för stormakterna utan kan kringgås. Fel! Kartan, tidsfaktorn och stormakternas övningsverksamhet visade motsatsen, menade MB. Nato var tydligt i sina offensiva uttalanden. Europa kan förloras i Norden men inte återtas där. Ingen av stormakterna vill vara ”tvåa” i Norden. Sverige utgör ett mycket gott skydd för WP mot Nato.

Sverige ska stärka sin trovärdiga neutralitetspolitik, vilket är helt möjligt, menade MB.

  1. Krig i Europa inleds med WP som angripare. Det är möjligt. WP inledning av krig utan stark gardering i Norden är ett synnerligen svagt argument. Oavsett vilken stormakt som inleder krig i Europa inser WP vid sitt planeringsbord Sveriges östliga läge i förhållande till gränsen mellan WP och Nato. Sveriges östliga läge som skydd åt WP kan ska säkras väster om Sverige!
  2. Sveriges starka flygvapen i Norden får inte förenas med Nato! WP måste redan vid krigsutbrott ha beredskap för att så långt som möjligt slå ut Sveriges flygstridskrafter i dess basområden. Götaland är viktigast! Dessutom ska Nato hindras att flytta fram till basområden i Sverige. WP har ett intresse av att Sverige förblir neutralt. Detta ställer krav på vår politik!
  3. Sedan WP under några dygn haft framgång på Centralfronten kunde anfall mot Sverige bli aktuellt. Denna politiska fördröjning hindrade svenska militärer att göra antaganden om överraskande anfall mot Sverige. Sverige hade de mest egendomliga beredskapsbestämmelser (som inte berörs här).
  4. WP kan använda Sverige som genomgångsland, menade politikerna, dels med framryckning genom Finland mot Kalixlinjen i norr dels genom invasion över Östersjön enligt typ Normandie. Politikerna hade skapat ”ett försvar utan luckor”, som Björeman ständigt kritiserat. Vid WP anfall mot östra Sverige ligger södra Sverige vidöppet för Nato att utnyttja inte bara mot Centralfronten utan in mot WP kärnområden. Detta har även den finske generalen Gustav Hägglund uttalat.
  5. Eftersom huvuddelen av WP:s stridskrafter var bundna mot Nato på Centralfronten kunde endast en mindre del och av visst slag sättas in mot Sverige. Den så kallade marginaldoktrinen föddes och omhuldades av försvarsstabens tänkare.

Björeman kritiserar med rätta regeringens bindningar till industripolitiska mål, främst stridsflygplan och ubåtar. Låsningarna finns kvar idag. Vidare menar han i sammanfattningen (s. 104) att regeringarna ”vågade aldrig initiera […] ett strategiskt bedömande”, och detta gjorde att ÖB aldrig ”kunde fungera som rådgivare”. Så kunde det nog vara. Troligare är bristande intresse och att våra stora dominerade politiska partier mer ägnade sig åt storpolitiken, neutralitetspolitiken. De trodde inte på krig, och därför intresserade de sig ljumt eller inte alls för försvarspolitiken. Skälen kan vara många, men det har legat en falskhet eller okunnighet i både försvars- och säkerhetspolitiken. Tyvärr gäller detta även idag. Om inte: förklara sakligt varför Sverige gynnar SAAB och stridsmedel som avgjort kan slås ut i ett första slag av stormakterna, oavsett vilken part som inleder.

Facebook
Twitter
Google+
https://www.alliansfriheten.se/ett-dystert-bokslut/
RSS