Armando Iannuccis film ”The Death of Stalin” visas nu på svenska biografer.
Josef Stalin drabbas oväntat av en stroke den 4 mars 1953. Sex veckor tidigare hade säkerhetspolisen ”avslöjat” en konspiration av framstående läkare (flertalet var judar), vilka påstods ha planerat att mörda Stalin (”Doctor’s Plot”). De läkare som nu stod till buds kunde inte rädda honom. Filmen skildrar på ett underhållande sätt den maktkamp som uppkom mellan de ledande personerna i den inre cirkeln: Georgij Malenkov, Lavrentij Berija, Nikolaj Bulganin och Nikita Chrusjtjov.
Berija, chef för säkerhetstjänsten NKVD mellan 1938–1953, blev nu säker på att den stund hade kommit som han länge hade väntat på. ”There was no power on earth that could hold him back now”, uppgav Chrusjtjov senare (Joshua Rubenstein, The Last Day of Stalin. Yale University Press 2017, s. 34). I sagda bok (s. 35), men däremot inte i filmen, återges en absurd episod, dagen efter Stalins död. Chrusjtjov hade mottagit ett anonymt klagomål, att orkestern, som spelade på en hyllningskonsert, bestod av 95 procent judar, varefter Chrusjtjov senare lugnande skribenten med att den rätta procentsatsen var 35,7!
Malenkov säkerställde de tre främsta positionerna i hierarkin: ordförande i ministerrådet, dito i partipresidiet samt sekreterare i partiet, Rubenstein, s. 134. Samtidigt krävde Berija reformer (för att han ”was drenched in blood”, samma bok, s. 136). De nya ledarna erkände att den ovan nämnda ”Doctor’s Plot” hade varit fabricerade anklagelser.
Apropå film, kan nämnas att den kände filmmakaren Sergej Eisenstein kom nu att kritiseras för att skildra tsaren Ivan den Förskräcklige som svag och förvirrad (Serhi Plokhy, Lost Kingdom, Allen Lane 2017, s. 279
Under våren 1953 hade Chrusjtjov försökt hitta vägar för att kunna bli av med Berija, då man var rädd att den senare med ökat makt skulle utnyttja sin kontroll över säkerhetstjänsten, vilket skulle ha blivit slutet för bland andra Bulganin och Chrusjtjov. Berija anklagades även för att ha samarbetat med britterna, Ploky, s. 279. I juni samma år fick Chrusjtjov med sig en majoritet i presidiet för att avlägsna Berija. Med hjälp av krigshjälten, general Georgij Zjukov (som efter kriget hamnat i onåd hos Stalin men togs till nåder av Chrusjtjov) arresterades Berija och han sköts dagen före julafton 1953. Och här slutar denna fantastiska film.
I the Guardian av den 23 januari 2018 kan vi läsa:
”Russia’s culture ministry has withdrawn permission for the release of Armando Iannucci’s black comedy The Death of Stalin, after officials and top arts figures labelled the movie offensive and extremist.
An advisory committee to the ministry had earlier recommended postponing the release to avoid it clashing with the 75th anniversary of the end of the Battle of Stalingrad, after officials and film directors attended a private viewing on Monday.
…Yelena Drapeko, deputy head of the lower house of parliament’s culture committee, told RBK news she had ’never seen anything so disgusting in my life’. ’[The audience], me included, saw elements of extremism in the film,’ she said.
Iannucci, the writer and director […] said: ’All the Russians we’ve shown the film to so far, including Russian press, have said how much they enjoyed and appreciated the film. They say two things: it’s funny, but it’s true. I’m still confident we can get it in cinemas.’
After the preview screening, 21 people signed a letter urging the culture minister, Vladimir Medinsky, to delay the release and check if the acclaimed film broke any Russian laws. The letter castigated the film for ’lampooning the history of our country’ and ’blackening the memory of our citizens who conquered fascism’, the Tass news agency reported.
Nadezhda Usmanova, head of the Russian Military-Historical Society’s department of information, told Reuters that the film was ’despicable’. ’It’s a bad film, it’s a boring film, and it’s vile, repugnant and insulting,’ Usmanova said.
Pavel Pozhigalo, a high-ranking culture committee member, said the film ’insults our historic symbols – the Soviet anthem, orders and medals’. He also complained that Marshal Zhukov, the Soviet military commander, ’is portrayed as a fool’.
Zhukov, whose statue stands near Red Square, is widely credited with orchestrating the defeat of Nazi Germany at the Battle of Stalingrad in 1943. The battle, in which over 1 million Soviet soldiers died, halted the Nazi advance and was a major turning point in the second world war.
Russia’s Communist party, the second largest party in parliament, has called the film, which revolves around the vicious infighting that followed Stalin’s death in 1953, ’a form of psychological pressure against our country’.”
Så det återstår att se om det ryska folket får ta del av denna mästerliga film.
Men vad hände sedan?
William Taubmans Khruschev. The Man. His Era (Simon & Shuster 2017, först utgiven 2003) visar att det uppkom en splittring i ledningen 1955. Malenkov blev petat från premiärministerposten och degraderad till minister för elförsörjningen. Chrusjtjov anklagade Malenkov för att ha varit Berijas högra hand (s. 265). En allians mellan Chrusjtjov och Vjatjeslav Molotov (utrikesminister 1939–1949 och 1953–1956) stod fast för en tid.
Fascinerande är skildringen av debatten mellan Molotov, Zjukov och Chrusjtjov om vem som var mest anti-Stalin (s. 322). Och i juni 1957 försökte Molotov avsätta Chrusjtjov från posten som generalsekreterare i partiet. Molotov uteslöts från centralkommittén och hamnade som ambassadör i Mongoliet. Krigshjälten Zjukov blev avskedad i oktober 1957, anklagad för att ha uppfört ett hemligt kommando utanför Moskva (s. 361). Chrusjtjov var nu ensam i toppen – för ett tag.
Efter Chrusjtjovs Kuba-kollaps 1962, där Ryssland tvingades ta hem sina missiler från ön, var hans dagar räknade (s. 581).
Bland andra Leonid Brezjnev, ordförande i Sovjetunionens Högsta Sovjets presidium från 1960, hade fått nog. Och 1964 tog han över genom en palatskupp. Chrusjtjov blev deprimerad. Han dog 1971 efter att ha varit en ”non-person” under lång tid. Michail Gorbatjov, Sovjetunionens president från 1990, såg dock Chrusjtjov som en inspirationskälla (s. 648).
Leonid Brezjnev behöll makten fram till sin död 1982. För en fin skildring av Brezjnevs Sovjetunionen under det kalla kriget kan rekommenderas den norske Harvardprofessorn Odd Arne Westads nya bok The Cold War (Allen Lane 2017, s. 365 ff).
Avslutningsvis måste här lyftas fram en ny bok av nämnde William Taubman, Gorbachev, His Life and Times (W. W. Norton & Company 2017). Gorbatjov valdes till Sovjetunionens första president med bred marginal i mars 1990. Frågor som ställs i boken är hur kunde han acceptera att Nato expanderade till östra Tyskland och forna öststater och hur han kunde överge Irak (s. 541). Det finns anledning återkomma till denna bok.