Idag – den 17 februari 2016 – har sajten alliansfriheten.se funnits i exakt ett år. Den har velat ge korrektiv till gängse nyhetsförmedling och opinionsbildning, såsom dessa kommer till uttryck i mainstream-media. Vi har länkat till säkerhetspolitiska originaldokument och analyser som inte alltid är lätta att få syn på i nyhetsströmmen. Under året har vi byggt upp en kunskapsbank på detta område. Vi har också genom originalbidrag prövat argument som förs fram i den allmänna debatten. Expertkommentarer har publicerats; den officiella försvars-, säkerhets- och utrikespolitiken har genomlysts och granskats.
Sajten har fått ständigt fler besökare, men de är fortfarande för få. För att bli en motkraft till resurstunga propagandakanaler behöver vi öka antalet läsare. Vi önskar också göra sajten till ett debattforum – det har vi inte lyckats med än. I nära anslutning till sajten har vi emellertid direkt ingripit i den aktuella diskussionen, genom de bägge skrifterna Bevara alliansfriheten – Nej till Nato-medlemskap! (Celanders, november 2014), som har kommit ut i tre upplagor, och Försvaret främst. En antologi om hur Sverige kan och bör försvara sig (Celanders, december 2015), vilken redan efter en månad trycktes i en andra upplaga.
Motståndet mot svenskt medlemskap i militäralliansen Nato är tämligen fast förankrat i folkopinionen. Problematiskt är förvisso att det har uppstått en partipolitisk splittring som kan försvåra ett ställningstagande på rationella grunder för många – i frågor där det traditionellt har rått nationell endräkt. Krigsaktivistiska lobbygrupper opererar över en bred yta. Deras budskap smyger sig in i dagsrapporteringen. I början av året kunde en reporter i Svenska Dagbladet (12/1) utan närmare utredning häva ur sig att ”regeringen Löfven har omsorgsfullt drivit in svensk säkerhetspolitik i en återvändsgränd”, när den i själva verket slagit vakt om den långa linjen i säkerhetspolitiken. Men också detta, ”att mantrat om svensk alliansfrihet |…] upprepas in absurdum”, är ett felgrepp, menar reportern, som efterlyser ”en politisk vilja att bryta ny säkerhetspolitisk mark”. Detta är alltså en nyhetsartikel i den icke-styrda svenska pressen! I samma artikel slås fast att Sverige, genom att avstå från en direkt militär insats i Frankrikes så kallade krig mot terrorismen, valde ”minsta motståndets lag och en kraftigt devalverad trovärdighet istället för att bjuda till när tillfälle gavs”. Sveriges omsorg om folkrättens principer är inte värda ens ett omnämnande. Är verkligen ståndaktighet detsamma som undfallenhet? Också Nato-landet Norge avstod från militär insats. Vad man vill är att Sverige igen ska kriga, allra helst för Baltikums skull.
Detta är dålig journalistik – en aspekt på förekommande desinformation. Denna kanske man får leva med. Men det måste ges alternativ. Det tas glädjande nog initiativ runt om i landet som ifrågasätter den dominerande diskursen. Här finns dock en riskfaktor. Vi har på denna sajt talat mot uppgivenhet i medlemskapsfrågan. Loppet är faktiskt inte kört, även om regering och riksdag har handlat obetänksamt i vissa avseenden – ”solidaritetsretoriken” hör till de ledsammare inslagen i den säkerhetspolitiska liturgin. Florerande påståenden om att Nato-anslutningen är ”fullbordad” bör bestämt avvisas. Nato-aktivisternas energiska engagemang för ett medlemskap blir nämligen obegripligt, om det är så att vi redan har gett upp vår handlingsfrihet och suveränitet. Den kända atlantisten Ann-Sofie Dahl gör säkert en riktig bedömning när hon besviket konstaterar att de bilaterala avtal som Sverige har slutit med Nato-länder, till exempel Danmark, är ”ett alternativ till medlemskap”, ”ett sätt att undvika svenskt Nato-medlemskap snarare än att underlätta det” (”Motsatsen till Nato-närmande”. Svenska Dagbladet 17/1, kursiv i orig.).
I buskagitationen talas det om smyganslutning. (Se exempelvis v-riksdagsmannen Stig Henriksson, ”Smygs Sverige in i Nato? Sydsvenskan 20/1.) Det är bort i tok. Väldigt litet sker i smyg, vilket i och för sig skapar ett bra debattläge. Men den förda politiken går uppenbarligen inte alls ut på anslutning till organisationen, militäralliansen – därav Dahls med flera besvikelse. Däremot kan man tala om en långtgående accept av dess verklighetsbeskrivning, strategiska synsätt och om en militärt-operativ samverkan med Nato och Nato-länder som inte uppenbart tjänar försvaret av vårt land utan har andra, för oss ovidkommande syften. Sådana mått och steg utgör sammantagna ett nederlag för ett konsekvent och trovärdigt hävdande av alliansfriheten – men inte ett upphävande av den. (Inte heller vissa medlemskapsanhängares påstående att alliansfriheten övergavs med EU-inträdet – se Patrik Oksanen i Dalarnas Tidning 15/2 – stämmer givetvis.)
Det är tämligen uppenbart att de politiska partierna inte har satt några tunga parlamentariker – på ett par undantag när – som försvars- och säkerhetspolitiker. Och detta har straffat sig. Dessa politikområden har blivit illa utredda och fungerat närmast som en experimentlåda. Den så kallade solidaritetsförklaringen som man idag hänvisar till från olika håll smögs in i Försvarsberedningens betänkande 2009. Betänkandet togs av regeringen som en proposition till riksdagen, och därvid kom solidaritetsförklaringen med i ett riksdagsbeslut. Detta var fullkomligt huvudlöst, och beslutet har blivit en alltmer riskabel komponent i de officiella linjedragningarna. Här finns all anledning att mana till reträtt och omprövning. Solidaritetsförklaringen är ensidigt utfärdad, den är otydlig och som gjord för att missförstås. Den utsätter landet för fara. Tack och lov är den inte prövad i praktiken; den tillkom vid en tidpunkt, då det säkerhetspolitiska tänkandet befann sig på en lågvattennivå. Därför kan man knappast se ett uppgivande av denna som ett policybrott. Solidaritetsförklaringen bör ses som ett svårartat olycksfall i arbetet – ogenomtänkt och föga i samklang med den justering av försvarets fokus på det egna landet som signalerades i riksdagens ”inriktningsbeslut” och den regeringsproposition som låg till grund för detta våren 2015. Solidaritetsförklaringen blev en ideologisk klyscha i de internationella insatsernas strategi. Den strategin måste nu helt uppges. Då faller också solidaritetsförklaringens existensberättigande.
Dess enda funktion är att tjäna som en dimridå, en indoktrineringsparagraf för att Sveriges folk ska fås att svälja kriget på förhand: det går inte att stå utanför, sägs det, Sverige måste med i storkriget, förklarar Bo Hugemark och andra krigslystna Nato-anhängare . Och detta trots att landet inte har någon fiende och ingen hotar Sveriges territoriella integritet, annat än genom incidenter av olika slag i fredstid, de flesta troligtvis oavsiktliga, vilka i sin tur är av olika ursprung: Nato-sidan kränker mest, vilket säkerligen beror på att den övar mest. Detta är både aktivism och defaitism!
Medlemskapsförespråkarna lägger ut flera dimridåer. Somliga hävdar att alliansfriheten under kalla kriget var en fiktion. Men det samarbete med Nato som förekom var ytterst ringa. Förberedelser för främmande basnärvaro i Sverige i ett krigsfall gjordes uteslutande i samverkan med enskilda stater, Storbritannien och Förenta staterna; detsamma gäller för svenskt spionage- och diversionsarbete riktat mot sovjetmakten i Baltikum. Sverige var inte en icke-betalande de facto-medlem av Nato under kalla krigets år, och svenska regeringar gjorde då inga utfästelser om svenskt militärt stöd till någon makt. Det finns alltså inget faktiskt medlemskap att formalisera – sedan får vänsterdefaitismen säga vad den vill! Och kunde vi reda oss utan ett Nato-medlemskap under den stora systemkonfliktens då, så kan vi givetvis göra det också idag, när spänningsnivåerna är så förhållandevis mycket lägre än då. Sedan får högeralarmismen säga vad den vill!
Insikten om att Nato kan vara ett mycket bräckligt skydd mot ovälkommen påhälsning börjar nu också sprida sig. Tysklands förre utrikesminister Joschka Fischer har flera gånger påtalat, senast i en op-ed-artikel i Dagens Nyheter (8/2), att dagens USA är en makt på internationell tillbakagång och att man inte bör räkna med någon Pax Americana i framtiden. Den enda supermaktens tid tycks, enligt detta synsätt, bli kort. Detta kan inte undgå att få konsekvenser för Atlantpaktens karaktär och funktionsförmåga. I själv verket är det också ett mycket gott indirekt argument för substantiella nationella försvarssatsningar, särskilt i länder som har kört sina egna försvarsmakter i botten – läs Sverige. En sådan nyväckt förespråkare för svenskt Nato-medlemskap som Wilhelm Agrell förbiser helt betydelsen av att stärka det egna försvaret (”Agrell: Nato enda utvägen”. Sydsvenskan 14/2)
Vi har på denna sajt varnat för dåliga argument i motståndet mot svenskt Nato-medlemskap, och det fortsätter vi att göra. Samförståndsavtalet om värdlandsstöd med Nato, som riksdagen ska beslut om under våren, sänder ut felaktiga signaler till omvärlden, och behovet av formaliserad samverkan för den egna försvarskraften har inte kunnat styrkas (och det gäller även en hel del spektakulära övningar med Nato-länder). Men det är groteskt att påstå att avtalet skulle innebära stationering av atomvapen i svenska kommuner. Nato är ju ingen ”kärnvapenmakt”! Och kärnvapenkrig eller ej är inte en ”alliansfråga” – den bestäms inte i något Nato-högkvarter utan i stormakternas huvudstäder. Sverige har sagt nej till egna kärnvapen och kommer givetvis inte att tillåta andras på svensk mark. Nej, någon jävla ordning får det faktiskt vara på motståndsargumenten! I försvaret av alliansfriheten duger det inte med självmål.