Den erfarne karriärdiplomaten Anders Lidén har i dagarna givit ut sina memoarer: Diplomati och uppriktiga samtal (Carlssons, 2017). Boken är på närmare 400 sidor och personregistret upptar 20 sidor.
Mycket handlar om Lidéns kontakter med olika ledare, såsom Saddam Husein och George W. Busch. Boken avslutas med ett intressant kapitel om Lidéns tid som ambassadör i Finland och hans kontakter med president Sauli Niinistö.
Lidén representerade Sverige i FN under tolv år, och han upprepar något diffust att FN har sina svagheter och behöver reformeras. Men han understryker vikten av folkrätten och att FN-stadgan respekteras. Liksom att EU i utrikes- och säkerhetspolitiken är underställt FN-stadgan (s. 49). Lidén har stor erfarenhet avseende konflikten i Israel/Palestina. Han blev 1984 Mellanösternansvarig på UD, samtidigt som Sven Hirdman var ambassadör i Tel Aviv. Och hans redogörelser är av stort intresse.
1988 är han placerad i FN och kunde lyssna på Michael Gorbatjovs tal i generalförsamlingen, vilket blev en ”vattendelare”. Gorbatjov tog där avstånd från Sovjetunionens doktrin att liksom 1956 och 1968 ingripa militärt i sina satellitstaters interna angelägenheter. ”Varje nation skulle ha rätt att själv välja väg.”
Samma år invaderade USA Panama utan mandat från FN. Sverige instämde i kritiken mot USA ur folkrättsligt perspektiv, men för ”Sverige var det viktigt att resolutionen även innehöll kritik mot Noriega och hans brott mot mänskliga rättigheter”, för att ”flera västländer skulle kunna rösta för den”. Ja, i boken får man på flera ställen inblickar i diplomatisk taktik.
År 1991 hade en borglig regering tillträtt med Carl Bildt som statsminister och Margaretha af Ugglas som utrikesminister. I den nya regeringen fanns en större öppenhet för försvarspolitiskt samarbete, men varken Bildt eller af Ugglas ville driva frågan om medlemskap i Nato (s. 131). Lidén fick sköta FN-frågorna, som inte var prioriterade.
Diskussionen om vår alliansfrihet och medlemskap i EU, närmare bestämt vårt förhållande till ett gemensamt EU-försvar, var svår inrikespolitiskt. Och Lidéns redogörelse för motsättningarna i regeringen samt Ifor, som leddes av USA och vars syfte var att få slut på striderna i det forna Jugoslavien, är värd att ta del av.
1993 blev Lidén besviken på Gorbatjov, som i Stockholm tyckte det var dumt av de baltiska staterna att söka självständighet, då ”de hade kunnat få det så mycket bättre genom att fortsätta vara förenade med Ryssland inom Sovjetunionen”.
1996 återkom Lindén till FN, då Sverige skulle bli medlem i Säkerhetsrådet. Och mycket kom att handla om Balkan och Georgien. Noterbart är Sveriges samarbete i ”NAM-caucus”, där den alliansfria gruppen samordnade sina positioner i Säkerhetsrådet (s. 172).
1998 inledde USA och Storbritannien bombningar av Irak. Sverige förklarade att dessa stred mot folkrätten, vilket USA inte gillade. ”En gång försökte amerikanarna att sätta press på oss i Stockholm genom att sprida ryktet att vi i New York samarbetade med Ryssland.” Men Sveriges konsekventa hållning ingav förtroende hos länder som Chile, Costa Rica och ”afrikaner i rådet” (s. 174).
Lidén blir därefter ambassadör i Tel Aviv, en ”drömpost”. Han träffar bland andra Simon Peres, som tyckte att historieämnet borde avskaffas i skolan: ”Historiska bindningar och oförrätter gjorde det svårt att skapa fred och blicka framåt.” Glädjande är vad han skriver på sidan 204 att minnet av Raoul Wallenberg står så högt i kurs i Israel.
År 2000 blev Jan Eliasson ambassadör i Washington. Sverige var utsatt för tryck att tillmötesgå amerikanerna. ”Det var ett av skälen till att vi beslutade göra en militär insats i Afghanistan.” ”Också jag tyckte det var motiverat för att lätta på trycket mot Sverige att göra fler insatser i Irak.” Överbefälhavaren Håkan Syrén var dock inte särskilt positiv (s. 221 f).
2003 åkte Lidén till Nordkorea. Saken gällde landets förvärv av kärnvapen. Lidén tror att kriget i Irak ”och att bli klassificerad som en del i the axis of evil” hade drivit på ambitionen att skaffa kärnvapen.
Året därpå beger sig Lidén till Moldavien och utbrytarrepubliken Transnistrien. Lidén rekommenderade att EU borde engagera sig mer i Moldavien. Rysslands agerande skildras på sidan 244.
Samma år blev Lidén FN-ambassadör, då amerikanerna med flera försökte ”sätta dit” generalsekreteraren Kofi Annan, som kritiserat den amerikanskledda invasionen i Irak 2003. Jan Eliasson tillträdde posten som ordförande i FN:s generalförsamling ”med stor entusiasm”. Rådet för mänskliga rättigheter (MR-rådet) hamnade på dagordningen. Förhandlingarna blev svåra. Kofi Annan hade satsat hårt på reformer men var försvagad och imponerade inte på Lidén (s. 267).
2006 ersattes Annan av Ban Ki-moon, då USA inte ville ha en alltför stark och självständig generalsekreterare (s. 274). Intressant är att USA och EU önskade att han skulle gå deras ärenden i Kosovofrågan och ”kringgå säkerhetsrådet genom att göra en egen tolkning av rådets resolution 1244 och ge EU legitimitet att ta över FN:s verksamhet i Kosovo” (s. 277).
Lidén finner att Inga-Britta Ahlenius skoningslösa kritik av Ban Ki-moon var ”lite väl personlig”, och hon bortsåg från hans styrkor.
På sidan 282 och följande tar Lidén upp frågan om mänskliga rättigheter, närmare bestämt frågan om ”landresolutioner”, i vilka FN skulle peka ut länder som bröt mot mänskliga rättigheter. Lidén tycker att Sverige bedrev detta arbete ”ogenomtänkt och utan strategi”. MR-frågorna blev föremål för konfrontation. Lidén anser att våra ”MR-experter på UD i Stockholm hade ibland en fundamentalistisk inställning” (s. 283).
Carl Bildt blir utrikesminister 2006 och var ”kyligt ointresserad” av FN. På sidan 286 tar Lidén upp diskussionen med Bildt om begreppet ”ansvar att skydda”. Bildt var skeptisk till normen, eftersom den kunde missbrukas. ”Erfarenheten från Rysslands krig mot Georgien vägde tungt.” Till sist accepterade Bildt en formulering till stöd för normen i ett tal i FN 2008. Normen kallas även R2P (Responsibility to Protect). (Här kan hänvisas till boken Lagen mot krig. Red. Rolf Andersson m.fl., Celanders Förlag 2013, s. 25 ff) Samtidigt skriver Lidén om humanitär intervention på sidan 313 och påpekar att det är Säkerhetsrådet som ska ta sitt ansvar ”och godkänna en militär intervention”.
Lidén uppskattar Bildts stöd till Georgien i en omröstning om Abchazien och Sydossetien. Sverige var det enda västeuropeiska land som röstade för denna resolution.
FN:s generalförsamling kom att ledas av bland andra Nicaraguas utrikesminister, sandinistprästen Miguel Brockmann D’Escoto. När Lidén träffade denne ”fader Miguel” i FN-skrapan, fanns på hans skrivbord ett foto av Finlands president Tarja Halonen (s. 312)!
Härefter följer ett långt stycke om Zimbabwe, varefter boken rundas av med ett kapitel om Finland, där Lidén var svensk ambassadör från 2012. På sidan 370 och följande skriver Lidén intressant om Finlands förhållande till Ryssland. Och han häpnar när en finsk ambassadör i Moskva såg Rysslands annektering av Krim som mindre allvarlig och jämförde den med den ryska annekteringen av Viborg under andra världskriget. Enligt ambassadören har man bara tagit tillbaka områden som man tidigare gett bort till en annan del av imperiet. ”Denna förståelse och anpassning bygger på ett, som finnarna själva uppfattar det, realpolitiskt synsätt som i en viss historisk situation varit till nytta.” Lidén konstaterar att ”en del av ’finlandiseringen’ levde kvar” (s. 374). Men samtidigt var president Niinistö noga med att ställa upp bakom EU:s sanktioner mot Ryssland. Intresset för Finland ökade genom den nya regeringen i Sverige 2014, och Lidén påpekade för besökande vikten för Finland av den transatlantiska länken (s. 378).
Boken är intressant och kan rekommenderas.