Dikeskörning

Anders Björnsson

Den svenska Nato-lobbyn kommer synbarligen ingenstans. Den har enorma resurser till sitt förfogande men vinner inga nya proselyter. Nu tycks den bli desperat. Moderaterna säger sig vilja driva igenom ett svenskt Nato-medlemskap utan nationell enighet – ja, utan att ha en majoritet av befolkningen bakom sig. I Finland, vårt närmaste grannland, har Nato-frågan inte rört sig en millimeter. Opinionen där är lika mycket mot medlemskap som den är för den allmänna värnpliktens bevarande. De svenska riksdagspartier, som vill föra in Sverige i den västliga militäralliansen, är de samma som begravde värnplikten 2009.

I Finland råder klokskap och försiktighet; i Sverige har det periodvis bedrivits äventyrspolitik och en skrämselpropaganda riktad speciellt mot Ryssland. Hos oss har utrikespolitiken också blivit farligt ideologiserad. På Socialdemokraternas hemsida står det att partiet vill ”fördjupa internationella samarbeten med demokratiska stater och organisationer” . Det är gott och väl, men om man vill ha en värld i fred krävs det samarbete också med dem som har andra ideal och samhällsordningar än vi själva. Den lilla staten ska inte peka ut några fiender utan knyta kontakter på olika håll i världen.

Det är självklart av stor vikt att vårt land har goda och fungerande relationer med alla stormakter och internationella maktgrupperingar, också med USA – någon antiamerikanism har vi inte torgfört på denna sajt – och detta alldeles oavsett vilken administration som för ögonblicket regerar i Washington. Men det vore samtidigt dumdristigt att hysa några illusioner om karaktären av sådana relationer. Ingen aldrig så djup värdegemenskap kan hindra en stormakt att gå sin egen väg i världspolitiken. Redan idag syns tydliga tecken på att Västalliansens enhet är utsatt för press och att europeiska ledare börjar se med misstro på ingångna alliansåtaganden, mot bakgrund av Donald Trumps notoriskt oberäkneliga säkerhetspolitik. Alldeles nyligen luftade Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg en sådan känsla  I Stoltenbergs eget hemland oroas man, också i elitkretsar, över att amerikansk basnärvaro av permanent slag håller på att göra Norge till en lydstat och ett uppmarschområde för operationer österut – samtidigt som landet i stort sett saknar eget markförsvar.

I detta läge är vissa Nato-ivrares uppträdande särskilt anmärkningsvärt och närmast förbryllande. De yrkar på ofördröjligt svenskt och finskt ”fullvärdigt” Nato-medlemskap, alltså i en allians som så uppenbart befinner sig i kris – och där en av medlemsstaterna, Turkiet, kan komma att förvägras köpa USA-tillverkade stridsflygplan! De är ute efter att ”avskräcka”, inte att överbrygga motsättningar; de talar om ”rysk aggression” och ”bindande försvarsgarantier”, som faktiskt inte är nedskrivna i Atlantpaktens grundardokument annat än som en retorisk paragrafbestämmelse. Varje kris- och krigsfall är givetvis unikt och utlöser inga automatiska reaktioner, som Nato-lobbyisterna vill få oss att tro. Nato-ländernas oenhetliga uppträdande under epoken efter kalla krigets slut bär också syn för sägen. Den inrikespolitiska striden om det svenska Patriot-köpet gör inte saken lättare för medlemskapsvännerna.

Norges förre försvarschef, general Sverre Diesen, yttrade nyligen några beska ord: ”Til syvende og sist står og faller […] muligheten for alliert støtte [till småstaten Norge] i et omfang som kan avgjøre saken med amerikansk hjelp, og det bare så lenge USA fortsatt oppfatter seg som en global supermakt med viktige interesser i Europa. Satt på spissen: Kommer USA oss til unnsetning i en krisesituasjon, spiller det mindre rolle hva NATO for øvrig gjør. Kommer amerikanerne ikke, spiller det heller ingen vesentlig rolle hva NATO for øvrig gjør.” Och han fortsatte med att säga att ”utviklingen i NATO går i en retning der ubetinget alliansesolidaritet ikke uten videre kan tas for gitt i konflikter som ikke berører alle medlemslandenes vitale interesser, eller der det ikke er åpenbart at det faktisk er brutt ut en konflikt”.

 

Den fundamentala fråga Nato-ivrarna måste besvara är: Hur kan förekomsten av neutrala, alliansfria stater (”neutral” är faktiskt den vedertagna internationella beteckningen) som Sverige, Finland, Österrike, Schweiz, Irland, Malta – alla fredssinnade demokratier – vara mera destabiliserande än en anslutning av dessa länder till en militärallians – i vilken ingår medlemmar av tveksam demokratisk halt – med en åtföljande maktpolitisk balansförskjutning i Europas mitt? (En småstat utan tillräckligt djupförsvar, med blott gränsskydd, kan förvisso verka destabiliserande.) Man föreställer sig att ett svagt Ryssland snabbt kommer att finna sig i en sådan förespråkad nyordning – ett Ryssland som i somliga sammanhang anses vara militärt på hugget, ”aggressivt”, och till och med berett att lägga sig i valrörelser i andra länder! Det är en logik som inte håller.

Nato-lobbyn är med andra ord ute och cyklar, men det är en färd som lätt kan slinka ned i diket. Under färden slåss den tappert mot väderkvarnar.

 

 

Facebook
Twitter
Google+
https://www.alliansfriheten.se/dikeskorning/
RSS