Björn Körlof har skrivit en mycket tankeväckande artikel om vårt behov av en Rysslandspolitik. Sverige har ingen. Den svenska regeringen lider av beröringsskräck inför Ryssland. Vårt land har inga normala kontakter med detta land, förutom minimalt diplomatiska. Försvarsminister Peter Hultqvist ställde i utsikt på konferensen i München att detta tillstånd kunde vara i tio år till. Det är inte rimligt.
Under Vietnamkriget degraderade president Nixon de diplomatiska relationerna med Sverige genom att inte vilja någon svensk ambassadör i Washington. Det var en överreaktion. Sveriges nuvarande utrikesminister är inte välkommen till Israel och Saudiarabien. Det är också fråga om överreaktioner. Men det officiella Sverige uppträder avigt mot Ryssland. Alla stormakter har fasoner. Sveriges intresse är att ha en dialog.
Är det ett problem att Ryssland rustar upp sina militära styrkor? Inte för Sverige: vi borde göra likadant. Är det ett problem att Putins Ryssland visar upp auktoritära drag? Ja, för ryssarna; det officiella Sveriges uppgift är inte att recensera sina grannar. Sverige vill inte att Ryssland lägger sig i vårt lands politik, till exempel om vi ska tillhöra en militärallians eller ej. Den finska statsledningen uppträder på ett normalt sätt gentemot sin granne. Man dryftar gemensamma problem. När det gäller brott mot internationell rätt deltar man i sanktioner.
Finlands historiska erfarenheter av den ryska akten väger tungt. Att göra Ryssland till fiende lönar sig illa. Om Finland och Sverige ska komma varandra ännu närmare i säkerhetspolitiken, måste man få en samsyn här. Man kan vara övertygad om att president Niinistö talar klarspråk när han träffar sin ryske kollega. Men det är inte detsamma som plakatpolitik. En klok politiker måste kunna förhandla med djävulen.
När det gäller nyhetsförmedling och opinionsbildning är reglerna annorlunda. Där krävs både saklighet och skarpögdhet, men också oräddhet, att våga visa på komplikationer och motsägelser i den information som väller över oss. Problemet är inte bara den ryska propagandan som når oss: också motpropagandan måste granskas. Det är orimligt i ett pluralistiskt samhälle att det bara skulle finnas en Rysslandsbild. Vi har faktiskt inget behov av en allmänt vedertagen, förhärskande bild av Ryssland – och inte heller av något annat land. Man måste ha en öppen diskussion. Att stämpla avvikande uppfattningar tjänar inget gott syfte, det förgiftar samtalsklimatet.
Vi kan inte legitimera en nidbild av Ryssland med att ryssarna och deras ledare kanske gör sig nidbilder av oss.
Det är utmärkt att Dagens Nyheter låter en rysk författarinna påstå att dagens Ryssland är ett totalitärt samhälle. Men det är också bra om hon kan bli bemött i samma tidning i en debatt där empiriskt belagda påståenden måste väga tungt liksom analyser av begrepp som används. Eventuellt visar det sig då att hon har rätt, men gissningsvis kommer uppfattningarna efter en sådan debatt att fortsätta divergera. Detta är ett naturligt sakernas tillstånd – naturligt i en liberal demokrati.
Det går helt enkelt inte att tänka sig en officiell syn på andra länder och kulturer utan att vårt eget land och den politiska kultur som råder här påverkas i negativ riktning.
Man måste också utgå från att det finns mycket som inte är som det borde i våra egna medier. Också de styrs av intressen, åsiktspaket, skarpa vinklingar, lobbyism, förtegenhet, även förljugenhet. Detta vet den som har arbetat inom pressen. Just därför är motröster alltid välkomna och behövliga. Det är endast alltför lätt att bli en spegelbild av det man vänder sig mot.