Texter

Försvarsberedningen lade den 26 april fram sin delrapport, Kontrollstation 2023, om försvarets utveckling.

På regeringens uppdrag skulle beredningen komplettera underlaget för försvarssatsningarna med en omvärldsanalys där inverkan av kriget i Ukraina togs med och en ny kostnadsanalys skulle tas fram till början av juni.

Försvaret är i en uppbyggnadsfas och även civilförsvaret rustas upp vilket är nödvändigt. Försvarsanslaget skall nå 2 procent av BNP som är satt utifrån Natos krav, vilket rapporten klargör, och det målet skall uppnås ”så snart som möjligt, men senast 2026”.

Frågan är dock vilken försvarsstrategi som skall vara styrande.

Läs mer

Norska ledare vill inte att landet dras in i en konflikt mellan de två största kärnvapenmakterna, USA och Ryssland, uppe i norr.

Budskapet framfördes av Norges statsminister Jonas Gahr Støre på High North Dialogue-konferensen den 19 april:

“Detta är inte en bilateral konflikt mellan länderna i norr och Ryssland. Den härrör från konflikten med Ukraina. Norge har haft fred med Ryssland i 1000 år. Och vi kommer att hålla en förutsägbar, ansvarsfull och fast linje även på lång sikt och under svåra tider.”

Bakgrunden till oron är de ökade spänningarna kring Arktis och Nordkalotten där stormakterna fortsätter att upprusta.

För både USA och Ryssland handlar det om att säkra sina baser och strategiska kärnvapen. Ryssland har huvuddelen av sina kärnvapen i baserna på Kolahalvön och USA har tillskansat sig närmast suveränitet över fyra baser i Norge.

För Ryssland gäller det att kunna föra sina kärnvapenbestyckade atomubåtar ut från Barents hav och ut i Nordatlanten, och för USA gäller det att svara på detta med egna baser på Nordkalotten och med uppbyggnad av sin ”Second Fleet” som har till huvuduppgift att säkra USA:s intressen i Arktis.

Hela den ryska militära infrastrukturen i norr skall uppgraderas så att baser kan ta emot alla typer av flyg även långdistansbombplan. (Forsvarets Forum den 18 april).

I Norge finns det kritiska röster mot den nya baspolitiken som ger stort spelrum åt USA. Asle Toje som är utrikespolitisk analytiker och vice ordförande i Nobelkommittén menar att den gamla atompolitiken som Norge byggde på under kalla kriget är en saga blott:

”Vi hadde absolutte linjer om at det ikke var lov til å ha med seg atomvåpen til Norge – og at det ikke skulle være utenlandske baser på norskt territorium.”

Idag är det är ett känt faktum att Norge inte har någon kontroll över om kärnvapen förs in i landet. Då gäller det att inte låtsas om när USA för in flyg och örlogsfartyg på norskt territorium eftersom man ändå inte får något klart svar om sådana vapen finns ombord.  «Don’t ask, don’t tell», har blivit hållningen hos norska myndigheter enligt Toje.

Läs mer

”Det är bäst att hålla oss utanför stormaktsblocken. Läget är sämre för oss nu, men inte hopplöst. Vi får en ännu sämre ställning om vårt land går med i Atlantpakten. Då har vi stormaktsintresset på vårt eget område och inte endast i Norge.”

Statsrådet och förre försvarsministern Per Edvin Sköld vid socialdemokratiska riksdagsgruppens sammanträde den 22 februari 1949 då det stod klart att Norge var på väg in i Nato.

”I en demokrati har medborgarna rätt att få veta hur soldater används som instrument för utrikes- och säkerhetspolitiken. I Afghanistaninsatsen uppfylldes inte denna rättighet. Nu måste politikerna öppna en diskussion i ämnet”, skriver docenten i militärvetenskap Ilmari Käihkö i en artikel i Helsingin Sanomat 15 april.

Käihkö kritiserar de finska myndigheterna och politikerna för att inte informera allmänheten om vad soldater gjorde i det längsta kriget i Finlands historia.

Han pekar särskilt på de finska specialstyrkornas verksamhet.

En glimt av vad styrkorna gjorde har kommit fram i en ny bok av Seppo Mustaluotos Som specialsoldat i Afghanistan (Gummerus 2023). I boken berättar fyra finska specialsoldater om sin verksamhet i Afghanistan 2008–2009 och som Käihkö menar är en av de få redogörelser som finns.

Enligt boken var specialstyrkornas verksamhet inriktad på små observationsgrupper som samlade in underrättelser.

Man överlämnade information till amerikanarna i form av ”Target packages” som också användes i ”Joint Prioritized Effects List” (JPEL) som uppdaterades av USA. JPEL var en lista över personer som skulle dödas eller arresteras av soldaterna i den internationella operationen (Isaf).

Käihkö ställer frågan om finska specialstyrkor deltog i operationer som syftade till att döda och arrestera misstänkta motståndare i Afghanistan?

Och han svarar själv: Med aktuell information kan frågan inte besvaras.

Läs mer

Trots Lagrådets avrådan har regeringen för riksdagen lagt fram förslaget att kriminalisera deltagande i terroristorganisation. Sannolikt kommer riksdagen att anta det. I så fall träder lagen i kraft den 1 juni. Regeringen hoppas att Turkiet tar sådant intryck av den nya lagen att man ratificerar Sveriges anslutning till Nato. Men de organisationer som Turkiets president Recep Tayyip Erdogan Erdogan vill att Sverige ska ta itu med kan sannolikt fortsätta att bedriva opinionsbildning i skydd av de svenska mediegrundlagarna.

Regeringen utgår från att man med den föreslagna lagen ska komma åt ”sådan journalistisk verksamhet som bedrivs inom ramen för en terroristorganisation och som är en integrerad del av denna”. Om regeringen avser sådan verksamhet som bedrivs i tryckta skrifter och andra grundlagsskyddade medier, som exempelvis webbaserade publikationer med utgivningsbevis, misstar sig regeringen. En vanlig lag som terroristbrottslagen biter inte på verksamhet som skyddas av grundlagar som tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL).

En journalist som arbetar för en tryckt tidning till exempel har inget straffrättsligt ansvar för publiceringen av hans eller hennes texter och bilder. Det är bara utgivaren som kan straffas för eventuella tryckfrihetsbrott i materialet.

Läs mer

Den stora militärövningen Aurora 23 omfattar totalt 26 000 deltagare från svenska försvaret och från 14 andra länder (13 Nato-medlemmar och det alliansfria Österrike).

Scenariot bygger på att Sverige utsätts för påverkansoperationer och sabotage över hela landet, som övergår till militära angrepp.

Försvarsmakten poängterar att det gäller försvar av Sveriges territorium och att övningen innebär att man skiftat fokus från internationella insatser till ett nationellt försvar. Inriktningen understryks av att man övar förmågan att leda brigader med en divisionsledning vilket är vad som krävs för att slå en kvalificerad fiende.

Syftet är alltså ett territorialförsvar av hela landet men övningen kommer att synas främst i södra Sverige och på Gotland.

För en nationell försvarsopinion borde därmed Aurora 23 hälsas som ett viktigt led i att stärka försvaret.

Försvarsmakten framhäver med rätta betydelsen av att öva stora markförband. Det är vad som slutligen kommer att krävas för att kasta ut en utländsk makt som tagit en del av territoriet.

Trovärdigheten i den strategin kan dock fortfarande ifrågasättas då  politikerna trots löften om territorialförsvar fortfarande inte gett försvaret förutsättningar att bygga ett territorialförsvar. Idag har Sverige endast 1 1/2 övad brigad och ytterligare 2 kommer inte förrän om flera år.

Förutom stärkandet av det svenska försvaret är syftet med Aurora 23 att öva för att möjliggöra för utländska trupper att komma till hjälp. Det ligger i vårt eget nationella intresse att vi kan ta emot militärt stöd genom kollektivt självförsvar om vi blir angripna men att så stor vikt läggs vid utländskt stöd avspeglar svagheterna i det svenska territorialförsvaret.

Läs mer

Trots lagrådets avrådan har regeringen lagt fram förslaget att kriminalisera deltagande i terroristorganisation för riksdagen (proposition 2022/23:73). Sannolikt kommer riksdagen att anta det. I så fall träder lagen i kraft den 1 juni. Regeringen hoppas väl att Turkiet ska ta sådant intryck av den nya lagen att landets parlament ska ratificera Sveriges anslutning till Nato före Natotoppmötet i Vilnius den 11-12 juli. Men ger verkligen lagen det som Erdogan vill ha av Sverige? Regeringens uttalanden om vem som ska räknas som terrorist gör det i hög grad oklart om alla sådana organisationer som Erdogan ogillar i Sverige kommer att träffas av lagen. De svenska mediegrundlagarna ger sannolikt också sådana organisationer, med eller utan terrorism på programmet, möjlighet att bedriva opinionsbildning utan att komma i konflikt med den nya lagen.

I detta lagstiftningsärende framträder klart den tvetydighet och den obeständighet över tid som präglar ett begrepp som terrorist. En person som för den ene framstår som terrorist kan av en annan hyllas som frihetskämpe. Det är också en fråga om tid. Det är således välkänt att personer, som senare i livet hyllas som landsfäder och fredspristagare, i början av sin karriär har betecknats som terrorister. Nelson Mandela och Menachim Begin är båda exempel på detta. Det är svårigheterna att definiera vad terrorism är som har lagt hinder i vägen för försök som gjorts i FN att klarlägga begreppet i bindande konventioner. FN-konventionerna på området har i stället fått inriktas på olika slag av terrordåd, såsom flygplanskapningar och sjöfartssabotage.

Läs mer

“It was a war (mot Serbien) waged by a nineteen-nation alliance that habitually looked to the United States for leadership but ultimately made decisions on the basis of consensus and then delegated their implementation to a multinational military chain of command.

As the Supreme Allied Commander, Europe, I was the head of the NATO military chain of command within Europe and responsible for implementing those decisions. And though decisions were made at higher political levels, much of the information to make those decisions came from my commanders and me. I also held another command position, that of U.S. Commander in Chief, European Command. It was a process known as ´dual-hatting`, complete with two different, geographically dispersed headquarters – NATO´s Supreme Headquarters Allied Powers Europe (SHAPE), near Mons, Belgium and the U.S European Command (EUCOM), in Stuttgart, Germany – two different staffs, and two entirely different reporting chains. It was a linkage designed by General Eisenhower himself.”

“In fact, I was operating under two lines of authority, one from the Secretary of Defense (USA:s) and one from the NATO Secretary General.”

“However, it was also true that nations generally influenced NATO actions in proportion to their commitment of forces. Those nations that contributed the most carried the greatest weight in the Council in the military decision process, and in the informal consultations. Those that contributed less, influenced less.

Realistically, the relative powers of member nations tend to be recognized in all multinational organizations, including NATO. The United States had always had the greatest power and the greatest influence. But during the cold war the problem was that the United States was not vulnerable in the event of a war in the same way as its European allies, and there were continuing concerns that the United States would somehow become ´decoupled` from its European allies.

Ironically, a similar rift was a factor in the Kosovo crisis, because American commitments to potential crises in the Persian Gulf and Korea took priority in U.S. policy over problems in Europe. During the summer and fall of 1998 the United States seemed more concerned with Saddam Hussein´s violation of the U.N. sanctions regime in Iraq than with the potential of another crisis in former Yugoslavia. This meant that NATO was depending for leadership on a nation whose security interests lay elsewhere. This is not an impossible situation, but the manner in which Washington expressed and acted on its priorities, however reasoned they may have seemed to the Americans, did not always inspire confidence among several European nations.”

Citaten är hämtade från den amerikanske generalen Wesley K. Clarks bok WAGING MODERN WAR, PublicAffairs, 2001. Han hade som befälhavare för alliansens styrkor och USA:s styrkor i Europa en ledande militär roll i planeringen och genomförandet av Natos folkrättsstridiga bombkrig mot Serbien. Det må anmärkas att kommandolinjerna är oförändrade och att de ”dubbla hattarna” alltjämt bärs av en amerikansk general.