Sverige mer och mer involverat i Polens försvar mot Ryssland

Utgivarna

Regeringen meddelade den 6 oktober att Sverige kommer att bidra med ett luftvärnsförband med uppgift att skydda Natos logistiknod i Polen, som används för militärt och civilt stöd till Ukraina. Beslut om insatsen har tagits av regeringen.

Förbandet kommer att vara utrustat med luftvärnssystemet Patriot och kommer att ledas av Natos luftkommando.

Utrikesminister Maria Malmer Stenergard säger att insatsen syftar till att säkerställa att militärt och civilt stöd når Ukraina. (regeringen.se)

Försvarsmakten meddelar på sin hemsida att luftvärnssystem 103/Patriot och cirka 100 soldater kommer att placeras i Polen från början av december fram till årsskiftet och planeras att kunna fortsätta insatsen under första halvåret av 2027 under förutsättning att riksdagen ger sitt medgivande enligt försvarsminister Pål Jonson.

Sverige engageras nu alltmer i Polens försvar. Från oktober i år bidrar vi också med stridsflyg till Natos där integrerade luft- och robotförsvar samt skyddet av logistiknoden. Det är andra gången Sverige skickar stridsflyg till en Natoinsats för att skydda Natos logistikhub i Polen.

Logistikhubben uppges vara en viktig del i Ukrainas försvar och 18 000 ton materiel passerar den varje dag. (Aftonbladet 6 oktober)

Skälet till det ökade stödet från Sverige är enligt statsminister Ulf Kristersson det spända säkerhetsläget med Rysslands upptrappade angrepp mot Ukraina.

Sveriges insats för att försvara logistikhubben kan verka mindre dramatisk då vi bara avlöser Holland som deltagit i skyddet före oss.

Konsekvenserna kan dock bli allvarligare för oss. Vi ligger närmare Ryssland och är därmed ett lättare mål att kunna bli utsatt för kränkningar och provokationer från ryskt håll.

Läs mer

Riksrevisionen kritiserar Försvarsmaktens styrning och prioritering då motstridiga krav kolliderar

Utgivarna

Riksrevisionen har helt nyligen granskat Försvarsmaktens verksamhet. En rapport som fokuserar på logistik och hälsovård har vi kommenterat (https://www.alliansfriheten.se/nato-tar-plats-framfor-forsvaret-av-sverige-nar-regeringen-duckar-om-prioritering/). Den andra rapporten, Tänk långsamt, agera fort – Försvarsmaktens styrning av resurser, ska vi beröra här.

En förtjänst hos den första rapporten är att den följer beslutskedjan ända upp till regeringen och belyser allvarliga brister i inriktningsbesluten på den nivån, som kan få förödande konsekvenser. Den andra rapporten handlar nästan uteslutande om brister i Försvarsmaktens interna styrning och berör knappast i vilken utsträckning dessa bör kopplas till brister i regeringens direktiv till myndigheten. Men denna problematik som alltså tydliggörs i den första rapporten är naturligtvis relevant även beträffande problemen, som tas upp i rapport nr 2 utan att det yttersta ansvaret tydliggörs.

Av Riksrevisionens sammanfattning framgår i huvudsak följande:

Försvarsmaktens resursstyrning är inte effektiv. Styrningen leder inte till tydliga prioriteringsbeslut, när resurserna inte räcker till. Målkonflikter avgörs inte tidigt utan förs vidare nedåt i organisationen. De hanteras först vid genomförandet. Prioriteringar framstår i och med det inte som medvetna val, utan som ett resultat av hur verksamheten anpassas över tid.

När prioriteringar inte görs, då planeringen bestäms, dyker de i stället upp längre ner vid genomförandet, där handlingsutrymmet är begränsat. Det leder till förseningar, minskad omfattning, undanträngning och andra anpassningar. Det innebär att det i efterhand är svårt att förstå vilka val som faktiskt har gjorts, vilka alternativ som har övervägts och vilka konsekvenser som har accepterats.

Läs mer

Nato tar plats framför försvaret av Sverige när regeringen duckar om prioritering

Utgivarna

Riksrevisionen har granskat hur det militära och civila försvarets upprustning genomförs. Riksrevisionen presenterar resultaten i två rapporter. Här kommenteras den ena som rör logistik och sjukvård för det militära försvaret.

Myndigheten riktar allvarlig kritik mot regeringen för bristfällig övergripande styrning av det svenska försvaret. Som Riksrevisionen framhåller är det ohållbart att regeringen inte styr riket och tar ansvar för prioriteringar som ”kan vara avgörande för Sveriges överlevnad”. Sådana helt centrala beslut kan en ansvarsfull regeringen inte delegera. Riksrevisionen understryker allvaret:

”Det är dock viktigt att regeringen styr riket vid alla konfliktnivåer, och detta inkluderar att prioritera vilka delar av landet som inte får hamna under en angripares kontroll samt vilka risker som är acceptabla att ta. Att regeringen lämnar ansvaret för prioriteringar som kan vara avgörande för Sveriges överlevnad till en myndighet är problematiskt. Det är också problematiskt utifrån ett totalförsvarsperspektiv, eftersom prioriteringar av vissa områden kan kräva åtgärder av det civila försvaret såsom evakuering och prioritering av vissa samhällsfunktioner. Det är inte säkert att militära prioriteringar sammanfaller med Sveriges totala behov, och det är enligt Riksrevisionen endast regeringen som kan och bör avgöra vilka behov i totalförsvaret som ska prioriteras.”

Läs mer

Kravet på enhällighet inom EU bör inte rubbas

Utgivarna

Inom EU pågår sedan länge en strid om vem som ytterst ska kontrollera unionens säkerhets- och försvarspolitik, där de större staterna verkar för att flytta fram sina positioner.

Mindre EU-stater som Sverige har på goda grunder hållit fast vid att beslutsfattandet inom EU beträffande säkerhets- och försvarspolitik ska vara baserat på enighet. Det fördragsenliga nationella vetot säkrar den svenska självbestämmanderätten och därmed den demokratiska förankring EU alltjämt har i den svenska riksdagen. Småstatsperspektivet riskerar att lösas upp om avgöranden i känsliga saker som sanktioner, erkännanden och användning av våld ska övergå till majoritetsbeslut, där de stora EU-staterna kan komma nära att få igenom egna krav.

Ska småstatsrealismen nu luckras upp?

Sverige och flera andra av EU:s mindre stater (Österrike, Belgien, Danmark, Finland, Luxemburg, Nederländerna, Rumänien) har tillsammans med tungviktarna Frankrike, Tyskland och Spanien skrivit till Kaja Kallas, Hög representant för unionen i utrikesfrågor och säkerhetspolitik. Brevskrivarna vill att beslut om den gemensamma politiken i dessa spörsmål ska tas fortare och vara svårare att obstruera. Frågeställningen som är gammal har aktualiserats särskilt mot bakgrund av motsättningarna inom EU om stödet till Ukraina.

Att så många mindre stater backar upp detta utspel förvånar, men det siktade inte till en veritabel fördragsändring.

Läs mer

Plikten är att delta i fosterlandets försvar

Utgivarna

Den finska grundlagens paragraf om värnplikt vilar på dyrköpta erfarenheter. Den är tydlig då den slår fast att varje finsk medborgare ”är skyldig att delta i fosterlandets försvar”. Det är vad värnplikt i grunden handlar om. Finland håller oavsett medlemskapet i Nato hårt fast vid och vårdar att värnplikten är kärnan i det egna nationella försvaret av landet.

Enligt det finska försvarsdepartementets hemsida (27/9) gäller även efter inträdet i Nato att Finland inte heller i framtiden kommer att sända värnpliktiga på riskfyllda utländska uppdrag. Denna spärr är genomtänkt och förankrad i den finska grundlagen. Till Natouppgifter utanför Finland sänds alltså endast yrkessoldater.

Den finska regeringen föreslår emellertid nu i en proposition att värnpliktslagens bestämmelser om tjänstgöring utomlands ska ändras. Deltagandet i en internationell militär övning eller utbildning ska inte längre förutsätta den värnpliktiges samtycke, ”om utbildningen och övningen direkt hänför sig till försvaret av Finland och sker inom Finlands närområde.”

Syftet med ändringen anges vara att på ett smidigare sätt utbilda och öva värnpliktiga i Finlands närområde, ”i praktiken på Östersjön samt i Sverige och Norge, som i egenskap av medlemsstater i Nato och på grund av sitt geografiska läge har ett direkt samband med försvaret av Finland.”

Läs mer

Vad är nytt i avtalet mellan Grönland, Danmark och USA jämfört med avtalet från 1951 som alltjämt gäller?

Marc Jacobsen som är lektor vid Forsvarsakademiet och forskningsledare vid Center for Arktiske Sikkerhedsstudier redovisar det konkret i en informativ artikel publicerad den 25 september på sajten lex.dk.
 Enligt Marc Jacobsen handlar det i huvudsak om följande:
Aftalen ændrer og supplerer det såkaldte Forsvarsaftalekompleks, som startede med Forsvarsaftalen i 1951. De væsentligste ændringer i den nye aftale er:
1. Begrænsninger på tredjelandes militære tilstedeværelse og investeringer. Dem, der er velkomne, er som udgangspunkt NATO-lande, NATO-partnere og medlemmer af EU. Bestemmelserne nævner ikke Rusland eller Kina ved navn, men skal ses på baggrund af den øgede strategiske konkurrence i Arktis. Selvom USA de facto har gennemtrumfet en afvisning af Kinas tidligere tilnærmelser til Grønland, så bliver denne praksis kodificeret med den nye aftale. Det sker i artikel IX og X, der kan opsummeres således:
a. Militært (artikel IX): Ikke-NATO-lande må som udgangspunkt ikke etablere bemandede eller ubemandede militære installationer eller have en vedvarende militær tilstedeværelse i Grønland, medmindre andet aftales.
b. Økonomisk (artikel X): Investeringer fra lande uden for NATO, NATO-partnere og EU kan blive stoppet gennem investeringsscreening, der sikres af Grønland i tæt samarbejde med myndighederne i Kongeriget Danmark – som så skal konsultere tæt med relevante amerikanske myndigheder og andre partnere. Fokus er her på “særligt følsomme sektorer”, som bl.a. inkluderer kritisk infrastruktur og udvinding af ressourcer (artikel III).
2. USA får med aftalen eksplicit ret til undersøisk adgang til og færden i Grønlands territorialfarvand for sine skibe (artikel VI, nr. ii) uden andre begrænsninger end dem, parterne måtte aftale. Dette supplerer 1951-aftalens artikel V, stk. 3, der gav USA ret til at flyve over Grønland, lande hvor som helst og færdes mellem forsvarsområderne.
3. Aftalen er permanent (artikel XI). Det adskiller sig på sin vis fra 1951-aftalens varighed, der var tæt knyttet til NATO’s eksistens med ordene “Nærværende overenskomst, som tjener til gennemførelse af Den nordatlantiske Traktat, skal forblive i kraft i samme tidsrum som Den nordatlantiske Traktat” (1951, artikel XIV, stk. 2). Den nye aftale angiver ikke, hvilke konsekvenser et eventuelt ophør af Den Nordatlantiske Traktat ville have for aftalen, selv om NATO spiller en gennemgående rolle og nævnes tolv gange i teksten.
Yderligere nye elementer i aftalen vedrører konkretiseringer af USA’s militære interesser, Danmarks bidrag til dette og Grønlands styrkede selvbestemmelse:
4. USA får tilladelse til at oprette to nye forsvarsområder ved Narsarsuaq og Mestersvig (artikel IV, nr. ii), der ligger henholdsvis på Grønlands sydspids og østkyst. De nærmere modaliteter og tekniske detaljer skal aftales mellem parterne. Derudover vil man udvide Pituffik Space Base (artikel IV, nr. i), der pt. er USA’s eneste base i Grønland. Under Den Kolde Krig havde USA på et tidspunkt 17 militære installationer og 10.000 militærpersoner i Grønland, hvilket vidner om, at dette allerede var muligt under den gamle forsvarsaftale. Donald Trumps ambition om et Golden Dome-forsvarssystem nævnes også i aftalens præambel.
5. Kongeriget Danmark forpligter sig til fortsat at styrke sin militære tilstedeværelse i Arktis gennem en “omfattende, multidomæne tilgang, der dækker land-, maritime, luft- og rumkapabiliteter” (artikel VIII).
6. Aftalen afspejler Grønlands selvbestemmelse jf. selvstyreloven fra 2009 og forudsætter, at et selvstændigt Grønland forpligter sig til at forblive i NATO og om nødvendigt ansøger om medlemskab (artikel XI). Flere steder bliver det fremhævet, at den øgede militære aktivitet skal skabe konkrete fordele for det grønlandske samfund — blandt andet gennem grønlandske kontrakter (artikel I og artikel IV, nr. iv) — og at nye militære aktiviteter skal tage hensyn til Grønlands miljø, naturgrundlag og traditionelle aktiviteter (bl.a. artikel IV, nr. iii, artikel V og artikel VI). Dette bygger videre på og konkretiserer elementer fra Igaliku-aftalen og de tilhørende fælleserklæringer fra 2004.
Artikeln i dess helhet kan läsas här:

En allierad ”hjälpexpedition” med lömsk agenda

Rolf Andersson

Storbritannien och Frankrike började mot slutet av 1939 att laborera med planer för ett militärt ingripande i Skandinavien, som inte uteslöt en kränkning av norsk och svensk neutralitet. Siktet var inställt på att få stopp på den svenska järnmalmsexporten till Tyskland, men även på att dra in Sverige och Norge i världskriget. Det var tänkt att krigsskådeplatsen skulle utvidgas norrut. De två allierade övervägde olika tänkbara framstötar för att uppnå målen. De var inte alltid överens och det fanns motsättningar även inom statsledningarna, som bland annat handlade om i vad mån man skulle fästa vikt vid de nordiska småstaternas folkrättsliga neutralitet eller köra över den. De fick räkna med att USA som alltjämt var neutralt i kriget och som de allierade behövde hålla sig väl med kunde ställa sig kritiskt till övergrepp på mindre stater och flagranta kränkningar av den internationella rättsordningen. Den blivande premiärministern Winston Churchill drev en aggressiv linje inriktad på att provocera tyskarna till krigsföring i norr. Han hade en hänsynslös syn på de mindre neutrala staternas rättigheter.

Flera spelöppningar var på tal. Ett alternativ var minläggning av norskt territorialvatten för att förhindra leverans av svensk järnmalm via det isfria Narvik till Tyskland, medan den frusna hamnen i Luleå inte kunde användas. Ett annat var sänkning av fartyg eller bombning för att blockera inloppet till Luleå.

Läs mer

Svenska hemvärnet på Grönland

Utgivarna

Svenska hemvärnssoldater har nyligen övat på Grönland mot franska soldater skriver Expressen den 19 september.

– Det är jätteviktigt för oss som förband att kunna öva i olika typer av terräng, säger plutonchefen Christian Russberg från Göteborg.

Hemvärnet är till för försvar av den egna bygden i Sverige. Det som gör att hemvärnet fyller en funktion i totalförsvaret är lokalkännedomen och förankringen i den lokala befolkningen. Dessa starka sidor hos hemvärnet är något som måste bevaras och utvecklas.

Med utlandskommenderingar av den här typen kommer med all sannolikhet också viljan att gå med i hemvärnet att minska. Det är inte att ställas under Nato-kommando som lockar med hemvärnet. Det är viljan att försvara den egna hembygden. (Utgivarna)

Ett hårt pressat FN ska nu utse ny generalsekreterare

Utgivarna

Under det kalla kriget var fredlig samexistens ett begrepp som användes för att beteckna ordningen i världen. Numera hör man sällan referenser till det. De nuvarande dominerande globala kraftfälten drar åt andra håll; mot allt skarpare konkurrens och hårdare konflikter. Det är där vi befinner oss nu, då det politiskt och ekonomiskt hårt ansatta Förenta nationerna snart ska utse en ny generalsekreterare.

Processen för att utnämna FN:s nästa generalsekreterare, som ska ta över då António Guterres avgår den 31 december 2026, har inletts. Sju kandidater är för närvarande aktuella, flertalet med tidigare koppling till FN.

Enligt artikel 97 i FN-stadgan utses generalsekreteraren av generalförsamlingen på förslag av säkerhetsrådet. Det kan uppenbarligen bli fråga om grannlaga förhandlingar och taktiserande i säkerhetsrådet. Vetorätten kan komma att utnyttjas av någon av de fem vetostaterna för att få bort kandidater, som en eller flera av dem inte kan leva med. Det behövs nio röster (av 15) för att få fram en kandidat i säkerhetsrådet och att ingen lägger in ett veto. Washingtons favorit torde vara Rafael Grossi, som är chef för IAEA och i högsta grad har varit involverad i hanteringen av detta FN-organs stridiga relationer till Iran. Åtminstone Ryssland torde komma att gå emot honom. De nordiska staterna verkar ha siktet inställt på att en av de kvinnliga kandidaterna ska utses. Helsingfors har samtidigt ett eget projekt i och med att Finland verkar för att få in en ledamot av rådet.

Läs mer

Slå mot mål långt in i Ryssland

Utgivarna

Sverige skall köpa in raketartillerisystemet Himars från amerikanska Lockheed Martin till en kostnad av 7 miljarder kronor. Med systemet kan mål upp till 50 mil nås beroende på vilken typ av ammunition som används. Räckvidden för den ammunition som finns idag är mellan 8 och 30 mil.

Syftet med anskaffningen anges vara att den förutom att användas för Sveriges försvar skall ge ”operativ handlingsfrihet” och därigenom ytterst bidra till ”Natos samlade avskräckning och försvar”. (Försvarsmaktens hemsida)

Att det handlar om mer än Sveriges försvar understryks av försvarsminister Pål Jonson i ett pressmeddelande:

”Införandet av raketartilleri visar tydligt att Sverige tar sitt ansvar för säkerheten i Europa”.

SVT:s säkerhetsreporter John Granlund nämner Gotland som en utgångspunkt för att försöka kontrollera delar av Östersjön: ”Det handlar alltså inte längre bara om att försvara det svenska territoriet,” förklarar SVT:s John Granlund.

Läs mer

Främmande drönare i finskt luftrum är Finlands ansvar

Utgivarna

Den finska Försvarsmakten konstaterar (28/8) att inget direkt militärt hot riktas mot Finland men att Ukraina som en del av sitt försvarskrig genomfört attacker med obemannade drönare mot ryskt territorium, som också har ”förirrat” sig in på finskt territorium.

Finland vill knappast bli ett passivt uppmarschområde för ukrainska drönarattacker, som riktar sig mot mål i Ryssland. Huruvida det är bara är fråga om bristfällig ukrainsk koordinering (inklusive eventuell tänkbar rysk avledning) eller något mer avancerat ska här inte spekuleras om. Ukraina har hänvisat till ”misstag” och felkoordinering.

President Alexander Stubb har gått ut med att Finland har kontroll över situationen och har tillgång till de egna resurser som behövs.

Inte desto mindre har Finland nu begärt svensk assistans. Sverige har sagt ja till att göra en insats. Varför det? Projektet framstår bara som underligt och riskfyllt utan att kunna bidra till att säkra några svenska säkerhetsintressen.

Detta är ingen operation inom ramarna för Nato utan en bilateral insats. Den svenska regeringen har fattat beslutet utan riksdagens hörande enligt lagen om operativt militärt samarbete, där det stadgas att regeringen, under förutsättning att Sverige inte är i krig och det inte råder en väpnad konflikt på finskt territorium, får sätta in svenska väpnade styrkor för att i enlighet med internationell rätt stödja Finland med att hindra kränkningar av finskt territorium. Denna en gång (2020) lättvindigt antagna paragraf är långt ifrån ofarlig, då den ger regeringen rätt att involvera svensk militär trupp i kritiska finska beslutslägen, som utanför svensk kontroll lätt kan eskalera och dra in oss i farliga händelseförlopp med små möjligheter att backa ur.

Läs mer

Doktrinära ansatser men utan förankring i bredd, uthållighet och djup

Utgivarna

Kapten Andreas Braw skriver på Militär Debatt om utnötning och manöver som övergripande doktrinära inriktningar. Först förs resonemangen tämligen abstrakt, men det blir särskilt intressant när han närmar sig dagens verklighet med en ytterst skör ”fältarmé” med sina ”krigsförband”, som i sin tunnhet mer framstår som för expeditionskårsinsatser i utlandet utformade enheter.

Braw skriver:

”Den fältarmé som vi i nuläget kan mönstra består nästan enbart av anfallsförband. Artilleriet är svagt, vilket gör att konstant rörelse blir nödvändigt. Men även logistiken är underdimensionerad, vilket innebär mycket kort uthållighet. Det finns inte förband som kan befästa tagen terräng. Men det finns inte heller resurser som kan skapa tillräcklig utnötning för att möjliggöra manöver ens på gårdagens stridsfält.”

Denna svaga armé utan bredd, uthållighet och djup leder enligt Braw till ”slutsatsen att vi måste utkämpa ett extremt rörligt krig under extremt kort tid för att kunna nyttja vår fältarmés uppenbara förtjänster på ett adekvat sätt. Problemet är att krig varken tenderar att bli särskilt korta eller särskilt rörliga. Dessutom får man sällan det krig man önskat sig.”

Läs mer