Passikivi 1950

”Framtiden är höljd i dunkel. Ett folks framtid beror dock i sista hand av folket självt, dess moraliska och andliga kraft, dess trohet mot sig självt och sina ideal, mot sina egna statliga och nationella grundvärden och inte minst av dess förmåga att skilja mellan för landet livsviktiga frågor och andrahandsfrågor samt dess vilja att enigt sluta upp kring nationens och rikets livsvärden.”

Juho Kusti Passikivi när han omvaldes till president 1950

Nationellt fokus, Anders Björnsson

Vi återpublicerar här en artikel från början av året av Anders Björnsson ( utgivarna)

Hultqvistdoktrinen – att avstå från att bygga upp ett folkförsvar av Finlands typ och att i alla tänkbara lägen knyta sig nära USA:s regering och krigsmakt (”den transatlantiska länken”) – innebär stora långsiktiga risker för småstaten. För överste Bo Pellnäs har naturligtvis alldeles rätt när han konstaterar att ”till syvende och sist måste ett litet land alltid lita till sin egen förmåga” och fortsätter: ”Vi förlitar oss nu på amerikanska löften. Kortsiktigt är det möjligt, men vår säkerhetspolitik kan inte vara femårig, och framtiden är alltid en osäker fordran. Det är inte skrivet i sten att USA alltid kommer att ha intressen att försvara i Östersjöområdet.”

Läs merNationellt fokus, Anders Björnsson

Om nationellt försvar, värnplikt och folkförankring! Rolf Andersson

Vi återpublicerar här  en artikel från 2017 av Rolf Andersson ( utgivarna)

Vi känner vid det här laget väl igen beskrivningar av det följande slaget, som rätt typiska för utvecklingen i en rad europeiska stater, inte minst Nato-stater:

”Den europeiska förändringen hade tio år tidigare föregåtts av att den nationella armén övergavs till förmån för ett professionellt försvar. Avskaffandet av värnplikten [1997; min anmärkning] togs under konsensus och uppfattades av somliga som en befrielse från en börda, därefter följde personalminskningar samt reduktion av budgeten och den militära närvaron på franskt territorium, varpå följde de expeditionella operationernas återkomst, de internationella operationerna, en replik från kolonialtiden… Det nationella försvaret hade tyst omstrukturerats.”

 Konteramiralen och forskaren Jean Dufourcq redovisar ur ett franskt perspektiv träffande detta europeiska mönster i en artikel i Kungliga Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift nr 1 2017. Det är ett mönster som i allt väsentligt går igen även i vårt eget land. Men här avskaffades värnplikten definitivt inte i konsensus, utan med ytterst knapp marginal och i tydlig strid mot en klar folkopinion. Detta har försvarsminister Peter Hultqvist på senare tid kunnat spela på, dock utan att alls återställa den grundläggande styrka som ligger i ett genuint värnpliktsförsvar.

Läs merOm nationellt försvar, värnplikt och folkförankring! Rolf Andersson

Sveriges förhållande till Ryssland

Sven Hirdman

Först publicerad i nr 4 2018 i KUNGL KRIGSVETENSKAPSAKADEMIENS Handlingar och Tidskrift

Fyra premisser om Ryssland

  1. Sverige måste alltid förhålla sig till Ryssland. Under de senaste 800 åren är Ryssland det land som vi har haft krig och fred. Ryssland har i detta avseende avlöst Danmark. Den ryska stormakten ligger i Sveriges omedelbara närhet och kommer alltid att påverka oss på gott och ont.
  2. Oavsett ev. problem i den ryska ekonomin och ev. regimförändringar kommer Ryssland alltid ha överlägsna militära resurser i förhållande till Sverige.
  3. Den största faran för Sveriges säkerhetspolitik är att vi blir indragna i ett krig med Ryssland. Det vore en katastrof för vårt land. Målet för vår säkerhetspolitik är att undvika detta.
  4. Sverige har ett långsiktigt intresse av att Ryssland utvecklas till ett land med stabila demokratiska institutioner väl integrerat i övriga Europa, med en välmående befolkning som lever i harmoni inom sitt eget land såväl som med sina grannländer.

Läs merSveriges förhållande till Ryssland

Ur arkiven: Finland och Afghanistan

Anders Björnsson

Den som söker finner om än inte alltid det han letar efter. Jag försökte ur mitt arkiv få fram en intervju som jag gjorde sommaren 1985 i Berlin med historikern Peter Brandt, Willys son, för magasinet Tempus. Den berörde den nationella frågan i Tyskland, och PB hävdade där att faderns Ostpolitik, hans ”Annäherung” till dåvarande DDR, var steg på vägen till ett tyskt enande – en uppfattning som då var tämligen kontroversiell men dock har vunnit historisk bekräftelse. Istället upptäckte jag en annan artikel jag skrev för Tempus vid ungefär samma tidpunkt (3:1986). Jag fann den ha ett visst fortfarande intresse. Den sovjetiska interventionslinje som här skisseras förefaller i backspegeln inte vara specifikt sovjetisk. Den handlar om stormaktspolitik. – Anders Björnsson

Läs merUr arkiven: Finland och Afghanistan

Sverige i krigskoalitionen

Lars-Gunnar LIljestrand

Turkiet hotar på nytt att angripa områden i norra Syrien. I början av 2018 invaderade man Afrin och installerade en regim benämnd Syriska interimsregeringen. Nu säger Turkiet att man skall invadera även en resterande del i norra Syrien.

En viktig part i konflikten är den USA-ledda koalitionen Inherent Resolve, med främst amerikanska styrkor på marken kring Manbij i det hotade området. Koalitionen stöder kurder vars mål är autonomi inom eller självständighet från Syrien.

Inherent Resolve avvisar alla påståenden om att dess trupper skall dras tillbaka från Syrien. I en deklaration den 15 december i år slår man fast att uppdraget kvarstår och att man behåller sin militära styrka i landet. Varje indikation om att USA skall ändra sig är falsk, säger koalitionen.

Läs merSverige i krigskoalitionen

Natos protektoratspolitik

Utgivarna

Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg varnar Kosovo, läser vi i norsk press.  I utbrytarstaten planeras för en folkomröstning den 14 december om att förvandla landets säkerhetsstyrkor till en reguljär armé. ”Et slikt grep vil være utidig. Det går mot rådene fra mange NATO-allierte. Og det kan få alvorlige følger for Kosovos euroatlantiske integrering i framtida”, säger Stoltenberg. Han kritiserar också Kosovo-statens beslut att höja tullen på varor från grannlandet Serbien ”till 100 procent”. Serbien å sin sida talar om provokationer och säger att landet inte stillatigande tänker åse hur en kosovarisk armé används för att rensa landet på etniska serber.

Läs merNatos protektoratspolitik

Havsrättskonventionen och Ryska Federationens beslag av tre ukrainska örlogsfartyg med mera

Per Boström

Bakgrund

 När Ukraina deklarerade sin självständighet den 24 augusti 1991, inkluderades också halvön Krim, som blivit överförd till Ukraina 1954. Frågorna om var gränsen skulle gå mellan Ryska Federationen och Ukraina var svårlösta. Ukraina proklamerade 1999 ensidigt en havsgräns i Kertj-sundet som inkluderade den långsmala ön Tuzla som ukrainskt territorium. Ön ligger mitt i sundet och närmare den östra, ryska, sidan. Det smala Kertjsundet, cirka 45 kilometer långt och endast cirka 4 kilometer brett i smalaste delen, utgör den enda förbindelsen mellan Svarta havet och Azovska sjön. En kanal genom sundet byggdes 1877, och den är den enda möjliga passagevägen för större fartyg. Kanalen löper väster om Tuzla nära Krimsidan. Mindre fartyg har också kunnat passera öster om Tuzla, nära östra sidan av sundet fram till 2003, då Ryska Federationen anlade en vall med väg ut till Tuzla. Händelseutvecklingen utlöste en politisk kris. Parterna lyckades dock samma år ingå dels ett fördrag om gränser mellan nationerna, dels också Avtalet om Azovska sjön. (Se inofficiell översättning av sistnämnda på alliansfriheten.se.)

Läs merHavsrättskonventionen och Ryska Federationens beslag av tre ukrainska örlogsfartyg med mera

Finska försvarsmakten under det kalla kriget, Kungliga krigsvetenskapsakademins handlingar och tidskrift Nr 5 2005

Ermei Kanninen , generallöjtnant

[…] Vapenstilleståndsfördraget som ingicks 1944 och det egentliga fredsfördraget 1947 innebar strikta begränsningar för arméns del. Den maximala styrkan fastställdes till 41 900 man, d v s storleken på en åldersklass, vilket man ansåg räckte för att försvara gränserna och för interna uppgifter. Luftstridskrafterna (nuvarande flygvapnet) begränsades till en styrka på 60 flygplan. Dessutom förbjöd man Finland att inneha, tillverka eller anskaffa bombplan, ubåtar, robotar, impulsminor och motortorpedbåtar. Finland skulle heller inte få anskaffa krigsmateriel av tyskt ursprung. Sovjetunionen krävde även att militära frivilligorganisationer skulle upplösas. Upplösandet av skyddskårerna och Lotta Svärd-organisationen var ett verkligt hårt slag för försvaret som helhet. VSB som ingicks 1948, d v s följande år, stod i själva verket i strid med fredsfördraget, för VSB-fördraget förpliktigade Finland att försvara sin självständighet ”med alla sina disponibla styrkor”, varvid betydelsen av många begränsningar minskade gradvis under årens lopp, vilket vi kommer att märka. I själva verket gav ifrågavarande fördrag Finlands försvarsmakt en uppgift i den här nya situationen. Läs artikeln här: Finska krigsmakten under det kalla kriget

NATO vill styra ländernas försvar

Lars-Gunnar Liljestrand

Medlemsländerna i Nato är suveräna att själva besluta om sitt försvar men står under stark press från Nato och USA att forma det enligt krav från alliansen.

Nato har begärt att Norge investerar i stridsflygplan för tankning i luften av de nya F-35-planen som håller på att levereras från USA.

För Norge skulle det innebära en kostnad på ytterligare 4,4 miljarder norska kronor. Med underhåll över livslängden, bygge av hangarer med mera kommer beloppet att bli än högre. Det skall läggas på den enorma utgiften för själva F-35-planen.

Norska officersförbundet vill att stationeringen av tankningsplanen skall förläggas till Ørland, medan USA har pekat på Rygge som man vill göra till en permanent stridsflygbas. F-35 är till för Norges försvar, men Nato har också kravet att flygplanen skall användas för operationer i hela havsområdet och andra operationer i norr.

Läs merNATO vill styra ländernas försvar

Avtalet om Azovska sjön från 2003

Avtalets artikel 1 och artikel 2 i svensk översättning av Ingemar Folke:

Artikel 1

Azovska sjön och Kertjsundet utgör historiskt den Ryska federationens och Ukrainas inre vatten.

Azovska sjön delas av den statsgränslinje som överenskommits mellan parterna.

Regleringen av frågor som hänför sig till Kertjsundets vattenområde (”akvatorija”), sker i samråd mellan parterna.

 

Artikel 2

  1. Handelsfartyg och örlogsfartyg, ävensom andra statsfartyg under den Ryska Federationens eller Ukrainas flagg och som utnyttjas för icke-kommersiella ändamål, åtnjuter sjöfartens frihet i Azovska sjön och Kertjsundet.
  2. Handelsfartyg under en tredje stats flagg kan gå in i Azovska sjön och gå igenom Kertjsundet, om de är destinerade/ställer kursen mot en rysk eller ukrainsk hamn eller återvänder därifrån.
  3. Örlogsfartyg och andra statsfartyg tillhörande en tredje stat och som utnyttjas för icke-kommersiella ändamål, kan gå in i Azovska sjön och gå igenom Kertjsundet, om de med anledning av besök eller i affärs-/ärende (delovoj zachod) är destinerade/ställer kursen mot en hamn tillhörig den ena parten efter dennas inbjudan eller tillstånd och vartill den andra parten lämnat samtycke.   Källa

Någonting stort att kämpa för

Nationalstaten är den historiska grunden för demokrati och suveränitet, men den utgör också ett akut värn för individens frihet och tilliten medborgare emellan. Där den offentliga makten träder tillbaka, försvagas eller ännu inte är etablerad, ges utrymme för godtycke, självsvåld och rivaliserande strukturer – på sina ställen i världen råder tillstånd av permanent inbördeskrig. I sen tid har man uppmärksammat förekomsten av klanauktoritet och utvidgade familjenätverk som bas för illegitim maktutövning också i sedan länge existerande nationalstater. (Se exempelvis antologin Klanen. Individ, klan och samhälle från antikens Grekland till dagens Sverige. Per Brinkemo & Johan Lundberg, red. Timbro 2018.)

I samband med de stora systemskiftena i Europa för en generation sedan, försäkrades det oförsiktigt från höger och vänster att nationalstatens bortdöende nu stod för dörren. Ett regionernas Europa skulle ta över och överstatliga arrangemang dämpa motsättningar staterna emellan. I själva verket inträffade raka motsatsen – en nationalstatens renässans! De öst- och centraleuropeiska länderna hade äntligen vunnit eller återvunnit sitt nationella oberoende, och till slut gjorde även Storbritannien slag i saken och bestämde sig för att gå sin egen väg. Mellan Europas stater finns idag starka slitningar.

Läs merNågonting stort att kämpa för