Texter

Anförande vid möte om DCA den 11 september på ABF i Stockholm.

USA har över 700 baser i världen vilket ger möjlighet att agera militärt i många regioner.

Mycket tyder på att USA på längre sikt minskar sin militära närvaro i Europa och inriktar sig på att möta Kina.

Kan även DCA-baserna i Sverige komma att användas vid en säkerhetspolitisk kris långt utanför våra gränser?

USA kommer att ha en stark inverkan på Sveriges och de övriga nordiska ländernas försvars- och säkerhetspolitik under de kommande decennierna. Det sker indirekt genom USA:s dominans i Nato och direkt genom de med USA träffade DCA-avtalen.

Förenta staterna vill inte ha någon utveckling i riktning mot ett EU-försvar eller ett närmare självständigt nordiskt försvarssamarbete utanför amerikanskt inflytande. Amerikanskt inflytande över de nordiska ländernas säkerhetspolitik kommer sannolikt att ökas då de kommer att placeras under Natos och USA:s kommando i Norfolk.

Läs mer

Fem officerare skriver på Kungl Krigsakademiens hemsida om de problem som de anser att den svaga svenska armén står inför nu när den ska fullgöra uppgifter som drar åt olika håll. Den problematik som de anger är att ett på resurser och förmåga bristfälligt svenskt försvar ska pressas att prioritera mellan uppgiften att försvara det egna landet och att delta i Natos operationer. Det är en frågeställning som man kanske måste ta på allvar om man som officer befinner sig i karriären. För en försvarsvän är dock den relevanta uppgiften en annan, nämligen att bygga ett territorialförsvar för hela landet.

I artikeln anges som utgångspunkt att försvarets inriktning numera är att Sveriges försvarslinjer ”börjar vid Natos östra gräns.” Av det följer enligt författarna att armén ska vara ”expeditionär” (tillhandahålla militära enheter som snabbt ska kunna kastas in för utlandsuppdrag). Samtidigt konstaterar författarna att den politiska pendeln ”tycks ha svängt till ett renodlat nationellt försvar.” Det första omdömet är antagligen i huvudsak riktigt som det nu ser ut. Det andra omdöme framstår som ogrundat. Sveriges nationella försvar är inte prioriterat.

Läs mer

Enligt Svenska Akademiens ordlista är aktivismen en stånd­punkt som före­språkar aktivt in­gripande till exempel i krig.

Ett talande prov på detta fenomen från början av 1900-talet var aktivisten och riksdagsmannen Rudolf Kjellén, som pläderade för en allians med stormakten Tyskland inför det stundande krig som blev det första världskriget. Att den svenska flottan skulle vara ”alliansfähig”, det vill säga anpassad för en stormaktsstrategi, var ett slagord som han och andra propagerade. Den linjen mötte dock starkt motstånd och tillbakavisades.

Typiskt för den tidens aktivism var att den verkade för att dra in Sverige i krig på ena sidan i en kommande stormaktskonflikt och då gällde det att satsa på Tyskland i förhoppning om att bli gunstigt behandlat och kanske få del av bytet vid en framtida fredskonferens. Aktivisterna var dock inte en homogen grupp utan det fanns motsättningar om både mål och medel.

Nu väcks aktivistiska tankegångar till nytt liv. Men det handlar förstås inte längre om Tyskland utan USA står i centrum med den starkaste dragningskraften. I fråga på fråga sker säkerhetspolitiska omorienteringar, där den svenska statsledningen genomgående väljer en linje som är förenlig med eller främjar USA:s intressen. Medlemskapet i det av USA dominerade Nato var i ett aktivistiskt perspektiv ett aktningsvärt framsteg och det långtgående DCA-avtalet med USA något av en kröning av framgången. Men det handlar inte bara om militära saker. Sverige har känsliga samarbeten med USA om kärnkraft, 6G, sanktioner, rymdfrågor, informationsutbyte, satellitövervakning med mera.

Den aktivistiskt inriktade falangen inom svensk säkerhetspolitik har breddats och varit framgångsrik under de senaste decennierna. Den har varit pådrivande i offensiv inriktning, både ideologiskt och i praktiken. Den torgförs under vaga koncept som ”solidaritet” och ”försvar för en regelbaserad världsordning”. Ett allt aggressivare tonläge mot Kina trappas nu upp och har blivit standard i säkerhetspolitiska dokument.

Läs mer

De nordiska ländernas arméchefer har genomfört ett seminarium tillsammans med befälhavaren för USA:s femte armékår för att diskutera samordning och ledning av styrkorna vid operationer i norr.

Av referat från seminariet och intervjuer med generalerna  framgår inte klart vem som skall föra befälet över styrkorna i norr vid olika  insatser.

Mycket pekar dock på att det kan bli en amerikansk general då styrkorna från Sverige, Norge och Finland placeras under Nato-kommandot i Norfolk (Virginia). Femte armékårens chef säger till High North News att man på seminariet diskuterat hur de nordiska länderna och USA skall kunna strida tillsammans. USA har under hela efterkrigstiden haft som princip att inte ställa sina soldater under befäl från andra länder.
Hela Nordkalotten definieras numera av Nato som ett enda sammanhängande operationsområde som inkluderar de norra delarna av Sverige, Norge och Finland. Det är ett område som även kommit i militärt fokus genom de DCA-avtal som envar av de nordiska staterna träffat med USA.

Läs mer

Finlands president Alexander Stubb höll igår ett tal inför den finländska ambassadörskåren.

Han bekräftade då den av honom utmejslade linjen att Finland går från ”aktiv stabilitetspolitik” mot en ”värdebaserad realism”. Riktigt vad detta linjeskifte går ut på blev dock inte klart.

När det gäller ”värdena” så handlar det enligt Stubb om en ”uppsättning universella värden som bygger på frihet, mänskliga rättigheter och internationella regler”. Så mycket längre än till dessa allmänna ordalag kom han inte. Att som riktmärke ha ”universella värden” är dock knappast en förnuftig utgångspunkt för ett erfaret land som Finland, där man historiskt lärt sig att det bara är realism som kan säkra nationens överlevnad och självbestämmande.  Det råder knappast någon tvekan om att Stubb inspirerats av det amerikanska ledarskapets ideologiska tongångar.

Den amerikanske statsvetaren Hans Morgenthau har rett ut farorna med en sådan hållning när han redan på 50-talet varnade för en politik som präglades av en ”tendency towards world-wide salvation.” I sin bok In Defense of the National Interest (1951) skriver han:

“The appeal to moral principles in the international sphere has no concrete universal meaning. It is either so vague as to have no concrete meaning that could provide rational guidance for political action, or it will be nothing but a reflection of the moral preconceptions of a particular nation and will by the same token be unable to gain the universal recognition it pretends to deserve.”

Stubb nämnde inte internationell rätt eller FN-stadgan, som är en övergripande internationell lag som reglerar staternas mellanhavanden och förbjuder unilateralt våld utom vid självförsvar. Han nämnde inte heller FN. Dessa brister tyder snarast på att han vill undvika att binda upp sig för hårt i förväg.

Läs mer

När president Joe Biden härförleden intervjuades av George Stephanopoulos, ABC News, förklarade han att han inte bara valkampanjade, ”but I’m running the world”.

Detta ger anledning att reflektera över begreppet den regelbaserade världsordningen, som USA torgför och som tagit sig in i svenska säkerhetspolitiska dokument under senare tid. I försvarsberedningens rapport Allvarstid (Ds 2023:19) används uttrycket i positiv bemärkelse 55 gånger.

Eftersom begreppet tydligen är centralt för de dominerande säkerhetspolitiska kretsarna, inställer sig frågan hur det ska tolkas? Innebär det att man ställer sig bakom att USA:s president ska styra världen? Och om detta är fallet, av vilka regler följer det i så fall? Och om det inte följer av några regler, är då förklaringen den att det handlar om en viss ”ordning” i världen som innebär att USA:s president rent faktiskt kan styra världen och driva igenom USA:s intressen? Den regelbaserade världsordningen skulle i så fall primärt handla om maktpositioner baserade på ekonomisk, finansiell, teknisk, ideologisk och annan styrka, som de facto gör det möjligt för USA:s president att kontrollera världen?

Läs mer

Den 21 juli i år korsade två amerikanska tunga bombplan in över gränsen till Finland från norra Norge. Det var första gången B-52 plan flög över norra Finland. Ryska jaktplan från Kolahalvön gick upp för att genskjuta de amerikanska planen. Enligt det ryska försvarsdepartementet gjorde de amerikanska planen en U-sväng bort från den ryska gränsen, när de ryska planen närmade sig. Nato förnekade detta och framhöll att de egna planen inte ändrade kurs utan fortsatte att följa sin färdplan utan incidenter. Uppgift står här mot uppgift.

I Finland passerade planen över Saariselkä. Enligt den vederhäftiga nyhetssajten Barents Observer var det första gången någonsin som amerikanska B-52 plan till hälften rundade Kolahalvön. Det är också det närmaste sådana bombplan varit Rysslands strategiskt viktiga flygfält i Olenya, som används av ryskt flyg för att bomba civil infrastruktur i Ukraina (och som för övrigt utsattes för överraskande och framgångsrika ukrainska drönarangrepp med bomber för bara någon vecka sedan).

Barents Observer understryker att norra Lappland är så nära det bara går att komma Kolahalvön från sydväst. Saariselkä, där bombplanen möttes av plan för tankning, ligger ungefär 22 mil inne i Polcirkeln. Men före det hade B-52 planen varit på norra sidan av Kolahalvön, över Barents hav. Eftersom det var klar himmel kunde piloterna se djupt in i Kolahalvön, där Ryssland har sina ballistiska missilubåtar längs kusten till Barents hav.

B-52 bombplan har i ett par omgångar rört sig även över Sverige och i början av året var amerikanska B-1B bombplan förlagda till Kallax flygbas i Luleå. I vad mån Sverige haft insyn i hur dessa plan rört sig är oklart.

Finland har förklarat att man inte uppställer några särskilda geografiska restriktioner för var Natostater får röra sig inom finskt territorium.

Norge har för sin del deklarerat att vissa strikta restriktioner gäller för rörelsefriheten på norskt territorium som en spänningsdämpare och buffertzon mot Ryssland. Norge har i konsekvens med detta i sitt DCA-avtal med USA tydliggjort att militära flygningar över territoriet kräver norskt tillstånd. Men Norge har givetvis ingen kontroll när sådan plan väl lämnar territoriet.

Sverige har inte gjort några sådana deklarationer.

Läs mer

Nya Åland publicerade den 10 augusti en intervju med den pensionerade svenska generalmajoren Karlis Neretnieks, som under många år ägnat möda åt att det svenska försvaret ska användas utomlands, särskilt för att skydda de baltiska staterna. Två frågor som Neretnieks besvarar är av intresse. Den första gäller läget i det svenska försvaret. Den ställs mot bakgrund av att Neretnieks är av uppfattningen att Sverige borde kunna avdela resurser för Åland.

 Intervjuaren konstaterar inledningsvis det uppenbara, nämligen att ”Sverige har ju, om uttrycket tillåts, ett bristfälligt försvar … Kan Sverige avvara några resurser?”

”– Det är helt sant, nej Sverige kan inte det i dag. Det är som du säger, det svenska försvaret är bristfälligt. Sverige har en mycket lång väg att vandra innan det – om det någonsin kommer dit – är i paritet med det finländska. Det finns mycket att göra.

Sverige rustade ner på bred front i början av 2000-talet. Det gör inte bara att man i dag saknar utrustning och manskap, utan att strukturer och kunskap försvann.

Läs mer

USA presenterade en uppdaterad strategi för Arktis den 24 juli i år.

Det är en i förhållande till tidigare strategin något förändrad politik som lanseras för den arktiska regionen.

USA ser Arktis som säkerhetspolitiskt viktigt område som kommer att få ökad betydelse i takt med den globala uppvärmningen.

I tidigare strategidokument har Ryssland pekats ut som USA:s viktigaste motståndare men i den nya strategin tar man upp utmaningen och på sikt hotet från Kina före Ryssland.

I det nya dokumentet nämns samarbetet mellan Ryssland och Kina om bland annat flottövningar i norr och USA pekar särskilt på övningar 2022 och 2023 utanför Alaskas kust.

Från 2019 har USA ändrat sin politik för Arktis då man gick från att söka samarbete med Ryssland till att kunna möta Ryssland militärt i regionen. Redan då fanns ett framtida hot också från Kina med. Arktis definierades som ett område där attacker kunde riktas mot det amerikanska fastlandet.

Vidare slog man fast att USA kommer att vidmakthålla och utöka sin militära närvaro I Arktis.

Läs mer

Patrik Kronqvist ställer delvis frågorna rätt i en artikel i Expressen den 10 augusti:

”Behöver Sverige verkligen fler Jas-flygplan? Vad blir slutnotan för de nya u-båtarna? Hur djupa hål kommer Ukraina-stödet att gräva? Och borde inte Bofors få panga mer på sitt skjutfält i Karlskoga?

Det är inga oviktiga frågor.”

Som han framhåller är det verkliga problemet emellertid ett annat:

”Men Försvarsmakten står faktiskt inför ett problem som är ännu svårare att lösa: Att hitta alla de människor som ska bemanna det växande försvaret. Personalbristen är ju redan skriande.

Som så ofta beror bekymren till stor del på gamla synder. Under decennierna efter kalla kriget lades värnplikten i malpåse, officersutbildningen skalades ned och många befäl köptes ut med avgångsvederlag.”

Han kunde ha tillagt att många befäl köptes ut eftersom de inte var villiga att delta i de högt prioriterade expeditionskårerna i utlandet som statsledningen då satsade allt på.

Som Kronqvist anger har denna utveckling i sin tur lett till att försvaret har:

”…en ranglig ålderspyramid. Det finns många äldre officerare. Och ganska många yngre. Men officerare mitt i livet – den åldersgrupp som normalt ska bära upp verksamheten – är det ont om.”

Behoven är som Kronqvist understryker skriande. Men han gör inte klart vilka som är av avgörande betydelse för försvaret av Sverige utan buntar ihop saker som drar åt olika håll:

Läs mer

Tyska parlamentet (Bundestag) har publicerat en interimsrapport om landets deltagande i Afghanistankriget. Rapporten sammanfattas och kommenteras av den välrenommerade Afghanistankännaren Thomas Ruttig som sedan många år medverkat i Afghan Analysis Network.

Bakom rapporten står fem av de sju partier som varit med och beslutat om Tysklands insatser medan två partier, Die Linke och Afd, varit emot kriget och nu reserverar sig mot utredningen.

Tyskland är ett i raden av länder som med mer eller mindre oberoende kommissioner sökt förklara och förstå varför allt gick fel.

Rapporterna från länder som Sverige, Norge, Danmark och Finland har tidigare publicerats och alla har i stort sett kommit till samma slutsatser. Inget av länderna hade egentligen några egna nationella intressen att försvara i Afghanistan. Alla hade gått med i kriget för att visa lojalitet med USA.

Den tyska rapporten kommer till i stort sett samma slutsatser. Tyskland kände sig förpliktigat att sluta upp bakom USA efter 11 septemberattentaten. Som en kompensation för att Tyskland vägrade delta i kriget mot Irak gick man in i Afghanistan med den största kontingenten efter USA:s. Som mest hade Tyskland 5 300 man i Afghanistan och sammanlagt har 93 000 tyska soldater deltagit i Afghanistankriget.

Läs mer