I ’Sverige bör göra mer för Ukraina’ på SvD-debatt (17 februari, 2024) argumenterar socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson och tidigare försvarsministern Peter Hultqvist (S) för att världen måste fortsätta att stödja Ukraina. Kriget har inte utvecklats till de ukrainska försvarets fördel och inför hotet att Ukraina i förlängningen kan förlora vill de, som socialdemokrater, att ’Sverige … skall bidra mer än tidigare.’ ’Ryssland får inte vinna.’ Det är kärnan i författarnas resonemang.
MEN, vad betyder att ’vinna’ eller ’förlora’ i ett ukrainskt perspektiv? Innebär det en återgång till gränserna före 2014, dvs före annekteringen av Krim och den ryska ockupationen av Donbas, eller förhållandena vid tiden för Rysslands invasion i februari 2022? Eller, betyder det något annat? Hur ser alternativen för en hållbar politik i Ukraina-frågan ut? Utan att precisera vad målet för ett ökat stöd till Ukraina skulle innebära blir de socialdemokratiska ledarnas appell ett slag i luften. Där situationen kräver ett mera konkret och genomtänkt säkerhetspolitiskt ställningstagande, möts läsaren av luftig retorik.
När det gäller synen på kriget i Ukraina blåser idag nya vindar, också på andra sidan Atlanten. Efter två års krig, vilket inneburit stora förluster i manskap och materiel på båda sidor, men där Ukraina i stort misslyckats med den i juni 2023 inledda motoffensiven, har Biden-administrationen – Ukrainas viktigaste bundsförvant – tvingats formulera en helt ny strategi. Enligt välunderrättade The Washington Post, arbetar Biden-administrationen för närvarande på en långsiktig plan, ’som representerar en tydlig förändring från förra året [2023], då USA och dess allierade på kort tid arrangerade träning och avancerad utrustning till Kiev i hopp om att snabbt tvinga bort de ryska styrkorna från östra och södra Ukraina’ (WP 26-1-2024).