Texter

I en artikel på sajten War on the Rocks den 9 april skriver Maximilian Bremer och Kelly Grieco informativt om USA:s aggressionskrig och Irans asymmetriska krigföring i självförsvar, där man riktat in sig på amerikanska baser och kommandon.

Den 27 mars träffade iranska drönare och missiler Prince Sultan Air Base i Saudi Arabien, ett flygburet kommandocenter för USA:s operationer i regionen, och skadade ett flertal tankningsflygplan. Tidigare under månaden hade Iran skadat fem sådana plan på samma bas.

Innan eldupphör proklamerades riktade Iran systematiskt in sina attacker mot de förmågor, som gjorde det amerikanska luftvapnet så effektivt: radar- och kommunikationsinfrastruktur, luftburna tankningsflygplan och luftburna varnings- och kontrollsystem på USA:s baser i Bahrain, Kuwait, Saudi Arabien och Förenade Arabemiraten. Målet har varit att försvaga fiendens möjligheter att strida i luften. Iran använder sig framför allt av billiga drönare och missiler.

De två författarna framhåller att detta är första gången USA möter uthålliga asymmetriska motattacker i luften, som visar på amerikansk sårbarhet, och att man varit oförberedd på denna nya era av krigföring. De citerar den italienske generalen Douhet, som framhållit: ”It is easier and more effective to destroy the enemy’s aerial power by destroying his nests and eggs on the ground than to hunt his flying birds in the air.” Det innebär att slå mot fiendens flygplan, flygfält, och kommando- och kontrollsystem innan de kan sättas in.

Läs mer

Överbefälhavaren Michael Claesson och arméchefen Jonny Lindfors har i intervjuer, som United24media publicerade den 6 april, givit sin syn på vilka lärdomar som kan dras av kriget i Ukraina.

Michael Claesson framhöll att den ryska krigföringen har haft ”extremt fokus” på att få civila att lida genom attacker mot energianläggningar och även bostadshus. Det är ett krig mot hela samhället. När det gäller lärdomar av slagfältet i Ukraina får vi av Claesson bara veta att Sverige och Ukraina utbyter information, där vunna erfarenheter kan bli till något användbart

Arméchefen Jonny Lindfors underströk att Sverige lär sig av Ukraina, som har erfarenheten och kontinuerligt anpassar sig till striderna som pågår. Hans lista över gjorda lärdomar handlar om hur man på ett bättre sätt ska integrera luftförsvarsenheter; bygga effektiva blockerande positioner; anpassa till skyttegravskriget; integrera drönare i striden; samt kombinera artilleri, drönare och luftförsvar mer effektivt.

Vilken inverkan arméchefens komprimerade och allmänt hållna lista kan tänkas få vid en applicering på den svenska armén lämnas öppet. Den frågan inställer sig dock osökt hur dessa erfarenheter, som är knutna till Ukrainas självförsvar, ska tas tillvara av vår armé, som har fokus på insatser i utlandet; på att tillhandahålla bas- och uppmarschområden för allierade styrkor på väg norr- och österut; och på att ingå i Natos storskaliga och sofistikerade så kallade Multi Domain Operations (MDO).

Läs mer

I en proposition till riksdagen skriver regeringen att man avser avdela en svensk bataljon till FLF, Natos framskjutna bas i Finland.

Det svenska bidraget kommer att vara ställt under Natos befäl och planeras uppgå till cirka 600 anställda soldater och officerare under 2026. Vid behov kan bidraget uppgå till högst 1 200 personer. Av propositionen framgår att styrkan kan komma att dras in i krig:

”Det svenska bidraget ska i enlighet med Natos operationsplanering och mandat kunna övergå från avskräckning i fredstid till försvar av allierades territorium.” Det betyder att regeringen skulle få ett mandat att besluta om en insats som kan övergå i en skarp militär konfrontation och ytterst dra med Sverige i krig.

Finland har en av Europas starkaste och mest välövade arméer och ett bidrag med 600 svenska soldater, som skall vara utgångsgrupperade i Boden, betyder inte mycket för finskt försvar.

För Sverige vore det dock en betydande försvagning av det redan underdimensionerande försvaret. Fortfarande saknar Sverige ett territorialförsvar.

Det kan noteras att det av regeringen eftersträvade mandatet kräver riksdagens medgivande enligt regeringsformen 15 kap. 16 §.

Propositionen kan läsas här:

https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/proposition/2026/04/prop.-202526220

Ny utredning om värnpliktiga i utlandsinsatser

Regeringen är inriktad på att värnpliktiga ska vara skyldiga att delta i militära insatser utomlands. Detta har hittills varit baserat på frivillig grund. Regeringen har dock länge haft detta projekt på agendan. En utredare fick för något år sedan i uppdrag att belysa frågeställningarna. Men dennes rapport vann uppenbarligen inte regeringens gillande. Den hemligstämplades.

Regeringen tar nu nya tag och har beslutat att tillsätta en utredning, som ska analysera i vilken utsträckning värnpliktiga ”kan och bör” utnyttjas i operationer för Natos avskräckning och försvar. Enligt direktiven handlar det om såväl ”behovet” som de ”rättsliga förutsättningarna” för att kunna tvinga värnpliktiga att under fred eller krig delta i militära insatser utomlands.

Regeringen påstår att det ”under vissa förutsättningar” är möjligt att tvinga värnpliktiga att medverka i sådana Natoperationer. Men samtidigt medger den att förutsättningarna är ”komplexa” och behöver analyseras vidare. Det är det minsta man kan säga. Vi återkommer till den frågeställningen.

Men vad gäller då rättsligt i denna fråga? Finns det lagligt stöd för att tvinga värnpliktiga att ingå i en väpnad styrka för utländska militära operationer i såväl fred som krig?

Det finns uppenbara hinder mot det, vilket regeringen också medger genom hänvisningen till komplexiteten och behovet av analys.

Läs mer

Det brittiska och ryska ”the great game” för regional dominans i Centralasien kulminerade i den anglo-ryska konventionen (eller ententen) 1907, som formellt delade Iran i brittiska och ryska inflytelsesfärer. Under större delen av 1900-talet utövade Storbritannien och Ryssland, och sedan USA, strategisk kontroll över Irans utrikespolitik och inrikespolitik, inklusive skapandet och upprätthållandet av Pahlavi-dynastin.

President Trumps utrikespolitik är obegriplig. Uppenbarligen har han usla militära rådgivare, som möjligen fått honom tro att USA och Israel kan besegra Iran. USA:s ”track reckord” är att man vinner slag men inga krig.

Efter att ha läst några färska böcker om Iran, förundras man över hur USA och vissa europeiska och sunnistater kunde stödja Irak/Saddam Hussein efter att Irak anfallit Iran den 22 september 1980, och möjliggjorde under det åtta år långa kriget att Hussein kunde (från 1982) använda kemiska stridsmedel. Iran, som aldrig anfallit en annan stat, kom att använda sig av gerillataktik, vilken erfarenhet kan komma till användning om USA nu sätter in marktrupper (”puts boots on the ground”) i Iran. Iran vann till slut kriget.

Att USA och Storbritannien, med Tony Blair i spetsen, senare tröttnade på Hussein och anföll Irak 2003 med ett blodbad som följd är en annan historia.

President Trumps utrikespolitik blir än mer obegriplig när det kommer till frågan om Irans tillgång till kärnvapen. President Obama insåg att det krävdes en överenskommelse för att hantera den frågan. Iran var villigt att reglera dess icke- tillgång till kärnvapen, mot att Väst släppte på sanktionerna mot Iran, vilka var de strängaste som fanns. Avtalet som slöts 2015 kallas Comprehensive Plan of Action (JCPOA) och, som fastställdes av FN:s säkerhetsråd. President Biden bröt mot avtalet och lättade inte på sanktionerna. President Trump sade upp avtalet 2018.

Läs mer

När Krimkriget (1853–1856) i Östersjön började närma sig de förenade kungarikena Sverige och Norge lockades kung Oscar I av tanken att med hjälp av de mot Ryssland allierade staterna Storbritannien och Frankrike återerövra Finland. Det innebar att bryta med fadern Karl Johans återhållna 1812 års politik. För Frankrike och England var det angeläget att dra in Sverige–Norge i kriget. Det skulle tvinga Ryssland att inte bara föra krig vid Svarta havet utan till ett tvåfrontskrig med åtföljande splittring av styrkorna. Det kom emellertid inte längre än till den traktat som ingicks 1855, den så kallade novembertraktaten. Några steg i processen som ledde fram till traktaten ska här skärskådas med Lord Palmerston i en av huvudrollerna.

Storbritanniens premiärminister, Lord Palmerston, skrev 1838 en instruktion till ett av sina sändebud, vari han gav till känna tvivel på den svenska försvarsberedskapen:

”I have to instruct you, in case you should find among the Swedes the notion to prevail, that they need make no exertion to defend their own territory against the Russians, because England would always, in case of need, be ready to do so for them – to state in reply that the encroachments of that Power in Norway are matters of direct interest to Sweden, and only of remote Interest to England; and that although England has been ready, in matters of such nature, to assist those who are willing to the utmost of their Power to defend themselves, yet the English Nation would not easily be persuaded to make an effort to aid a people who were by their apathy in time of danger, to show that they did not think their own liberty and independence wort fighting for.”

Läs mer

Försvarsmakten skriver på sin hemsida att Hemvärnet bildar ”en nationell och territoriell bas för försvaret av Sverige – från insatser i fred till väpnad strid i krig – och skapar förutsättningar för övriga Försvarsmakten och alliansen att verka.”.

Det över landet utspridda och till numerären begränsade Hemvärnet är av betydande värde för försvaret av landet med dess inriktning på att skydda, bevaka och ytövervaka.

Men beskedet att Hemvärnet utgör ”en nationell och territoriell bas för försvaret av Sverige” innebär att Försvarsmakten förvandlar en tillgång i försvaret med särskilda uppgifter till försvarets kärna.

Det är att göra Hemvärnet en otjänst. Hemvärnet, baserat på frivillig rekrytering, bör syssla med det som det är bra på och har bäst förutsättningar för.

Förklaringen till denna sneda vinkling kan inte gärna vara någon annan än att landet är tunt på soldater som ska försvara hemlandet. De blygsamma arméenheter vi har inriktas på insatser i utlandet, i Finland och Baltikum. Arméchefen Jonny Lindfors reste till och med till Alaska för övningar där svenska värnpliktiga deltog.

Det har sagts från det militärpolitiska etablissemangets håll att landet ska försvaras av ”territorialförband”, medan arméstyrkorn befinner sig i utlandet. Några sådana förband har vi dock inte sett spåret av. De finns endast på pappret.

Att övervältra ansvaret för detta militära vakuum på Hemvärnet blir fel.

Däremot är det angeläget, ur det nationella försvarets synpunkt, att stärka Hemvärnet med både befäl och meniga. Men ingenting av detta kan ersätta en militär värnpliktsarmé.

Artikeln finns att läsa här: 

Hemvärnet (forsvarsmakten.se)

Utrikesminister Maria Malmer Stenergard säger att hon är djupt oroad över utvecklingen i Mellanöstern och särskilt Hormuzsundet.

Det är desto mer betänkligt då, att regeringen har tackat ja till att tillsammans med 21 andra länder bidra till ”lämpliga ansträngningar att säkra säker passage genom sundet” enligt det uttalande av länderna som publicerats på regeringens hemsida den 19 mars.

Vad länderna åtar sig att göra är inte klart. Natochefen Mark Rutte säger till Fox News: “The good news here is that, since Thursday, a group of 22 countries, most of them from NATO but also Japan, Korea, Australia, New Zealand, the UAE, and Bahrain were coming together to make sure the Strait of Hormuz is free, is opening up as soon as possible.”

Hormuzsundet skall således enligt Rutte öppnas upp snarast. Han ger dock inga detaljer om hur man skall gå tillväga utan hänvisar till att det är USA som planerar insatsen och har gjort det i veckor, men inte informerat sina allierad eftersom man då riskerar att förlora överraskningseffekten. Med Ruttes uttalande står det dock klart att det är USA som planerar insatsen.

Utrikesministern tror att konflikten kan vara i månader snarare än veckor. Från det drar hon slutsatser:

”Mycket talar för att vi går mot ett storkrig i regionen.” Det är ett ”extremt osäkert läge”. USA, som enligt Rutte, planerar en militär insats i Hormuzsundet har oklara motiv och ändrar målsättning dag för dag, menar utrikesministern. Till Aftonbladet säger hon att fler länder kan bli indragna i kriget genom att arbeta för att skydda Hormuzsundet.

Mot den bakgrunden borde Sverige inte gått med i en koalition av ”villiga” stater som kan dras in i USA:s krig.

I deklarationen från de 22 länderna den 19 mars hänvisas till säkerhetsrådsresolution 2817 som fördömer Irans agerande och hot som syftar till att hindra internationell sjöfart genom Hormuzsundet: ”Condemns any actions or threats by the Islamic Republic of Iran aimed at closing, obstructing, or otherwise interfering with international navigation through the Strait of Hormuz, or threatening maritime security in the Bab Al Mandab.” Resolutionen antogs med 13 röster. Ryssland och Kina lade ned sina. Den fördömer Irans agerande men ger inget mandat att använda militärt våld.

Ett tydligt FN-mandat måste vara grunden för att Sverige över huvud taget skall överväga att delta i någon insats i Gulfen. En insats som bidrar till USA:s aggressionskrig mot Iran kan inte komma i fråga.

Lagen om operativt militärt samarbete ger regeringen ett långtgående mandat att sätta in väpnade styrkor. Det nu aktuella förslaget handlar emellertid om något annat. Enligt en lagrådsremiss vill regeringen ha ett mandat som ska ge den fria händer att låta utländska styrkor operera militärt här i landet oavsett om Sverige är hotat eller inte. Den av regeringen eftersträvade handlingsfriheten skulle allvarligt inskränka riksdagens kontroll över frågor som rör Sveriges fred och involvering i militära operationer som kan leda till krig.

Vi har tidigare på den här sajten redovisat den kritik som vissa remissinstanser framfört mot förslaget (se nedan). Den kritiken har inte påverkat regeringens förslag.

Vad gäller nu?

Regeringen har enligt lagen om operativt militärt samarbete fått mandat att sätta in svenska väpnade styrkor, inom de närmare ramar som riksdagen beslutar om för en viss period, för att delta i operationer för Natos samlade avskräckning och försvar.

Regeringen har vidare rätt att för sådana operationer sätta in numerärt begränsade väpnade svenska styrkor under en begränsad tid, om behovet av deltagande uppkommer med kort varsel eller om ett dröjsmål skulle leda till avsevärda men för angelägna svenska intressen.

Till detta kommer att regeringen får sätta in svenska väpnade styrkor för att på finsk begäran stödja Finland med att hindra kränkningar av finskt territorium (dock endast under förutsättning att Sverige inte är i krig och det inte råder en väpnad konflikt på finskt territorium).

Dessa tre bestämmelser, som på riksdagen bekostnad ger regeringen ytterst riskabla fullmakter, ska enligt förslaget kvarstå oförändrade.

Vidare får regeringen begära stöd av Nato (eller en stat som är medlem i EU eller Nato) i form av militära styrkor för att möta ett väpnat angrepp mot Sverige, om Sverige är i krig eller krigsfara, eller för att hindra kränkningar av svenskt territorium i fred eller under krig mellan främmande stater.

Det är den sistnämnda bestämmelsen som regeringen helt vill göra om från grunden. Enligt vår mening bör den kvarstå oförändrad.

Läs mer