Länkar

Den 1 augusti 1975 stod Helsingfors i fokus för världens intresse. 35 stater, inklusive USA, Kanada och Sovjetunionen, hade samlats för ett omdiskuterat säkerhetspolitiskt möte. Mötet i Helsingfors var kulmen på en politisk process som bland annat syftade till att skapa en europeisk säkerhetsorganisation ESK (Europeiska säkerhetskonferensen), sedermera OSSE (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa), idag mest känd för sin valbevakning i länder som uppfattas vara problematiska ur demokratisk synvinkel. Läs artikel

Under våren beslutade rege­ringen att avbryta det militära samarbetet med Saudiarabien med motiveringen att det följer en feministisk utrikespolitisk linje. Ett viktigt beslut som vi är stolta över, men också ett beslut som bara kan fattas av ett land som inte förlitar sig på militära allianser. Under det senaste året har flera röster höjts för ett ­medlemskap i militäralliansen ­Nato. Vi oroas nu över ett oklokt svenskt närmande till en militärallians med sin grund i kalla krigets paranoida stämningar. Läs artikel

Helsingforsakten 40 år. Ryssland bryter flagrant mot de principer för säkerhet och samarbete som landet självt godkänt. Det påverkar villkoren för Europas och Sveriges säkerhet. Gränser får inte ändras med våld. Vi kräver att den illegala annekteringen av ukrainskt territorium upphör, skriver utrikesminister Margot Wallström. Läs artikel

Ur artikeln:

”Bertelman-utredningen, med sitt krävande klarspråk vad gäller betingelserna för den svenska säkerhetspolitiska handlingsfriheten, kompletterar det mått av utredande och utredningsbehov som dessförinnan hade tillgodosetts av KKrVA:s studie förra vintern (”NATO: för och emot”, i det fallet övervägande för) och samlingspublikationen ”Bevara alliansfriheten: Nej till Nato-medlemskap” från tidigare i höstas, med helt eller övervägande mot-argument. Så nog är argumentkatalogen på respektive sidor rätt väl utvecklade, och kända, återspeglande ett också i denna kärnfråga rätt spretigt Sverige, där kulturskillnaderna mellan de båda motsatta synsätten liksom paralyserar eller i alla fall blockerar saklig diskussion i den politiska mittfåran, i bred bemärkelse. Det blir lite av strutsmentalitet som förvånar omvärlden.” Läs artikeln

I dag pekar det mesta på att gårdagens ubåtsfynd rör sig om en rysk ubåt som sjönk då den i dåligt väder kolliderade med det svenska fartyget SS Ångermanland våren 1916. Enligt DN rapporterar flera försvarskällor att vrakplatsen varit känd sedan minst ett år tillbaka.

Vi kan naturligtvis ännu inte med säkerhet veta om det verkligen rör sig om den ryska ubåten som sjönk 1916. Med det återhållsamma tonläget i debatten i dag på morgonen kontrasterar starkt mot de alarmistiska och motsägelsefulla bedömningar som tog stort utrymme i mediebevakningen igår kväll. Här följer ett axplock av de uttalanden som ett par av de flitigast använda experterna strödde om kring sig: Läs artikel

Regeringen har nu fattat beslut om direktiv för den utredare som ska utvärdera Sveriges samlade engagemang i Afghanistan 2002–2014. Enligt direktiven ska utredaren ha särskilt fokus på verksamheten i norra Afghanistan åren 2006–2014. Det är viktigt att utredaren belyser bland annat hur, varför och på vilka premisser Sverige drogs in i och fortsatte att delta i krigsoperationerna i Afghanistan. Direktiven inrymmer en belysning av dessa frågeställningar, även om tyngdpunkten har lagts på annat.

Det tvivelaktiga i att utse Tone Tingsgård till ensam utredare har tidigare belysts på alliansfriheten.se. Hon är en före detta socialdemokratisk riksdagsledamot, som var vice ordförande i försvarsutskottet 1998–2006. Det betyder att hon själv hade väsentlig roll när de avgörande besluten om att utforma och inleda den militära delen av insatsen togs. Detta ska inte få hämma en klargörande belysning av förhållandena.

Läs mera:
http://www.regeringen.se/contentassets/0aab66cadc2e496294be40a3baa565cf/kommittedirektiv-2015–79-utvardering-av-sveriges-engagemang-i-afghanistan.pdf

Mikael Grev diskuterar i en artikel på sin hemsida skillnaden mellan internationella insatser och nationellt försvar. Frågeställningen är av väsentlig betydelse i och med att den svenska regeringen felaktigt prioriterat och ägnat mycket stora resurser åt internationella insatser på det nationella försvarets bekostnad. Av allt att döma kommer denna felaktiga politik att i allt väsentligt bestå framöver. Grev gör ett antal viktiga påpekanden och klargöranden i sin artikel. Men man bör notera att han för diskussionen som om Sverige ensamt skulle möta en stormakt och klara av ett tröskelförsvar mot denna makt, dvs delta på samma spelplan som stormakten. Nu förhåller det sig emellertid så att Sverige näppeligen är ett förstahandsmål. En stormakt har därför inte alla trumf på hand, utan måste avdela sina viktigaste resurser för andra operationer. Vidare, är det inget som säger att Sverige bara ska ha ett tröskelförsvar. Ett territorialförssvar med djup kan ge en fientlig stormakt anledning att överväga saken mer än en gång. Med Nato-medlemskap däremot är risken stor för att Sverige blir ett förstahandsmål.

Läs mer http://30001ft.com/2015/07/23/skillnaden-mellan-internationella-insatser-och-nationellt-forsvar/.

I dagarna är det nämligen 40 år sedan som Europas efterkrigsgränser slogs fast. Det skedde just i Helsingfors 1975, då USA, Sovjet och ett 30-tal europeiska stater enades om att inga gränser fick ändras med våld. Man enades också om att säkerhet inte bara skapas med vapen utan främst genom samarbete och skydd för mänskliga rättigheter. Men förra året bröt Ryssland Europas efterkrigsstabilitet och gränsernas okränkbarhet. Landet annekterade Krim och stöder nu aktivt ett uppror i östra Ukraina. Som svar har EU svartlistat ledande ryska företrädare.

När nu parlamentarikerna inom organisationen OSSE, bildad på grundval av Helsingforsprinciperna, skulle träffas schabblade Finland till sitt eget värdskap. Rysslands företrädare vägrades visum på grund av EU-sanktionerna – trots att OSSE är en bredare organisation. Landets president Niinistö var påtagligt irriterad över sin regerings beslut. Läs artikel

Jag är inte partipolitiskt engagerad men följer all politik. I SvD 10/7 heter det i ledarsticket om asylpolitiken: Vi bör istället fråga oss om vi prioriterar rätt. Kanske kan vi hjälpa fler i närområdet (nära Syrien), snarare än här. Är inte detta SD:s ide? Läs artikel

En god utrikespolitik och ett bra eget förvar var alla eniga om. Åsikterna gick däremot isär om militärallianser och försvarssatsningar. Dessa frågor ventilerades på Folktingets paneldebatt ”Sverige, Norden eller EU – vilken försvarspolitisk allians har vi år 2025?”. MTV3 profilen Peter Nyman fungerade som debattledare.

SFP-ordföranden Carl Haglund inledde med att påminna om att all säkerhetspolitik alltid måste utgå från det egna landets försvar. Han vill se mera resurser till försvaret för att upprätthålla ett trovärdigt försvar i internationell standard. Enligt honom borde man också fortsätta försöka få till ett försvarssamarbete med Sverige.

-Flera opinionsmätningar visar tydligt att det bland finska folket finns ett starkt och tydligt förtroende för ett försvarssamarbete mellan Finland och Sverige, menar Haglund. Läs artikel

Försvarsminister Peter Hultqvist besvarade den 16 juli en fråga om på vad han baserade sitt ställningstagande att Sverige säkerhetspolitiskt gynnas av att stå utanför Nato. I sitt svar nämner Hultqvist det värdlandsavtal med Nato som riksdagen ska ta ställning till nästa år (han framhåller i svaret att ”I kris- eller krigstid skapas handlingsfrihet” genom avtalet). Han noterar att ett enskilt militärt väpnat angrepp direkt mot Sverige är fortsatt osannolikt. När det gäller olika försvarssamarbeten understryker han att samarbetet med Finland ”har en särställning då det också omfattar planering bortom fredstida förhållanden.” I ett par avslutande formuleringar framhåller han handlingsfriheten som en viktig faktor för svensk säkerhet: ”Den svenska säkerhetspolitiken bidrar till att skapa fred och stabilitet i vår del av Europa, men ger också handlingsfrihet i kris eller ofred. Basen för detta förhållningssätt är den militära alliansfriheten.”

Läs hela svaret här.

Inom Nato sågs angreppet på USA som ett angrepp på hela alliansen enligt paragraf fem i Nato-stadgan.

Förenta Nationernas säkerhetsråd antog ett antal resolutioner.I Afghanistan skyddade Talibanregimen Usama bin Ladin och hans terroristnätverk.Oppositionen till Talibanerna, som ses som den internationellt legitima regeringen, begärde internationell hjälp.Genom en massiv insats trängdes Talibanerna undan från Kabul, men striderna fortsatte. Från 2002 deltar Sverige i den internationella militära insatsen. Men det svenska engagemanget är betydligt bredare än de militära insatserna och går betydligt längre tillbaka än till 2001.Det starka svenska engagemanget i Afghanistan träcker sig tillbaka åtminstone till den sovjetiska ockupationen av Afghanistan.Det var också då om Svenska Afghanistankommittén bildades.När regeringen nu beslutat sig för att utvärdera den samlade svenska insatsen i Afghanistan 2002–2014 är det därför ingen lätt uppgift. Det är väl också därför som arbetet med att ta fram utredningsdirektiven pågått i över ett halvår i regeringskansliet. Läs ledaren