Nato löser inte vårt säkerhetsproblem Slutreplik från Anders Österberg om säkerhetspolitik i Aftonbladet

Det är glädjande att se att Karin Enström (M) nu delar Socialdemokraternas uppfattning att det är viktigt att stärka den svenska försvarsförmågan. Svensk försvarsförmåga stärker svensk säkerhet. Synd att Karin Ekström inte gjorde samma bedömning under sin tid som försvarsminister. Då hade Sveriges läge varit bättre rustat än i dag. Men att ett Natomedlemskap skulle stärka svensk säkerhet är helt fel.Sveriges säkerhetsproblem kommer inte att försvinna genom att stanna utanför organisationen. Men de kommer heller inte att lösas om vi går med i den. Tvärtom. Ett medlemskap i Nato kan mycket väl bidra till att skapa förutsättningar för exakt de situationer som Natoförespråkarna tror sig undvika genom medlemskap i Nato.Enström tar upp i sin replik att Sverige är så sammanflätat med att en angripare kan ha svårt att separera oss från Nato. Det är ett märkligt sätt att argumentera. Nato är alltså inte bra för säkerheten i sig, utan vi är redan så sammanflätade med Nato att det riskerar vår säkerhet. Då borde vi väl snarare agera så att vår alliansfrihet förtydligas mot omvärlden, inte gå ännu längre och bli medlemmar i Nato? Världen står inför många utmaningar, ett svenskt Nato-medlemskap är inte svaret. Vår alliansfrihet fyller en viktig funktion, för vår egen säkerhet och för andra länder. Det bör vi värna och utveckla – inte överge.

Anders Österberg Riksdagsledamot, internationell ledare S i Stockholm (artikeln i AB)

Karin Enströms artikel

Sverige måste dra sig ur ett krig utan slut, Anders Ferm, Lars-Gunnar Liljestrand och Maj Britt Theorin i Göteborgs-Posten

När andra länder drar sig ur stannar Sverige kvar och deltar i den förnyade Nato-ledda insatsen i Afghanistan. Det kan inte tolkas som annat än att vi vill kvalificera oss som militär partner till USA och Nato. Säg nej till svensk militär i Afghanistan, skriver bland andra Anders Ferm, tidigare FN-ambassadör.

Västs interventioner i Irak, Afghanistan och Libyen har lett till raserade stater, terrorism och
flyktingströmmar. Sverige har inte stått utanför dessa militära insatser.

Regeringen föreslår nu riksdagen att fortsätta med svensk trupp i Afghanistan även nästa år. Skälet är ett enda, USA har beslutat att förlänga sina cirka 10 000 trupper i landet. Läs artikel

 

Medlemskap i Nato ökar risken för krig, riksdagsledamot (s) Anders Österberg i Aftonbladet

Samtliga borgerliga partier driver nu på för att Sverige ska gå med i Nato. I riksdagsarbetet, i debattartiklar, på ledarplats och till och med på nyhetsplats i tidningar driver man på för att få till ett Natomedlemskap. Utvecklingen har gått fort. Alliansregeringen drev inte frågan, och för bara några månader sedan ville varken C eller KD att Sverige ska överge alliansfriheten.Varför vill de borgerliga partierna så gärna att Sverige nu ska gå med i Nato? Ett sådant beslut är svårt att ändra – det skulle låsa fast Sverige i en militärallians för överskådlig tid. Det ger upp vår självständighet på det säkerhetspolitiska området. Läs artikel

Tysk militärinsats i Syrien väcker debatt, svenska.yle.fi

Den tyska regeringen väntas på tisdagen fatta beslut om att Tyskland ska delta i kampen mot den Islamiska staten. Planerna väcker en hel del kritik och oppositionen är beredd att ta regeringens beslut till rätten. Solidaritet med Frankrike. Det som ännu för några veckor sedan var helt omöjligt ska nu i rask takt bli verklighet. Med spaningsplan av typ Tornado, ett krigsfartyg och 1 200 soldater planerar Tyskland nu att delta i militärinsatsen mot den Islamiska staten.

I tyska medier cirkulerade redan på måndagen uppgifter om riktlinjerna för insatsen, som regeringen officiellt väntas besluta om på tisdagen. Man ska samarbeta med Frankrike, Irak och den USA-ledda koalitionen heter det i riktlinjerna. Hur man ska förhålla sig till president Assad och hans syriska stridskrafter har varit uppe till livlig diskussion.

– Ett samarbete med trupper som lyder under president Assad kommer det inte att bli, säger försvarsminister Ursula von der Leyen. Läs artikel

Varför måste Sverige stanna kvar i ett krig utan klar krigsorsak? Jan Guillou i Aftonbladet

På snart femtonde året deltar Sverige i det USA- och Nato­ledda kriget mot stora delar av befolkningen i Afghanistan. Det är sen länge obegripligt.

När Sverige beslöt sig för att ställa upp på USA:s sida i krig kunde det till en början förefalla åtminstone lite begripligt. Världen befann sig då i chock efter terrorattacken den 11 september 2001. Stämningen inbjöd inte till eftertanke och klokskap. Den natten patrullerade svenskt jaktflyg över vårt territorium som terroristskydd. Liberal press hävdade att ”vi alla” blivit amerikaner. Och regeringen Persson beslöt spontant att ställa upp på USA:s rätt till själv­försvar, som skulle bestå i att uppspåra och döda Usama bin Ladin, den man som president George W Bush utpekade som främst ansvarig för terrorattacken.

Efter några års krigande och bombande hade målsättningen att döda Usama bin Ladin hamnat i skymundan. Nu skulle kriget föras i syfte att befria den afghanska kvinnan. Redan då borde den svenska, fortfarande socialdemokratiska, regeringen ha tagit sitt förnuft till fånga. USA satt fast i sitt krig därför att man börjat utan klar målsättning och följaktligen inte kunde dra sig ur utan att framstå som förlorare. Läs krönikan

Ja till Nato är inte lösningen, Per Francke , ledare i Värmlands Folkblad

Den märkbart pressade Natogeneralen John Campbell erkände i veckan att bombningen av ett sjukhus i Kunduz i Afghanistan i början av oktober var ett tragiskt misstag. Ett 30-tal människor, patienter och sjukvårdspersonal, dog i attacken. En rapport visar att de amerikanska styrkorna trodde att de angrep ett talibanfängelse. Bombflyget hade ett tekniskt fel på sina datorskärmar och fick förlita sig på vad de såg på marken. Angreppet pågick i 25 minuter, trots att det under attacken kom information att man kanske riktat vapnen mot fel mål. Läkare utan gränser drev sjukhuset, som var det enda traumasjukhuset i norra Afghanistan. Det var fullt av patienter efter hårda strider i området. Projektilerna riktades mot intensivvårdsavdelningarna och akutmottagningen.

Nato och USA har formellt avslutat kriget i Afghanistan vid årsskiftet. Ändå fortsätter amerikanska styrkor under Natobefäl att strida. Attacken mot sjukhuset i Kunduz kan inte beskrivas som något annat än ett krigsbrott. Läs ledaren

Åland – en träknut, René Nyberg i Försvar och säkerhet, KKrVA

Åland är som en träknut – lätt att plocka isär, men svår att sätta ihop. Om man öppnar frågan om Ålands demilitarisering öppnas även frågan om landskapets särställning och därmed även svenska språkets ställning.

Den nytillträdde svenske ÖB, general Micael Bydén fick i slutet av oktober i Helsingfors frågan: Skyddar demilitariseringen Åland i ett krigsfall? Bydén tvekade en stund men medgav sedan att han inte känner till problematiken i detalj.

I sin nyutkomna bok berör Jukka Tarkka[1] i flera sammanhang Åland och dess demilitariserade status. Han har t.o.m. en mycket enkel lösning till frågan. Han föreslår att Finland ogiltigförklarar demilitariseringsbestämmelserna. Som exempel nämner han operation PAX år 1990, då president Koivisto ensidigt förklarade Paris fredsavtalets 1947 militära begräsningar som föråldrade. Under bokpresentationen i början av september ifrågasatte jag Tarkkas logik och kallade Ålandsfrågan en träknut (pirunnyrkki, burr puzzle), som man nog kan plocka isär men inte lätt sätta ihop igen. Med det menade jag att om man öppnar frågan om demilitariseringen öppnas även frågan om Ålands särställning och därmed även svenska språkets ställning och frågade om Jukka Tarkka vill inleda en diskussion med Sverige om Åland, utan att tala om alla andra intresserade? Läs artikel

Har tredje världskriget börjat? Sören Sommelius

Allt fler talar om ”ett tredje världskrig”. Men det är ett farligt begrepp, ett anammande av jihadisternas språkbruk på ett sätt som skapar rädsla och uppgivenhet. Tredje världskriget har börjat, skrev Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys i Lund, i Sydsvenskan i veckan:

– Som mediekonsumenter sköljs vi dagligen över av en ström av sinsemellan osammanhängande nyheter om olika konflikter från olika områden. Men man ser ingen helhet i det. Att tänka på det som tredje världskriget är ett sätt att se att det faktiskt finns en struktur i det, en pågående destruktiv process som ingen stormakt har kontroll över.

På torsdagen ställde P1-morgon frågan om ett tredje världskrig börjat till Per Wirtén, författare och journalist och Isak Svensson professor och fredsforskare vid Uppsala. Wirtén menade att det var så, konflikterna berör så många över stora landytor, stormakterna är inblandade. Svensson var skeptisk och menade att termen innebär att vi accepterar jihadisternas retorik, att konflikterna är lokala men dras in i globala sammanhang på ett sätt där ”vi” ställs mot ”dom”. Läs artikel

Haglund till motattack mot Jyränki, Hufvudstadsbladet

Förra försvarsministern, SFP:s ordförande Carl Haglund utdömer professor emeritus Antero Jyränkis kritik av beslutsprocessen då Finland i fjol tecknade under ett värdlandsprotokoll med Nato.

– Professor Jyränki försöker uppenbarligen ge vid handen att det samarbetsprotokoll som Finland tecknade under med Nato, skulle vara något slags carte blanche för Natotrupper att komma till Finland och agera militärt. Professorn tycks inte känna till att samarbetsprotokollet förutsätter att Finland först måste be om stöd, säger Carl Haglund som var försvarsminister då försvarsmaktens kommendör, Jarmo Lindberg tecknade under protokollet med Nato för Finlands räkning. Läs artikel

Svensk militär alliansfrihet är rationell, Sven Hirdman i Miljömagasinet

Under kalla kriget förde Sverige en självvald neutralitetspolitik – alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig. Dess bärande element var militär alliansfrihet och denna politik fördes med konsekvens fram till 1991/1992. Om vi hotades av krigsangrepp i vårt närområde skulle vi förklara oss neutrala. Misslyckades detta och vi utsattes för en regelrätt invasion, upphörde neutraliteten per definition och då skulle vi begära hjälp från västmaktshåll. Denna svenska säkerhetspolitik var tydlig under kalla kriget och väl förstådd i utlandet.

Efter det kalla krigets slut har den traditionella neutralitets- och säkerhetspolitiken övergetts. Vi famlar med nya definitioner. Några är direkt dåliga, som den ensidiga svenska solidaritetsförklaringen: att vi förväntar oss utländsk hjälp eftersom vi har så små resurser, men trots det ska erbjuda andra länder militär hjälp. Omvärlden är inte särskilt imponerad.Läs artikel

Angående den goda nationalismen, Anders Björnsson i Tidningen Kulturen

Det var en tid då nationalismen inte fanns. Den fanns inte därför att nationer ännu inte var utbildade. Nationsbegreppet infördes uppifrån. Vid de medeltida universiteten inrättades studentnationer. Kejsaren kallades romersk av tysk nation, eftersom den församling som valde honom bestod av sju tyska kurfurstar – fler var de ej till en början. I de tidigmoderna staterna var adelsnationen den politiskt bestämmande faktorn – sedan denna klass hade slutat bekriga sig själv genom blodiga fejder, ständigt återkommande. Läs artikel

Nej tack till Nato-smyganslutning, Stig Henriksson i Expressen

Sedan 20 år pågår ett allt intimare samarbete med det Nato som under tiden bedrivit tre, ur alla synvinklar, oerhört misslyckade krig i Afghanistan, Irak och Libyen.Steg för steg och utan vare sig debatt eller direkt inflytande från svenska folket håller vi på att överge en säkerhetspolitisk ”Grand Strategy” som tjänat oss väl i över 200 år.Detta trots att redan ett allt intimare samarbete med Nato höjer spänningsnivån i vårt närområde, hjälper Putinregimen med den yttre fiende en allt mer trängd auktoritär regim behöver, föser in oss under ett kärnvapenparaply, gör oss till vapenbröder med ett land som bombar sin egen befolkning och minskar ytterligare vår möjlighet att vara en röst i världen som pläderar för fred och avspänning.Och ett fullt medlemskap innebär allt detta. Men dessutom, då vi brukar följa våra förpliktelser, skulle ett medlemskap innebära nära en fördubbling av försvarsutgifterna; en ökning med hisnande 40 miljarder per år. Hur kunde vi hamna här? Läs artikel