Per Ahlin, tidigare ledarskribent på Dagens Nyheter, nu universitetslektor, har i dagarna kommit ut med boken Från utanförskap till gemenskap – (ungefär) hundra år av svensk säkerhetspolitik (Jure 2018).
Det är den andra boken från Ahlins penna detta år. Den förra boken har anmälts på denna sajt .
Efter korta kapitel om svensk neutralitetspolitik tar Ahlin avstamp i regeringsförklaringen den 8 oktober 1982, där statsminister Olof Palme övertygande tar till orda.
Kapitel 7 har rubriken ”Från neutralitet till EU”. Han noterar statsminister Carl Bildts uttalande 1992 att Sverige bör ”’under den tid vi idag kan överblicka’ bibehålla möjligheten till neutralitet i närområdet”.
Författaren uppehåller sig på flera ställen i boken vid den svenska, ensidiga solidaritetsförklaringen, vilken har analyserats på denna sajt.
Ahlin noterar därtill en ”tydlig förstärkning av alliansfriheten” i 2016 års utrikesdeklaration men framhåller överraskande att ”alliansfriheten må bestå, rent av ha förstärkts, klart är emellertid att neutralitetspolitiken är död och begraven”. Författarens slutsats är en upprepning från den förra boken, som här har bemötts.
Kapitel 9 har rubriken ”Sverige och Nato”. Författaren noterar korrekt att om Sverige ska bli medlem i militäralliansen eller inte är en inrikespolitisk fråga. Här återkommer Ahlin till EU:s Lissabonfördrag, där det finns en solidaritetsklausul i artikel 42:7, men han nämner inte – vilket en akademiker borde göra – att de fem alliansfria staterna i EU, genom ett förbehåll, fortfarande själva avgör hur deras försvarsmakt ska användas.
Ahlin lyfter därtill fram det så kallade värdlandsavtalet, men det har ingen betydelse i sammanhanget, vare sig i Sverige eller Finland, vilket Finlands försvarsminister understrukit . Författarens påstående att detta avtal ”är så nära ett medlemskap [i Nato] man kan komma” är direkt felaktig, då Sverige liksom Finland ”beslutar i alla situationer självt om landet vidtar åtgärder där man måste avtala om värdlandsstöd”, för att citera Finlands försvarsminister.
Ahlin synes ta politisk ståndpunkt för att Sverige (och Finland) bör ansluta sig till Nato, då ”alliansfriheten är en chimär”. Men det hade varit akademiskt hederligt om Ahlin i detta sammanhang lyft fram alla de argument som talar däremot, vilka bland annat finns att ta del av här.