Avslöjar det politiska spelet kring Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan

Lars-Gunnar Liljestrand

Nu inser alla världen över att den USA-och Nato-ledda insatsen i Afghanistan var ett fiasko. De utländska trupperna håller på att dras  tillbaka därifrån. Ingen politiskt ansvarig för kriget vill idag ta i det ens med tång.

Den 15 maj genomfördes i all tysthet en ceremoniell avslutning av Nato-insatsen i Kabul.

Den svenska flaggan halades utan närvaro av de annars så publicitetshungriga svenska politikerna som varit med om att besluta om kriget.

Man vill tiga ihjäl 20 års krig.

I det läget kommer en mycket angelägen granskning av beslutsfattandet i riksdag och regering om den svenska militära insatsen från starten 2002 till Isafs avslutande 2014.

Yrkesofficeren Lars Wikman, filosofie doktor vid Uppsala universitet och knuten till Försvarshögskolan, har skrivit en viktig statsvetenskaplig avhandling om hur konsensus skapades mellan partierna kring varje avgörande steg i de politiska besluten om Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan.

Avhandlingen, Don’t Mention the War, kartlägger hur de svenska politikerna inför besluten 2001–2002 då Sverige gick med, 2003–2005 då insatsen utvidgades och slutligen 2009–2010 strävade efter att åtminstone utåt framstå som eniga och att besluten skulle synas som en naturlig fortsättning på en traditionell svensk utrikes- och säkerhetspolitik som byggde på folkrätt, FN och humanitära insatser.

Utöver arkivstudier bygger avhandlingen på 55 intervjuer med politiker, tjänstemän och officerare på nivåer av beslutsprocessen, från ministrar till handläggare.

Om det första beslutet 2002 skriver Wikman att det framställdes som om det låg i linje med den traditionella utrikespolitiken. Han skriver om den svenska insatsen:

”Den hade en stark framtoning av en FN-centrerad insats, den humanitära situationen i Afghanistan krävde utländsk intervention och de negativa aspekterna av USA:s krigföring var isolerade till bara den operationen (OEF, min anm. – LGL) och spillde inte över på Isaf och det svenska bidraget. Mot den bakgrunden skapades utrymme för försvarsdepartementet och Försvarsmakten att gå vidare med den första insatsen av svenska specialstyrkor.”

På S-kongressen i november 2001 var frågan om en kommande svensk militär insats i Afghanistan uppe på agendan.

Wikman beskriver hur oppositionen mot förslaget angrep påståendet att FN direkt eller indirekt hade sanktionerat bombningarna över landet. En av de skarpaste kritikerna var Maj Britt Theorin som ifrågasatte den folkrättsliga grunden för en insats:

”Låt mig till sist säga till mina kollegor här att FN aldrig godkände bombningarna, aldrig någonsin. Inte heller Kofi Annan har gjort det. Han har, som jag sagt, understrukit att det inte finns någon militär lösning på Afghanistans problem och att bombningarna måste upphöra så snart som möjligt.”

Partiledningen genom statsminister Göran Persson och utrikesminister Anna Lindh gick till hård motattack och deklarerade att bombningarna hade FN:s stöd och var i enlighet med folkrätten. De fick kongressen med sig.

Inför det första beslutet ville  Anna Lindh tona ned den militära komponenten i den kommande insatsen. Wikman nämner att hon beskrev den svenska specialstyrkan som en ”mindre säkerhetsstyrka” och kommenterar: ”Det verkar som om ministern inte riktigt visste vad en specialstyrka är eller kände sig besvärad av att offentligt diskutera vad en sådan styrka gör.”

Vid riksdagens behandling av propositionen om starten av svenskt militärt deltagande i januari 2002 ansågs insatsen vara i linje med traditionell svensk politik om att endast delta i operationer med FN-mandat.  Samtliga partier röstade för insatsen.

I avhandlingen beskrivs hur argumentet för en svensk insats gled över från att bekämpa internationell terrorism till att handla om en humanitär intervention till stöd för afghanska kvinnor och mot talibanskt förtryck. Med den motiveringen blev det lättare att nå enighet om insatsen. I grunden var dock motivet att visa lojalitet med USA.

För att upprätthålla illusionen av en FN-stödd insats med vissa humanitära mål måste en rågång dras åtminstone utåt till den USA-ledda Operation Enduring Freedom ( OEF) som saknade FN-mandat. Wikman refererar till arvet efter den tidigare försvarsministern Thage G Peterson som var strikt för den traditionella säkerhetspolitiken och som blev en uttalad motståndare till det svenska deltagandet i kriget. Tjänstemän på försvarsdepartementet uppgav för Wikman att Thages anda levde starkt kvar, och därför måste kopplingen mellan Isaf och OEF döljas. Till exempel nämndes i propositionen om deltagande 2002 inte att Isaf leddes från US Central Command.

Med beslutet 2003 (och senare 2005) om utvidgningen av insatsen förlorade regeringen stödet från V och MP men kompenserade det med stöd från Moderaterna och övriga borgerliga partier. Därmed kunde det framstå som att politiken var brett förankrad och i linje med svensk traditionell säkerhetspolitik. Sveriges roll att leda ett så kallat Provincial Reconstruction Team (PRT) lanserades som ytterligare bevis för att insatsen var delvis humanitär.

Inför S-kongressen 2009 hade oppositionen inom partiet växt. Pierre Schori ledde tillsammans med Maj Britt Theorin motståndet på kongressen. Wikman beskriver hur partiledningen för att vända kongressen tvingades kalla in förre utrikesministern Jan Eliasson som talade sig varm för fortsatt krig. Pierre Schori hade med flera artiklar och en bok skarpt kritiserat kriget.

Vid valet 2010 var S, MP och V enade i sitt motstånd mot kriget. Efter förhandlingar nåddes dock en överenskommelse mellan alliansregeringen och S+MP om fortsatt om än neddragen militär närvaro. Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna (som nu var representerade i riksdagen) stod utanför. Överenskommelsen innebar en gradvis övergång från stridande trupp till trupp för utbildning och träning av den afghanska armén. Därmed kunde man blidka oppositionen mot kriget och få till stånd en sexpartiöverenskommelse.

I stort sett har de sex partierna sedan varit enade till dess Isaf avslutades vid utgången av 2014.

Wikman konstaterar helt riktigt att när man började tala om en uppdelning av soldaterna i stridande och i utbildande så öppnades för truppnärvaro också efter Isaf, vilket vi ser än i denna dag.

Ett genomgående tema som Wikman tar upp är att en förutsättning för bred konsensus om kriget och för att få insatsen accepterad hos allmänheten var att den kunde framstå som traditionell och skild från det krig som USA genomförde.

Wikman visar att detta i sin tur ledde till all möjlig desinformation, oheliga allianser i riksdagen och vilseledande beskrivningar av de militära handlingarna.

Avhandlingen är ett värdefullt bidrag till historieskrivningen om Afghanistankriget.

Avhandlingen kan laddas ned här.