Redaktionen

Försvarsmakten tillsammans med Hemvärnets personal gör idag en fantastisk insats på marken, i luften och i ledningsstaberna runt om i de brandhärjade kommunerna. Trots att detta är bränderna på flera håll utom kontroll, och flera byar har evakuerats. Två av försvarsmaktens tio helikoptrar medverkar i insatsen. Av de övriga helikoptrarna så är det civilsamhället och besättningar från Norge medverkar i släckningsarbetet. Detta lämnar ett antal frågor, som dels berör Försvarsmaktens begränsade insats men även hur det kommer sig att Räddningstjänsten står helt utan helikoptrar.[…]

Utdrag ur rapporten;

”Räddningsverkets, SLU:s och SMHI:s gemensamma studie Vegetationsbrand 2020, 2050 och 2080, som var en bilaga till SOU 2007:60 Klimat- och sårbarhetsutredningen, påpekar att under de senaste trettio åren har de kommunala räddningstjänsterna både minskat antalet brandstationer och antalet brandmän i beredskap. Enligt studien är en konsekvens av detta att det generellt tar längre tid innan släckning av en skogsbrand kan påbörjas. Ofta måste flera olika styrkor larmas till en skogsbrand. Den försämrade beredskapen kan enligt studien medföra att skogsbränderna generellt blir större, mer svårsläckta och därmed mer resurskrävande.” (Helikoptern i samhällets tjänst, 2008, s302)

Trots denna klarsynthet från utredarna i återkommande rapporter från 2007, 2008, 2010 samt Försvarshögskolans erfarenhetsrapport från 2014 har minst två, sannolikt tre regeringar (Reinfeldt 1 & 2 samt Löfven) aktivt valt bort att ta till sig experternas slutsatser. Läs artikel

Amid the confusion and the almost deafening cries of treachery and collusion over Donald Trump’s relations with Russia, few noticed the most tangible outcome of this week’s Helsinki summit. In the lead-up to his face-to-face talk with Vladimir Putin, senior US and Russian diplomats — in close coordination with leaders from mutual ally Israel — brokered a deal among all the warring parties (bar the Islamist terrorists) finally to end the devastating seven-year Syrian civil war.  […]

The Syrian rebels who spent so long begging for American help and arms can now expect to be entirely abandoned. As part of the de-escalation process, Trump is said to be eager to withdraw the 2,000 or so US special forces still stationed in Syria. This way he could (rightly) claim to be honouring his campaign pledge to keep US soldiers out of interminable foreign conflicts whenever possible, while — in a ‘Mission Accomplished’ photo op — announcing the defeat of Islamic State in Syria. And all in time for US midterm elections in November. […]

No one is likely to congratulate Trump for having skilfully navigated the Syrian minefield. But his decision to leave Syria’s fate to the Syrians (and their new friends in Russia) is the bravest and most logical decision by a US president when it comes to the Middle East since Eisenhower ordered Britain, France and Israel to withdraw from Suez. His comments at the Helsinki press conference underlined how little interest he has in the conflict: he sees it as someone else’s war. And if American withdrawal means handing Russia a large sphere of influence in the Middle East, another Mediterranean asset to go along with Ukraine, then so be it. Läs artikel

EU-ländernas tuffa fasad håller inte i praktiken. Donald Trumps beslut att dra sig ur kärnenergiavtalet med Iran gör att europeiska banker och företag inte vågar investera i Iran, trots att avtalstexten ligger fast.

Chefen för Europeiska investeringsbanken (EIB), tysken Werner Hoyer sade i veckan att han visserligen stödjer EU:s ansträngningar att hålla Iranavtalet levande även efter USA:s sorti, men att hans bank helt enkelt inte kan investera i Iran i dagsläget.

– Det finns inte en europeisk bank som idag kan göra affärer i och med Iran, sade Hoyer i Bryssel.

EIB oroar sig för att allt samröre med Iran kan leda till att man inte längre kan finansiera sina andra, globala verksamheter, eftersom man är beroende av amerikanska krediter och lån. En tredjedel av EIB:s lån är dessutom i amerikanska dollar. Läs artikel

[…] Men tyvärr har mycket hänt sedan dess. Att i dagsläget överge vår militära alliansfrihet vore fel. Den har tjänat Sverige väl, och har bidragit till avspänning och stabilitet i vårt närområde under hela efterkrigstiden. Vår säkerhetspolitik ska inte uppfattas som ryckig eller impulsiv. Att nu gå med i Nato skulle provocera Ryssland och riskera att starta igång en okontrollerbar kedjereaktion som skulle riskera att skapa ökad instabilitet i vårt närområde. Det är inte vad Sverige behöver just nu. […]

Däremot kan svensk och finsk militär alliansfrihet också fortsättningsvis verka nedkylande och minska spänningen i vårt närområde. Den har gett oss trovärdighet i arbetet för nedrustning och för en kärnvapenfri värld, och förtroende och inflytande i medlingssammanhang. Samarbetet i civila regionala organisationer som även Ryssland ingår i – exempelvis Östersjöstaternas råd och Barentsrådet – skulle försvåras om alliansfriheten övergavs. Det skulle påverka vårt arbete i klimatfrågor, mot människohandel, för Östersjöns miljö och mycket mer. Läs artikel

[…] Putin did not, in the event, run rings about Trump in Finland, nor did he outsmart Trump at the public podium, nor did he inveigle him into making concessions, either on sanctions or on Ukraine, or – so far as we know – anything else. No, it was not Putin who bested the US president at Helsinki, but those on Trump’s own side who had opposed the meeting from the start, were dead set against any improvement in US-Russia relations and went to great lengths to pre-empt the very possibility. […]

In his first dealings with foreign leaders – especially leaders of countries that are weaker and poorer than the United States – Trump understands something many American leaders have not: that no relationship will be established, talks will hardly get off the ground, unless those on the other side feel they are being treated with respect.

Many Americans will find this unnecessary; they might argue (with former secretary of state Madeleine Albright) that the US is, by its very nature and global pre-eminence, the “indispensable power”. But Trump, the transactional realist, understands something different. This is why the podium at Helsinki was set up as it was, why he ushered Putin in first, why Putin made the first statement and why Trump appeared to defer to Putin as he did. You can only do that from a position of strength; this is a plus, not a minus. Läs artikel

US President Donald Trump escalated his war on US alliances and multilateral institutions at NATO’s summit in Brussels and then at his meeting with Russian President Vladimir Putin in Helsinki. There is now little doubt that Trump’s strange affinity for Putin represents a serious threat to European security. […]

More fundamentally, Trump’s complaint that the US is shouldering an unfair share of the burden for NATO’s collective defense is dubious. While the US military budget equals roughly 72% of combined defense spending by all NATO member states, roughly three-quarters of US military spending is directed toward regions other than Europe. Around half of the US defense budget is spent on maintaining a presence in the Pacific, and another quarter is spent on operations in the Middle East, strategic nuclear command and control, and other areas.

Moreover, although the US has increased its defense outlays in Europe substantially over the past few years, it is worth remembering that most US forces and facilities there are actually focused on the geostrategic arc from India to South Africa. With facilities such as Ramstein, Fairford, Rota, Vicenza, and Sigonella, the US has long used Europe as a staging ground for deploying forces elsewhere. And the early-warning and surveillance facilities that the US maintains in the United Kingdom and Norway are there to defend the continental US, not Europe.

The fact is that total European defense spending is around twice what the US spends on European security, and also roughly twice what Russia spends on defense, according to estimates produced at the US National Defense University. Läs artikel

Naturligtvis är det ett råd som har sina poänger. Rent sakligt är det svårt att se att Sverige skulle bidra till säkerheten i vår del av världen genom att inträda som medlem i denna amerikanskt dominerade militärallians. Visserligen bestämmer Sverige själv sin säkerhetspolitiska linje och väg. Det är sådant som följer av att vara just självständig och fri. […]

Visserligen har Socialdemokraterna bestämt sig för att försöka göra 2018 års val till en folkomröstning om välfärden. Det är en god idé för att göra alternativen tydliga inför valet, även om det inte är en formell folkomröstning. Men Natofrågan får inte glömmas bort. Med tanke på att de fyra allianspartierna nu är överens om att Sverige ska söka medlemskap – och ivriga verkar de sannerligen vara – riskerar ett regeringsskifte innebära att vi kastar bort en politik som hållit Sverige utanför krig i 200 år.

Med andra ord bör Stefan Löfven lyssna på rådet från Göran Persson. Läs ledaren

Frankrike förlorade förtroendet för USA i samband med Suez-krisen 1956 och valde att bygga sin strategi på egen tillverkning och oberoende strategisk hållning uppbackad av egna kärnvapen. Storbritannien drog motsatt slutsats och har delvis byggt sin kärnvapenarsenal i nära samarbete med USA. De historiska skillnaderna sätter fortfarande avtryck men samtidigt gör de både länderna liknande bedömning av den nuvarande strategiska hotbilden och de samarbetar sedan några år även inom kärnvapensektorn. […]

Frågan om en självständig avskräckningsförmåga i Europa har aktualiserats av osäkerheten kring fortsatt stöd från USA i händelse av en konflikt. Men i både Frankrike och Storbritannien finns det frågeställningar kopplade till ekonomin.

Frankrike måste avsätta stora pengar för att ta fram en ny generation tekniskt uppdaterade vapen. Den brittiska kärnvapenförmågan riskerar att av både politiska och ekonomiska skäl drabbas av brister som till slut inte längre gör vapnen trovärdiga.

Sannolikheten för ett framtida och utökat fransk-brittiskt samarbete är högst på ubåtsområdet där det redan idag finns avtal om forskningssamarbeten. Det skulle ge möjlighet att behålla avskräckningseffekten på samma nivå, men ändå minska antalet kärnvapenbestyckade ubåtar. Det skulle leda till stora kostnadsbesparingar.

Även om en sådan lösning skulle vara politiskt utmanande, eftersom här finns inslag av nationell avskräckning, internationell prestige och makt, är ett europeiskt samarbete kring avskräckande kärnvapen alltså mindre osannolikt nu än tidigare. Förändringen i den kärnvapenstrategiska miljön påverkar även Sverige på politisk och operativ nivå. Läs artikel

Trumps ”America First” politik om at styrke amerikansk produktion kan ses i amerikansk våbensalg. Amerikanske diplomater skal øge eksporten ved at fungere som våbensælgere.

I løbet af første halvdel af 2018 har USA solgt flere våben til udenlandske regeringer end i hele 2017. Talt op i dollars betyder det, at den amerikanske forsvarsindustri allerede har solgt våben for 46,9 milliarder dollars i år. Det samlede beløb for 2017 var på 41 milliarder dollars. Det skriver Breaking Defense. […]

Også præsident Trump har fokus på USA’s våbeneksport, og bekendtgjorde ved Nato-topmødet, at USA vil hjælpe mindrebemidlede Nato-allierede med at finansiere indkøb af amerikanske våben.

“Vi vil ikke finansiere det for dem, men vi vil sikre, at de får mulighed for at købe – for USA laver verdens bedste militære udstyr: De bedste fly, de bedste missiler, de bedste geværer, det bedste af det hele,” har Trump ifølge Breaking Defense udtalt. Läs artikel