Jan Eklund skriver i Dagens Nyheter om boken ”Kriget som inte har något slut” av Carsten Jensen och Anders Hammer, se nedan på denna sajt. Boken kom ut i Danmark 2014 med titeln Allt dette kunne vaert unngått (Forlaget Press 2014) och presenterades av Lars-Gunnar Liljestrand i tidskriften Afghanistan.nu nr 2 2014. Vi återger här den bokpresentationen:
Den danske författaren Carsten Jensen har flera gånger varit i Afghanistan och skrivit om sina iakttagelser. Anders Sömme Hammer är en norsk journalist som sedan 2007 bor i Afghanistan. Tillsammans har de gett ut boken Allt dette kunne vaert unngått (Forlaget Press 2014). De reser runt i landet 2013 och träffar talibanledare, krigsherrar, kvinnor som lever under hot och talar med familjer som drabbats av Nato:s bombningar. I bokens inledande kapitel ger de en översiktlig bild av landet efter 12 års krig. Nato är på väg ut ur landet men amerikanarna vill ha kvar en begränsad styrka på baser för att kunna fortsätta drönarattacker och flygbombningar mot talibanerna i så kallade kill or capture-operationer som i verkligheten inte är något annat än dödspatruller. ”Nato är fortsatt anhängare av den egendomliga teorin att man för att få sin fiende att tala först skall skjuta huvudet av honom.”
Bilden av Afghanistan är ett land förött av krig, splittrat mellan olika grupper, behärskat av talibaner och krigsherrar samt genomsyrat av korruption. Jensen och Sömme Hammer visar att kriget mot de utländska styrkorna alls inte tog slut 2013. Det var i genomsnitt 41 dagliga angrepp mot Nato-styrkorna 2011 medan de efter tre kvartal 2013 ännu var 37 per dag. I Jalalabad träffar de Haji Sahib Rohullah Wakil, en inflytelserik stamledare från Kunarprovinsen. Han vände sig 2001 till den lokale amerikanske befälhavaren för att påvisa att amerikanarna inte hade en chans att spåra upp al Qaida, som också Wakil betraktade som sina fiender, då man saknade all lokalkännedom. Resultatet blev att Wakil tillfångatogs av USA, fick en huva dragen över huvudet och blev slagen i järn. Sedan följde fem månader i förhör på Bagrambasen och därefter Guantanamo där han hölls inspärrad i sex år. ”Allt detta hade kunnat undvikas” (”Allt dette kunne vaert unnngått”), om de lyssnat första gången, säger Wakim. Han hade också föreslagit amerikanarna att tala med de lokala talibanledarna som var inställda på försoning. Hur var det då med flickorna och skolan undrar författarna. Det är ju det område som man i väst främst brukar framhålla som exempel på att kriget har gett resultat när framstegen på nästan alla andra områden uteblivit. Men även här kolliderar verkligheten med den officiella bilden. Den afghanske utbildningsministern menar att det är tio miljoner barn som går i skolan medan Unicef 2012 uppskattade det till bara åtta miljoner av Afghanistans tolv miljoner barn som alls visar sig i skolan. Bara en fjärdedel av lärarna har gått den tvååriga lärarutbildningen. 2011 var det en lärare på 44 elever och 2013 var det en på 64 elever. Endast tio procent av eleverna tar avgångsexamen och de flesta får nöja sig med två till tre timmars undervisning i fem-sex år. I Afghanistan sker 45 procent av all undervisning utomhus i brist på lokaler. Det undervisas under ett träd, i ett tält eller i det fria i ett land där temperaturen på årsbasis pendlar mellan minus 20 på vintern till 50 graders värme på sommaren.
Man skiftar oupphörligt sida i Afghanistan beroende av utkomst, krigslycka och annat. Ett exempel är den person man träffar i norra Afghanistan. Det är den 30-årige Mehman Shah, en analfabet som aldrig prövat något annat arbete än jordbruk, då han fick sin första kalashnikov. Han var då fjorton år. Senare sluter han sig till talibanerna för att i nästa skede lämna in geväret som ett led i den afghanska regeringens avväpnings- och försoningsprocess. Sedan sidbyte igen till talibanerna för att åter vända dem ryggen och gå med i en bymilis. Vems sida står han på, frågar sig författarna och ger sedan svaret: sin egen sida. Eller rättare sagt sin hembys sida. Men det är alls inte säkert att han inte kommer att byta sida igen. Regeringen lovade att hans by skulle få asfalterad väg, hälsokliniker och jordbruksredskap. Vad fick han? ”Ingenting! Absolut ingenting! Inte ett endaste löfte har uppfyllts”, säger Mehman.
I Kandahar träffar de Maryam Durani, en ung kvinna som 2012 kom på tidskriften Times lista över världens 100 mest inflytelserika personer. Två gånger har hon varit nära döden då talibanerna angrep provinsrådet där hon innehade en av de fyra platser som avdelats för kvinnor. Första gången exploderade en bilbomb utanför byggnaden där hon arbetar. Sex personer dog och Maryam fick skador på armar och händer. Andra gången var då samma byggnad stormades av självmordsbombare och 13 personer miste livet. Hon har inga livvakter men bär alltid en burqa för att kunna gå obemärkt. Maryam Durani driver radiostationen ”Kvinna” och ger information om kvinnors rättigheter. USA stödjer henne ekonomiskt medan regeringen i Kabul motarbetar henne. Hotet från talibanerna finns där men det kommer hot också från andra håll. Kvinnor som arbetar ute i samhället ogillas av många och medför en skam för familjen. Maryam växte upp som flykting i Iran och menar att hon där, även under den teokratiska regimen hade stor frihet. Kvinnorna där gick inte i burka, hon kunde gå själv på gatorna och gå på bio mm. Något som måste förvåna en allmänhet i väst som matas med bilder av ett närmast outhärdligt kvinnoförtryck i Iran.
Krigsherren Mir Alam i Kunduz porträtteras i boken. Han är ökänd och senast 2012 gick hans 300 beväpnade män i gryningen in i byn Kanam Kalam och genomförde en massaker. Human Rights Watch skriver att Mir Alam föraktar lagen. Jensen och Sömme håller inte med. Mir Alam kan ringa polischefen och få en misstänkt fri. Säkerhetstjänsten och den lokala guvernören är små i förhållande till honom. I Kunduz är Mir Alam lagen. När författarna ställer frågan om massakern i Kanam Kalam blir svaret: ”Om det inte var för att ni var utländska journalister hade jag sett till att ni dräpts.” Mir Alam föraktar regeringen i Kabul som han anser svag. Han vill som ny försvarsminister ha Gulbuddin Hekmatyar, den fundamentalistiska mujaheddinledaren som under inbördeskriget sköt Kabul till ruiner med sina raketdrivna granater och dödade tusentals människor. Författarna lyckas få kontakt med några bybor från den hemsökta Kanan Kalam. Angreppet hade gått till så att flera miliser slagit en järnring kring byn på natten och startade beskjutningen i gryningen. 12 bybor dödades och 26 sårades. Trots bybornas protester och uppvaktningar hos myndigheter blev ingen åtalad och dömd. Byborna har nu beväpnat sig. I Kunduz finns 4 000 tyska Isafsoldater som förskansat sig i sina baser. Utanför rasar ett inbördeskrig mellan krigsherrar och talibaner. Författarna ser hur de tyska soldaterna sitter bakom sina murar med taggtrådsstängsel i likhet med tusentals andra Nato-soldater, istället för att skydda befolkningen som de hävdar att de kommit hit för. Jensen och Sömme Hammer ställer sig frågan vilket pris Nato-länderna betalt för dessa ömkliga och i stort sett illusoriska framsteg. De samlade utgifterna för krig och utvecklingshjälp som inte lett till mycket har förmodligen rört sig om biljontals dollar, dvs. tusentals miljarder. Detta är säger de ”en gigantisk summa som står i hjärtskärande kontrast till de stupade Nato-soldaterna varav nästan 3 400 dödats för att inte tala om de enorma förluster som afghanerna fått utstå.” Lars-Gunnar Liljestrand