Aftenposten innehöll 27/8 en nyhetsartikel om förändringar i den norska försvarsorganisationens befälsstruktur. Alliansfriheten.se bad Carl Björeman om en kommentar.
De norska förslagen hotar inte bara folkförsvarstanken. De innebär ett tecken på prioritering av insatsförmåga i krig framför försvaret av den egna nationen. Dessvärre finns samma strävan i Sverige. Skillnaden är det att i Norge talas öppet i denna sak, i Sverige döljs den i den allmänna debatten.
Några synpunkter:
1. Professionella ”krigarspecialistofficerare” måste ha alltid disponibla legosoldater för att kunna visa upp sin kompetens. International Herald Tribune skrev: ”Conscription Makes It Harder for Nations to Go to War.” (7/4 1999) Omdömeslösa svenska politiker avskaffade värnpliktstjänstgöring 2009 för att lättare kunna beordra internationella fredsframtvingande insatser, som alltid innebär risk för reellt krig.
2. En professionell krigsmakt måste ha tillgång krig eller konflikter för att få utlopp för sin kompetens. Omdömeslösa svenska politiker har villigt letat upp sådana, utan att bedöma konsekvenserna: Afghanistan (ett långvarigt misslyckande), Libyen (gynnsamt endast för SAAB:s marknadsföring), Mali (feltänkt – se ledare i Svenska Dagbladet 28/8 2015).
3. Ju sämre underbyggda de politiska besluten är när det gäller internationella insatser och drastiska förändringar i säkerhetspolitik och organisation, desto skickligare ”spin-doctors” krävs. En mästare i förmågan att vrida uppmärksamheten från ett tvivelaktigt beslut till något i sammanhanget som framstår som positivt är förre ledarskribenten Claes Arvidsson. I SvD (24/8) fäste han uppmärksamheten främst på de i Afghanistan-operationen deltagande svenska soldaterna – vilka förvisso gjorde stora personliga insatser – men han dristar sig inte till att fördöma de politiker som utan att bedöma riskerna utsatte dessa 9 000 soldater för dödsfara.
Anmärkning.– Författaren är generallöjtnant och medverkar i den kommande antologin Försvaret främst (Celanders, senhösten 2015).