Coronaviruset har blottlagt en rad svagheter på svensk, europeisk och internationell nivå. Det kommer att leda till eftertanke och få konsekvenser på internationell nivå men även svenska politiker och myndigheter behöver lära sig av det som sker.
För svensk del är det tydligt att krishantering, och myndighetsstyrning och samordning under kriser är ett problem. Sverige har under decennier monterat ner civilförsvar och viktiga samhällsskyddande funktioner, samtidigt som myndigheter och sjukvården och äldreomsorgen utsatts för marknadsliberala reformer (new public management eller NPM) som i kombination med det ökade behovet efter migrationsflöde har lett till en omfattande systemstress. […]
En organisation kan normalt inte drivas på 100 procent av sin kapacitet utan att stressas sönder. Ett normalläge bör ligga runt 60 procents kapacitet för att vid en kort kris kunna utökas till 100. Den marknadsliberala styrformen NPM med ständiga effektiviserings- och sparkrav omöjliggör detta och försätter organisationer i permanent stress, vilket signaler från sjukvården, polisen, Migrationsverket och flera andra myndigheter länge har visat.
I kombination med en politisering av myndigheterna, ökat politrukstyre och politisk inkompetens har vi sett hur riskmedvetande och krishantering i Sverige blivit sämre. När tsunamin inträffade visste ingen av de ansvariga på Regeringskansliet eller UD vad ordet betydde och reaktionen blev försenad. Även under migrationsvågen hösten 2015 var reaktionen långsam. […]
Mer allmänt handlar det också om att få perspektiv på den dominerande liberala ideologi som länge har handlat om att alla problem måste lösas globalt och inte på nationsnivå. Detta ställs nu på huvudet när man ser hur känslig den globala produktionskedjan är och vilka risker det innebär. Läs artikel