Vilken blir Finlands syn på våldsanvändning? Sia Spiliopoulou Åkermark, docent i folkrätt, hbl.fi

Presidentens och riksdagens ställning försvagas, försvarsministerns och försvarets ställning stärks och Finland lämnas med vaga och allomfattande regler rörande internationell våldsanvändning också på finsk mark. Så sammanfattar Sia Spiliopoulou Åkermark, forskningsledare vid Ålands fredsinstitut, de potentiella effekterna av ny lagstiftning som nu föreslås för riksdagen.

Riksdagen har nu framför sig två viktiga lagstiftningsprojekt. I en proposition (RP 72/2016) föreslås att det stiftas en lag om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd. I en annan proposition (RP 94/2016) föreslås ändringar i lagarna om försvarsmakten, territorialövervakningslagen och värnpliktslagen.

En målsättning, enligt motiveringarna, är att skapa en enhetlig och tydlig lagstiftning som styr beslutsförfarandet i frågor som rör lämnande av och begäran om internationellt bistånd. En annan önskan sägs vara att tydliggöra och stärka riksdagens medverkan i dessa situationer…

Propositionerna innebär vidare att regler om mottagande av internationellt bistånd införs också i lagen om försvarsmakten. Enligt förslaget är det i princip försvarsmakten – alltså inte presidenten, inte statsrådets allmänna sammanträde och inte riksdagen – som ska besluta om begäran om internationellt militärt bistånd “om inte annat föreskrivs i lag”. Det föreslås här även att det är genom en förordning av statsrådet, det vill säga inte genom lag antagen i riksdagen, man ska reglera både Natostyrkors ställning i Finland liksom eventuella europeiska militära styrkors ställning…

Under ett kvarts sekel har vi sett en problematisk internationell våldsanvändning, ofta utan stöd i FN-stadgan och i folkrätten. Utvidgningen av begreppet “självförsvar” skapar eller förvärrar konflikter runtom i världen och ger upphov till nya beroenden mellan små stater och starka “beskyddare”. Läs artikel