I ett gediget verk på över 600 sidor har professorn i militärhistoria vid Försvarshögskolan Gunnar Åselius skildrat Vietnamkriget och hur det tedde sig från ett svenskt perspektiv, i vilket svenska diplomater var aktiva aktörer. Boken ansluter delvis till hans 2007 utkomna verk Krigen under det kalla kriget, där Vietnam förekommer i olika sammanhang.
Som Gunnar Åselius framhåller i sitt förord har han ett starkt intresse och engagemang i Vietnamfrågan inte minst därför att han har släktanknytning till Sydvietnam. Detta har inte på minsta sätt påverkat hans objektivitet som, vilket notapparaten och litteraturförteckningen vittnar om, grundar sig på ett långvarigt studium av alla tillgängliga utländska, inklusive vietnamesiska, och svenska källor. Häri ingår rapporteringen från svenska diplomater från 1954 till 1975.
Boken ger å ena sidan en grundlig redovisning av Vietnamkonfliktens historiska bakgrund och utveckling fram till 1980-talet, å andra sidan en skildring av hur konflikten uppfattats av den svenska regeringen och utrikesförvaltningen och hur svenska statsråd och diplomater har agerat.
Vad gäller Vietnamkonflikten i sig dekonstruerar Åselius ett antal myter:
- Vietnam är inte en urgammal statsbildning. Ett embryo till en vietnamesisk nation uppstod först på 1800-talet och under den franska kolonialtiden.
- Kina var inte Vietnams historiska arvfiende under tusentals år. De vietnamesiska furstarna stod i själva verket i ett vasallförhållande till de kinesiska kejsarna, vilket var till ömsesidig nytta. Därför gav Kina så stort stöd till Vietnam under kriget.
- Ho Chi Minh var inte en snäll landsfader av socialdemokratisk typ utan en professionell kommunist skolad i Moskva.
- FNL och dess militära del ”Viet Cong” var inte en fristående nationell befrielserörelse i Sydvietnam utan en nordvietnamesisk organisation styrd och bemannad från Hanoi.
Huvudämnet för Åselius är emellertid Sveriges agerande under Vietnamkriget. Inledningsvis diskuterar han tre förklaringar som brukar anges för det starka svenska engagemanget:
- Stödet till Nordvietnam och FNL var en logisk konsekvens av den dåtida aktiva svenska utrikespolitiken – en blandning av idealism, nationell självhävdelse och önskan att inta en mellanställning mellan öst och väst.
- Den svenska Vietnampolitiken dikterades av inrikespolitisk taktik: det statsbärande socialdemokratiska partiet ville genom att göra sig till tolk för den radikala ungdomsgenerationens kritik av Vietnamkriget fånga upp tidens strömningar och vitaliseras som rörelse.
- En tredje förklaring skulle vara att den svenska kritiken av USA:s krig i Vietnam var en form av småstatlig opportunism, en förtroendeskapande åtgärd gentemot Sovjetunionen, som upplevdes som allt mäktigare i närområdet.
Åselius menar för egen del att den väsentliga förklaringen till Sveriges tydliga ställningstagande i Vietnamkonflikten inte var den socialdemokratiska regeringens inrikespolitiska bekymmer eller sofistikerade säkerhetspolitiska kalkyler. Motiven var i hög grad ideologiska och hängde samman med den aktiva utrikespolitiken och därtill kopplade föreställningar om Sveriges roll i världen. Det var dock inte de folkvalda politikerna som var bärare av dessa föreställningar från början utan utrikesförvaltningens egna tjänstemän.
Gunnar Åselius underbygger sitt resonemang med utförliga citat från rapporter och promemorior från de svenska diplomater som under Vietnamåren på olika sätt handlade frågor som rörde Vietnam. Den mest citerade tjänstemannen är Jean-Christophe Öberg, som var utrikesminister Torsten Nilssons handsekreterare och sedermera Sveriges förste ambassadör i Nordvietnam. Åselius har också i efterhand intervjuat många av de berörda tjänstemännen. Boken blir därför i stora stycken en svensk diplomathistoria.
I sin analys är Åselius kritisk mot den naivitet och till dels realpolitiska okunnighet som han menade präglade den svenska regeringens och UD:s agerande under Vietnamåren. Det gällde bland annat oförmågan att inse Nordvietnams krigsmål och FNL:s verkliga status, de orealistiska föreställningarna om en svensk medlarroll samt relationen till USA.
I sitt slutomdöme om de berörda svenska diplomaternas agerande under Vietnamkriget skriver Åselius med utgångspunkt från ett telegram från den erfarne svenske ambassadören i Bonn, Sven Backlund:
”När man parallellt läser svenska och tyska tidningar märker man, att i Tyskland det icke finns någon särskild stigma mot stormakter och ingen egen identifiering med en liten stat, som utsatts för en stormakts styrka. Ej heller ser man i tysk press tankelinjen, att Nordvietnam representerar en befrielserörelse mot rester av kolonialism.”
Åselius skriver fortsättningsvis ”att detta dock var centrala utgångspunkter för den svenska utrikesförvaltningens tjänstemän när de nalkades Vietnamkonflikten med sitt alldeles eget perspektiv, som formats av såväl småstatlig rättsidealism från 1800-talet som vänsterradikal antiimperialism från 1960-talet. Sveriges ambassadör i Hanoi, Jean-Christophe Öberg, var övertygad om att han som företrädare för en alliansfri småstat på en krigsskådeplats hade ett särskilt moraliskt ansvar att hålla världen underrättad. Han var dessutom övertygad om att Nordvietnam i den pågående konflikten var den rättfärdiga sidan, för vilken han var skyldig att ta ställning. USA ansåg han däremot avsiktligt bröt mot folkrätten.”
Jag följde nära den svenska Vietnamdebatten, eftersom jag 1972–1976 var stationerad i Peking och därefter länderansvarig på UD:s politiska avdelning för kommuniststaterna inklusive Vietnam, Laos och Kambodja. Min uppfattning är att Gunnar Åselius något överdriver de berörda svenska diplomaternas inflytande på den förda svenska politiken. Visst, de förberedde förslag och vidtog åtgärder i samförstånd med regeringen, men det är vad tjänstemän i regeringskansliet skall göra. Det politiska ansvaret låg hela tiden hos regeringen med statsminister Olof Palme och utrikesminister Torsten Nilsson i spetsen. Möjligen kan man tycka att det förekom ett visst självsvåld från Öberg och några av hans kolleger, vilka ibland gick väl fort fram. Detta var dock inte onaturligt mot bakgrund av det starka engagemang för Vietnams sak, som under dessa år präglade hela det svenska samhället.
För alla som är intresserade av Vietnam och av Vietnamkriget är boken given läsning på grund av Gunnar Åselius mycket kunniga framställning baserad på den senaste forskningen, inklusive frisläppta dokument från regeringen i Hanoi. Därtill innehåller boken en mycket initierad skildring av utrikesförvaltningen inifrån och hur enskilda tjänstemän tänkte och agerade. UD:s tjänstemän har mycket att lära av denna bok.
Anmält arbete: Gunnar Åselius, Vietnamkriget och de svenska diplomaterna 1954–1975. Dialogos 2019. 612 sid.
Anmärkning. – Författaren är före detta ambassadör.