Sveriges alliansfria linje har varit obruten men ingalunda jämn under de senaste två hundra åren. Det har funnits opinioner för stormaktsbindningar men också för en strikt och permanent neutralitet. Statsledningarna har navigerat i oroliga, ibland stormiga vatten. Den primära målsättningen efter 1809 var alltid näringarna, inte äran.
Ibland var det nära att linjen bröts. 1855 års novembertraktat med uppslutning på Frankrikes och Storbritanniens sida sattes aldrig i verket, eftersom en annan makt, Österrike, ställde sig kallsinnig och det stora – ”orientaliska” – kriget strax var över. Detta var ett exempel på kunglig utrikespolitik när den är som mest oöverlagd. Några år senare var det dags igen. Karl XV ville intervenera på Danmarks sida i gränskriget med Preussen och Österrike. Regeringens starke man, Johan August Gripenstedt, höll honom tillbaka. Järnvägar och utländska krediter var viktigare än skandinavismens mål om ett enat Danmark-Norge-Sverige, om också styrt av en Bernadotte.
När polackerna reste sig 1863, hade det också yrkats på handling, det vill säga ”solidaritet” med det kuvade Polen. De svenska nationalliberalerna var stora interventionister. Nu hoppades de att Frankrike skulle inskrida på insurgenternas sida. Så blev inte fallet. Ett antal svenska frivilliga for ändå dit, liksom till Danmark ett år senare.
Kung Karl var franskvänlig; det hjälpte ej. Liberalerna var ryssfientliga; även här såg regeringen främst till Sveriges intressen. Jag plockar ned en bok från hyllan, professor Göran B. Nilssons biografi över den liberale publicisten och politikern Daniel Olauson (En trotsig svensk. Daniel Olauson i Vestmanlands Läns Tidning 1847–1869. Västerås 1971).
Skandinavismen var för honom avförd från dagordning ett stycke in på 1860-talet. ”Däremot företrädde VLT”, skriver Nilsson, ”den originella ståndpunkten att vilja krigsengagera Sverige för Polens sak för att i samarbete med de västerländska länderna avvända det ryska barbariets hot mot ’den europeiska civilisationen’ (17/11-63).”
Farorna skulle ”förr eller senare, men säkert … hota vårt dyra fädernesland”, och fienden utpekades, kommenterar Nilsson: det var Ryssland. Denna rysskräck besjälade flera andra tidiga demokrater, som August Blanche och Julius Mankell. Det var en ogenomtänkt hållning. Ryssland var svårt sargat efter nederlaget i Krimkriget och behövde freden.
Efter fransk-tyska kriget 1870-71 och Karl XV:s död svängde sympatierna i de ledande svenska kretsarna, från Frankrike till Tyskland. Men någon pakt ingicks inte. Bismarck var särskilt mån om samförståndet med tsarriket. Först efter Bismarcks påtvingade avgång och närmandet mellan Ryssland och Frankrike blev det oroligt i Europa igen.
Sverige germaniserades och tyska blev andra främmande språk i läroverket. Efter sekelskiftet 1900 började rysskräck på nytt göra sig gällande. Men det fanns balanserande faktorer, som att en svensk arvprins gifte sig med en rysk storfurstinna och att svenska storföretag hade betydande anläggningar i Ryssland. Svensk arbetarrörelse hade tagit starka intryck av tysk, men Branting och hans närmaste var närmast frankofila.
Småstaten får akta sig. Stormakterna har sina fasoner, och de är sällan eller aldrig att lita på. De omgrupperar sig på oväntat sätt. Varaktiga vän- eller fiendskaper bör man inte räkna med. Att utdela beröm eller klander är i det långa loppet knappast produktivt. Den nationella säkerheten har inget känt behov av demonstrations- eller sympatipolitik.