”För att försvara det demokratiska samhället och bygga säkerhet måste vi samarbeta med dem som delar våra värderingar”, skriver den socialdemokratiska vice ordföranden i riksdagens försvarsutskott Åsa Lindenstam i en formulärartad debattartikel . Hon anknyter därmed till en synpunkt som tycks ha slagit rot i den säkerhetspolitiska retoriken, också bland socialdemokrater. Hennes partikamrat Tommy Svensson, tidigare redaktör för idétidskriften Tiden, har en annan infallsvinkel. Han önskar sig öppet, till skillnad från Lindenstam, en svensk Nato-anslutning. ”Det är inte moraliskt mer högtstående att vara alliansfri än att vara med”, skriver han.
I det ena fallet är det alltså ”våra värderingar” som motiverar Sveriges militära och säkerhetspolitiska så kallade samarbeten. I det andra fallet spelar moralen ingen roll alls. Svensson vill stå på den starkares sida. Sverige bör därför bli en amerikansk satellitstat. Lindenstam å sin sida anser Sverige vara tillräckligt starkt för att kunna stå emot amerikanska önskemål om att få stationera trupp på svensk mark. Men är det inte sådan stationering som hon och de andra ivrarna för det liggande värdlandsavtalet gärna vill se? Hon finner det bara naturligt att ”Sverige bjuder in Nato att öva eller genomföra annan militär aktivitet på vårt territorium”. Vad ”annan militär aktivitet” är klargör hon ej. Detta är problematiskt.
Problemet är emellertid inte att Sverige övar med andra parter, utan att Lindenstam med flera propagerar för att vårt land ska ”samarbeta med likasinnade” och inga andra. Denna exkluderingsstrategi måste anses vara ytterst våghalsig – och står för övrigt i bjärt kontrast till regeringens räddhågsenhet att ta uttrycket ”militär alliansfrihet” i sin mun, annat än i rena undantagsfall. (Se Lars-Gunnar Liljestrands kommentar på denna sajt.) Vi avstår därmed frivilligt från breda kontaktytor och binder oss till främmande maktpolitiska intressen, givet att de står på rätt värdegrund (”delar våra värderingar”).
Man kan förvisso diskutera om Nato är en allians av länder som bildar en sammansvetsad värdegemenskap. Utrikesminister Margot Wallström anmälde för en tid sedan sina tvivel på att Donald Trump skulle vara rätt man att leda en administration i det särklassigt viktigaste av alla Nato-länder. Men det är ändå inte sådana värderingsmässiga ryggmärgsreflexer som kan få lov att bestämma vårt lands säkerhets- och militärpolitiska orienteringar. Demoniseringen av Trump var sällsynt olycklig, också för att komma från en regering som anser sig bedriva ”feministisk” utrikespolitik: det kan faktiskt inte uteslutas att fru Wallström får med mr. Trump att göra, på ena eller andra sättet.
Den avgörande frågan är med andra ord om vi ska inskränka våra ”samarbeten” till en krets av ”likasinnade”. Detta har inte varit den svenska hållningen under gångna tider, inte heller socialdemokratins. Samarbete har ansetts minst lika angeläget att etablera med sådana parter som företräder motsatta synsätt och har värderingar som inte överensstämmer med de egna. Det har gällt inte bara internationellt utan också nationellt. Samarbete över klassgränserna har rentav ansetts vara en specialitet för svensk socialdemokrati och arbetarrörelse – man tänker på kohandeln med bondeförbundet, Saltsjöbadsavtalet som båda förde in de sociala motsättningarna i reglerade banor. Sveriges uppträdande i NF/FN, nedrustningsförhandlingar och liknande internationella fora har följt samma grundmönster. Det har varit uppvisningar i överläggningens konst. Vi har inte sökt konfrontation!
Värdegrundsfilosofin däremot är potentiellt konfrontatorisk. Den ställer alla dem som inte delar våra värdegrunder i skamvrån. I världssamfundet rör det sig om ett betydande antal länder. Ändå kan det omöjligen främja Sveriges överlevnadsintresse att peka ut vissa stater som ”skurkstater” och alldeles i onödan göra dem till fiender. I det övergripande politiska uppdraget måste ingå förmågan att umgås med djävulen, från vilket håll han än kommer. Misslyckas vi med detta blir det närmast ogörligt att i längden ”försvara det demokratiska samhället” (Lindenstam) och att bygga trygga sociala relationer i vårt land, redan utsatt för chockvågor efter de närmast föregående årens flyktingpolitiska turbulenser. Efter en ganska lång period av ideologisk utrikespolitisk finns det nu en stark efterfrågan på diplomatisk smartness. På denna sajt har vi hävdat att samförståndsavtalet om värdlandsstöd, som riksdagen på onsdag ska rösta om, riskerar att sända felaktiga signaler i ett bekymmersamt läge – alltså ungefär motsatsen till vad som skulle behövas. Avtalets existens blir ingen stabil grund för förtroendeskapande insatser i en vidare omvärld.
För övrigt är själva avtalsnamnet Orwellskt – ”värdlandsstöd”, när det är stormaktsstöd som den svenska regeringen och dess supportrar är ute efter!