Det är ett sorgligt faktum att det i dag råder oklarhet om Sveriges säkerhetspolitik såväl hos den inhemska opinionen som hos utländska observatörer. Vad som skulle behövas är ett tydligt linjetal av statsministern, skriver Sven Hirdman.
Under de senaste två åren har vi fått en bred debatt om Sveriges säkerhetspolitik, vilken inkluderar frågan om medlemskap i Nato och förhållandet till Ryssland. Den förs inte bara i utrikespolitiska kretsar i Stockholm utan engagerar även många människor utanför huvudstaden, vilket jag märker när jag håller föredrag på många orter i landet. Den breda om än yviga och delvis emotionella debatten är välkommen efter alla år, då den dåvarande neutralitetspolitiken låg som en våt filt över alla diskussioner om säkerhetspolitiken.
Vad som är tråkigt är att debatten även utlöst kraftiga personangrepp, till exempel i DN:s huvudledare den 20 mars om ”Putins svenska brigad”. Personangreppen skadar dem de angriper och devalverar dem som utför dem. Vad som är särskilt trist är att Nato-anhängarna med hjälp av ensidiga, och ofta felaktiga skildringar av ryskt beteende, söker skrämma svenska folket in i Nato. Ett exempel är det felaktiga påståendet att en rysk ubåt i oktober 2014 gjorde ett intrång på inre svenskt vatten. Fokuseringen på Putins person är närmast löjeväckande.
Skärskådar man debatten närmare finner man att det råder enighet om nuläget men oenighet om vilka slutsatser man skall dra av det. Läs artikel