…Det är annars lätt att illustrera hans tes genom att titta på Stefan Löfvens reseprogram.
Skulle han få för sig att besöka Ryssland, ett stort och viktigt grannland, vet vi att det skulle bli uppror på många ledarsidor. Några av Utrikespolitiska institutets medarbetare skulle kunna få skrämselhicka. Att han likt Finlands president Niinistö skulle inbjuda Putin till samtal verkar vara otänkbart i vårt politiska klimat. Ändå finns mycket att lära av det finska exemplet som handlar om en kritisk dialog med en auktoritär granne, ett mellanfolkligt samtal där man konsekvent hävdar sina egna demokratiska värderingar.
Uppsalaprofessorn Rolf Torstendahl skrev för några år sedan om den obegripliga russofobi som dominerar i svensk offentlighet. Hans historikerkollega, den nyligen bortgångne Aleksander Kan, kunde samtidigt stilla påpeka hur svenskar ofta tror att det är Ryssland som seklerna igenom oftast anfallit oss medan det i själva verket är tvärtom. Svensk aggression finns fortfarande i det ryska historiska medvetandet. Att ryssen setts som vår gamle arvfiende beror förstås på att vi från urminnes tider slagits om handelsvägar och politiskt inflytande runt Östersjön och Ladoga…
Att protestera mot annekteringen av Krim och det ryska stödet till rebellerna i östra Ukraina kan de flesta säkert enas kring. Men få skribenter vågar i rådande debattklimat påpeka att Ukraina i vissa avseenden står längre från västerländska värderingar än vad dagens Ungern gör. När mördare av judar och polacker rehabiliteras och när ett modernt rysshat odlas av en statlig (och helt västukrainsk) historierevisionism kan man knappast vänta sig att de östliga delarna av landet vill vara med på resan. Läs artikel