Vi återpublicerar här en artikel från 7 oktober 2020.
För att fira FN-stadgans tjugofemårsjubileum 1970, antog FN:s generalförsamling Declaration on Principles of International Law concerning Friendly Relations and Co-operation among States in Accordance with the Charter of the United Nations (“Friendly Relations”). Förslaget till resolution antogs utan reservationer den 28 september 1970.
Deklarationen innehåller sju principer, varav de viktigaste är nr 1 och nr 3.
Nr 1: Principen att staterna i sina internationella förbindelser skall avhålla sig från hot om eller bruk av våld, vare sig riktat mot någon annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende eller på annat sätt oförenligt med Förenta Nationernas ändamål.
Nr. 3: Principen rörande skyldigheten, i enlighet med stadgan, att inte ingripa i angelägenheter som faller inom annan stats egen behörighet.
Övriga principer är följande:
Nr 2: Principen att stater skall lösa sina internationella tvister med fredliga medel på sådant sätt att internationell fred och säkerhet samt rättvisan inte sätts i fara.
Nr 4: Staters skyldighet att samarbeta med varandra i enlighet med stadgan.
Nr. 5: Principen om folkens lika rättigheter och självbestämmanderätt.
Nr. 6: Principen om staters suveräna likställdhet.
Nr 7: Principen att stater skall ärligt fullgöra de förpliktelser som de åtagit sig i enlighet med stadgan.
Norrmannen Edvard Hambro, generalförsamlingens president, uppgav:
“As a man of law, I am particularly happy to have just announced the adoption of the Declaration on Principles of International Law concerning Friendly Relations and Co-operation among States in accordance with the Charter of the United Nations. This marks the culmination of many years of effort for the progressive development and codification of the concepts from which basic principles of the Charter are derived. The Assembly will remember that, when we first embarked upon these efforts, many doubted that it would be possible to obtain a result which would be acceptable to all the various political, economic and social systems represented in the United Nations. Today, those doubts have been overcome. In a sense, however, the work has just begun. We have proclaimed the principles; from now on we must strive to make them a living reality in the life of States, because these principles lie at the very heart of peace, justice and progress”.
Deklarationen återges här som en bilaga. Någon officiell översättning finns inte.
I anledning av 50-årsfirandet har Cambridge University Press i år givit ut en fin antologi där principerna analyseras: The UN Friendly Relations Declaration at 50. An Assessment of the Fundamental Principles of International Law.
Efter en inledande artikel av den egyptiske professorn Georges Abi-Saab, verksam i Genève, om ”The System of the Friendly Relations Declaration”, där han understryker även vikten av FN:s generalförsamlings resolution 3314 om ”Definition of Aggression” från 1974, ges en historisk bakgrund av Yale-professorn Samuel Moyn et al. De lyfter fram bland andra Hans Blix, som deltog i förberedelsearbetet. Att det inte togs fram en definition av begreppet ”force”, ser de som en brist.
I det tredje kapitlet analyserar den belgiske professorn Olivier Corten ”The Prohibition of the Use of Force”. Och han tar sin utgångspunkt i Wienkonventionen om traktaträtten från 1969. Corten är en expert på denna konvention, då han medverkat till en mycket omfattande kommentar.
I artikel 53 i den konventionen anges:
”Traktater som strider mot en tvingande allmän folkrättsnorm (jus cogens)
En traktat är ogiltig, om den vid tiden för dess ingående står i strid med en tvingande allmän folkrättsnorm. I denna konvention förstås med en tvingande allmän folkrättsnorm en norm, vilken av det internationella statssamfundet som helhet är godtagen och erkänd som en norm från vilken ingen avvikelse är tillåten och vilken kan ändras endast genom en senare allmän folkrättsnorm av samma karaktär.” (Cortens kursiv.)
Corten noterar att Internationella domstolen i Haag har accepterat Friendly Relations som just en tvingande allmän folkrättsnorm.
Han hänvisar även till artikel 31 tredje stycket i Wienkonventionen. Där står:
”Artikel 31. Allmän regel om tolkning
[ …]
- Utöver sammanhanget skall hänsyn tagas till a) efterföljande överenskommelser mellan parterna rörande traktatens tolkning eller tillämpningen av dess bestämmelser […]”
Några folkrättsjurister och politiker, huvudsakligen från USA, har försökt få våldsförbudet mer flexibelt, till exempel vad gäller möjligheten att åberopa självförsvarsrätten eller ”the right of humanitarian intervention”. Corten beaktar här förarbetena till såväl Friendly Relations som den nämnda ”Definition of Aggression”, som enligt Corten utgör allmän folkrätt (”customary law”). Han beaktar även FN:s generalförsamlings ”Declaration of the Principle of Refraining from the from the Threat or Use of Force in International Relations” från 1987, liksom 2005 års “World Summit Outcome”. Några tendenser att göra våldsförbudet mer flexibelt ”have never been reflected in the texts”, konstaterar Corten. Som tillägger att Friendly Relations därför är ”remarkably interesting” när det gäller skapandet av allmän folkrätt och tolkning av FN-stadgan.
Han övergår sedan till att analysera artikel 2(4) i FN-stadgan. Vad betyder ”force”? Gäller det bara ”military force”, eller kan begreppet även utvidgas ”in particular to the economic sphere”? Den andra frågan är vad ”international relations” betyder. Kan relationer mellan stater även omfatta ”non-State actors”? I båda fallen skall man enligt Corten inta en ”restrictive position”.
När FN-stadgan antogs stod det klart att ”force” endast avsåg militär användning. Corten kommer fram till att artikel 2(4) endast avser ”military force”, men det innebär inte att ”economic coercion is allowed”, då sådan ”force” kan strida mot principen om ”non-intervention” (punkt 3 i Friendly Relations).
Intressant är Cortens notering att ”it is generally accepted that some cyberattacks could be characterized as a use of force contrary to Article 2(4), at least if they cause damages or effects comparable to those caused by a conventional military attack”.
Kan en “non-State actor” trigga en rätt till självförsvar? Frågan diskuterades grundligt i samband med att Friendly Relations antogs. Inbördeskrig ligger utanför våldsförbudet i FN-stadgan, men ”there is nothing besides to prevent the Security Council adopting resolutions governing it”. Corten erinrar om vad som anges i Friendly Relations:
“Every State has the duty to refrain from any forcible action which deprives peoples referred to in the elaboration of the principle of equal rights and self-determination of their right to self-determination and freedom and independence.”
Och även till följande ur Friendly Relations:
”Every State likewise has the duty to refrain from the threat or use of force to violate international lines of demarcation, such as armistice lines, established by or pursuant to an international agreement to which it is a party or which it is otherwise bound to respect. Nothing in the foregoing shall be construed as prejudicing the positions of the parties concerned with regard to the status and effects of such lines under their special regimes or as affecting their temporary character.”
Corten pekar även på Defintion of Aggression artikel 3(g), som lyder:
“The sending by or on behalf of a State of armed bands, groups, irregulars or mercenaries, which carry out acts of armed force against another State of such gravity as to amount to the acts listed above, or its substantial involvement therein.” (Cortens kursiv.)
Han finner att “the irregular group cannot as such violate Article 2(4)” i FN-stadgan, då den bara gäller stater emellan. Och Internationella domstolen har intagit en ”opendly restrictive position”.
Vad gäller föreslagna flexibla tolkningar av artikel 51 i FN-stadgan är Corten även här övertygande. Han noterar ett förslag om att acceptera ”preventive self-defence” inför 2005 års “World Summit” , men en stor majoritet av staterna avvisade förslaget. Undantaget i artikel 51 i FN-stadgan ska alltså tolkas strikt.
Slutligen vad gäller en rätt till humanitär intervention finner Corten att Friendly Relations fördömer ”any humanitarian intervention”:
“Every State has the duty to refrain from the threat or use of force to violate the existing international boundaries of another State or as a means of solving international disputes”. (Cortens kursiv).
Som bekräftades i 2005 års “World Summit Outcome” kan stater agera militärt vid humanitära katastrofer endast efter klartecken från FN:s säkerhetsråd.
I kapitel 4 analyserar den japanske professor Shotaro Hamamoto principen om ”Peaceful Settlement of International Dispute”. Han citerar följande ur Friendly Relations:
“States parties to an international dispute, as well as other States shall refrain from any action which may aggravate the Situation so as to endanger the maintenance of international peace and security, and shall act in accordance with the purposes and principles of the United Nations.”
Genomgången av olika domstolar och tribunaler kopplade till Förenta nationerna är mycket givande.
Den sydafrikanske professorn Dire Tadli behandlar den viktiga principen om ”The Duty Not to Intervene in Matters within Domestic Jurisdiction” i kapitel 5. Han noterar att “[t]he duty of non-intervention does not appear, as such, in any one of the purposes and principles of the Charter”, men “[t]oday it is generally accepted that the duty of non-intervention is undeniably a principle of customary international law”. Tadli citerar Friendly Relations:
“[I]n accordance with the Charter no State or group of States has the right to intervene, directly or indirectly, for any reason whatever, in the internal or external affairs of any other State. Consequently, armed intervention and all other forms of interference or attempted threats against the personality of the State or against its political, economic and cultural elements, are in violation of international law. “
Detta förbud är bredare är förbudet i 2(4) i FN-stadgan. Internationella domstolen har klargjort i Nicaragua-domen gränserna för olagliga interventioner. ”State action must be coercive” framhåller Tadli och fortsätter: ”Intervention is wrongful when it uses methods of coercion in regard to such choices, which must remain free ones. The element of coercion, which defines, and indeed forms the very essence of, prohibited intervention, is particulary obvious in the case of an intervention which uses force, either in the direct form of military action, or in the indirect form of support for subversive or terrorist armed activities within another State.”
Tadl finner artikel 2(7) i FN-stadgan något oklar: ”Ingen bestämmelse i denna stadga berättigar Förenta Nationerna att ingripa i frågor, som väsentligen falla inom vederbörande stats egen behörighet, eller kräver, att medlemmarna hänskjuta sådana frågor till lösning enligt denna stadga. Denna grundsats skall dock ej utgöra hinder för vidtagande av tvångsåtgärder jämlikt kapitel VII.”
Det följande kapitlet av professor Boisson de Chazournes m.fl. om “Co-Operation” behandlar bland annat sådant som ”International Seabed Area” och ”International Seabed Authority” och är väl inte av intresse för den breda allmänheten.
Därefter följer ett spännande kapitel 7 av professor Marcelo G. Kohen om ”Self-Determination”, det vill säga folkens självbestämmanderätt. Som han beskriver “as the most revolutionary of all existing fundamental principles”. Kohen tar här avstamp i Lenin som angav att “self-determination of nations means the political separation of these nations from alien national bodies, and the formation of an independent national state”. En princip som bidrog till bland annat Finlands oberoende.
Kohen fortsätter med att citera president Wilson, som i den amerikanska senaten i januari 1918 sade : “No peace can last, or ought to last, which does not recognize and accept the principle that governments derive all their just powers from the consent of the governed, and that no right anywhere exists to hand peoples about from sovereignty to sovereignty as if they were property.” I februari samma år sade Wilson inför samma församling: “There shall be no annexations, no contributions, no punitive damage. Peoples are not to be handed about from one sovereignty to another by an international conference or an understanding between rivals and antagonists. National aspirations must be respected; peoples may now be dominated and governed only by their own consent.” Men Wilsons fjorton punkter innehöll inget om denna princip.
Kohen skriver intressant om Åland och om viktiga domar från Internationella domstolen, 1971, 1975 och 2019.
Beträffande “Western Sahara” 1975 ville FN:s generalförsamling av Internationella domstolen ha “an advisory opinion on the following questions:
‘I. Was Western Sahara (Rio de Oro and Sakiet El Hamra) at the time of colonization by Spain a territory belonging to no one (terra nullius)?’
If the answer to the first question is in the negative,
‘II. What were the legal ties between this territory and the Kingdom of Morocco and the Mauritanian entity?’
In its Advisory Opinion, delivered on 16 October 1975, the Court replied to Question I in the negative. In reply to Question II, it expressed the opinion that the materials and information presented to it showed the existence, at the time of Spanish colonization, of legal ties of allegiance between the Sultan of Morocco and some of the tribes living in the territory of Western Sahara. They equally showed the existence of rights, including some rights relating to the land, which constituted legal ties between the Mauritanian entity, as understood by the Court, and the territory of Western Sahara. On the other hand, the Court’s conclusion was that the materials and information presented to it did not establish any tie of territorial sovereignty between the territory of Western Sahara and the Kingdom of Morocco or the Mauritanian entity. Thus the Court did not find any legal ties of such a nature as might affect the application of the General Assembly’s 1960 resolution 1514 (XV) — containing the Declaration on the Granting of Independence to Colonial Countries and Peoples — in the decolonization of Western Sahara and, in particular, of the principle of self-determination through the free and genuine expression of the will of the peoples of the territory.”
I Friendly Relations anges:
“The principle of equal rights and self-determination of peoples
By virtue of the principle of equal rights and self-determination of peoples enshrined in the Charter of the United Nations, all peoples have the right freely to determine, without external interference, their political status and to pursue their economic, social and cultural development, and every State has the duty to respect this right in accordance with the provisions of the Charter.
Every State has the duty to promote, through joint and separate action, realization of the principle of equal rights and self-determination of peoples, in accordance with the provisions of the Charter, and to render assistance to the United Nations in carrying out the responsibilities entrusted to it by the Charter regarding the implementation of the principle”. Principen är som synes inte direkt klar.
I kapitel 8 behandlar den finske professorn Matti Koskenniemi m.fl. principen om “Sovereign Equality”, det vill säga princip Nr. 6, om staters suveräna likställdhet. Artikeln är väl akademisk, men man lyfter fram bland annat hur Friendly Relations ”served as the example for the drafting of the Helsinki Final Act in 1975”.
Professorena Guillaume Futhazar och Anne Peters tar i kapitel 9 upp principen om ”Good Faith”, det vill säga princip Nr 7, att stater skall ärligt fullgöra de förpliktelser som de åtagit sig i enlighet med stadgan.
Författarna citerar ur Friendly Relations:
”Every State has the duty to fulfil in good faith the obligations assumed by it in accordance with the Charter of the United Nations.
Every State has the duty to fulfil in good faith its obligations under the generally recognized principles and rules of international law.
Every State has the duty to fulfil in good faith its obligations under international agreements valid under the generally recognized principles and rules of international law.”
I artikeln refereras till Internationella domstolens avgörande i Norwegian Fisheries-målet, där principen kom till tillämpning: “United Kingdom could not claim illegality of the maritime boundaries established by Norway because it had tolerated these boundaries for more than sixty years.” Principen torde komma att tillämpas främst mål som rör ”investment law”.
Professor Eibe Riedel behandlar principen om ”Human Rights Protection as a Principle” i det följande kapitlet, varefter den kinesiske professorn Bing Bing Jia analyserar “The Fundamental Principles of International Humanitarian Law”. Båda läsvärda.
I kapitel 12 tar lektor Leslie-Anne Duvic-Paoli och professor Jorge E. Vinuales upp viktiga frågor rörande “Prevention of Environmental Harm”. Parisavtalet, som USA avträtt från, behandlas på ett intressant sätt.
Tullio Treves, tidigare domare vid “Law of the Sea Tribunal”, skriver i kapitel 13, “Freedoms in Common Areas”, initierat om 1982 års “UN Convention on the Law of the Sea (UNCLOS)”. Hans åsikter om ”The Antarctic Treaty System” och om “A New Law of Outer Space” är värda att beakta.
Principer som styr den globala ekonomin behandlar professor Jürgen Kurtz m.fl. i kapitel 14, ”Principles Governing the Global Economy”. Vikten av GATT och senare WTO lyfts fram, när nu handelskrigen rasar.
Avslutningsvis frågar sig professor Pierre-Marie Dupuy om det finns en hierarki mellan principerna. Hans kloka slutsats är att den första och tredje principen ”occupied a prominent place in this normative strategy”.
Boken är fin hyllning till en femtioåring som än idag står stabil.
Friendly Relations Declaration kan laddas ned här: Friendly Relations Declaration.