Van vid att gå emot konsensus och hegemoni, nytid.fi

Finlands abrupta kursändring i Natofrågan har beskrivits som ”historisk” och förorsakat vad som närmast kan kallas eufori i vissa politiska läger. En av de som hållit och fortsätter att hålla huvudet kallt är Vänsterförbundets riksdagsledamot Veronika Honkasalo­ som fortsättningsvis motsätter sig ett Nato­medlemskap. Som hon mycket riktigt påpekar är detta fortfarande Vänsterförbundets officiella linje, åtminstone fram till sommarens partikongress.
– I dagens läge finns det inga säkra svar och inga riskfria alternativ. Men jag har gjort min analys baserad på bland annat de expertulåtanden som riksdagen fått ta del av och min bedömning är att ett Natomedlemskap inte skulle leda till ökad säkerhet eller stabilitet i det långa loppet, säget Honkasalo som bland annat tar upp Natos kärnvapen och den förlängda gränsen mot Ryssland som potentiella riskfaktorer.
I framtiden hägrar också oron för Natos krav på en utökad militärbudget samt aktiv finsk medverkan i tvivelaktiga internationella operationer:
– Även om USA:s invasion av Irak inte genomfördes under Natoflagg så bör vi komma ihåg att den godkändes och stöddes av alla nyare Nato­medlemmar, det var bara några av de äldsta och självständigt starkaste, som Frankrike, som stod emot. I Finland finns det traditionellt en politisk kultur av att försöka vara ”mönstereleven” i internationella sammanhang och det kommer definitivt att höjas röster på högersidan om att Finland ska medverka aktivt också i operationer som inte handlar om vår egen säkerhet. […]

Honkasalo säger att Finland och den finländska politiken präglas av en konsensuskultur där den som sätter sig emot ett majoritetsbeslut lätt kan stämplas som en simpel bråkstake.
– Förstås är det också en bra sak att man strävar efter att fatta beslut i samförstånd, men särskilt den här vårens händelser har på många olika sätt bevisat att det finns en baksida med den här konsensuskulturen, det kan kännas ganska ensamt att höra till minoriteten och man blir lätt osynliggjord. Jag har hört partikamrater ställa frågan om man nu bara borde ändra åsikt och vara för Nato ”för att det blir enklast så”, det här tycker jag är sorgligt och oroväckande ur en demokratisynvinkel. Läs artikel