Regeringen beslutade den 14 december 2016 att tillsätta en utredning om Försvarsmaktens långsiktiga materielbehov. Den nuvarande blocköverskridande försvarspolitiska överenskommelsen gäller 2016–2020, och den nya utredningen skall bedöma materielbehovet från 2021 och framåt.
Utredningen ska arbeta fram förslag till hur materielförsörjningen kan prioriteras och effektiviseras och därmed hur den operativa förmågan skall kunna säkras och utvecklas efter år 2020.
Den operativa förmågan som regeringen talar om har hittills bestämts av försvarspolitiska propositionen, 2014/15:109, som antagits av riksdagen för 2016-2020.
Enligt den skall Sverige i första hand ha ett tröskelförsvar med avancerade vapensystem (flyg, ubåtar, korvetter med mera) som skall verka avhållande på främmande makt med avsikten att angripa oss:
“Ytterst ska försvaret kunna möta ett väpnat angrepp. På så sätt skapar försvaret tillsammans med politiska, diplomatiska och ekonomiska medel en tröskel för den som skulle vilja angripa Sverige eller utöva påtryckningar med militära maktmedel.”
Markstyrkorna utgörs av två brigader och det egentliga territorialförsvaret, som skall svara för att varje del av landet försvaras, består i huvudsak av hemvärn:
”Hemvärnet med de nationella skyddsstyrkorna svarar för den militära närvaron i hela landet.”
(Uttrycket ”med de nationella skyddsstyrkorna” skall inte tolkas som om det finns något utöver hemvärnet – det är bara ett annat ord för hemvärn.)
Redan innevarande försvarsbeslut som skulle ge en ordentlig förstärkning av hela försvaret med 10 miljarder riskerade att kapsejsa efter bara några månader. De dyra tröskelvapensystemen för flyg, ubåtar höll på att ytterligare fördyras, varför satsningen på markstyrkor var i fara.
ÖB kommenterade att prisökningar, begränsningar av produktionskapacitet, index-och valutaberoenden gör att ”det kan inte uteslutas att förmågeuppbyggnaden i några krigsförband påverkas. I ett längre perspektiv finns även risker i den utsträckning svensk förmågetillväxt inte går i takt med omvärldens utveckling.” I klartext handlade det om att de dyra tröskelvapensystemen höll på att tränga ut markstyrkorna.
General Carl Björeman skrev om den uppkomna situationen:
”Den faktiska innebörden av den beslutsprocess som Göranson (tidigare ÖB, min anm.) var med om att skapa visar sig när försvarsmaktens budgetunderlag för år 2017 i dagarna bereds. ’Inledningsvis måste pengar flyttas från förband till materielinvesteringar.’ (Svenska Dagbladet 2/3) Som orsak till denna mardrömsliknande situation anges bland annat fördyringar av motorn till E-versionen av JAS 39 Gripen och superubåten A 26.”(länk)
Björeman hävdade att det sannolikt fanns starkt ökande krav hos opinionsbildare och skattebetalare på att det nationella försvaret återigen skall sättas i fokus, innebärande bland annat att värnpliktsutbildning och -tjänstgöring återinförs, men att också den nye överbefälhavaren Micael Bydén avvisat kraven att prioritera nationellt försvar.
Kommer samma problem att uppstå också under perioden 2021 och framåt?
För att bedöma det måste man gå till direktivet för den nya utredningen. Där anges försvarets inriktning som i sin tur blir styrande för materielanskaffningen.
Regeringen skriver att för perioden 2021 och framåt finns stora omsättnings-, nyanskaffnings- eller uppgraderingsbehov. Det gäller tröskelvapensystem som ytterligare 10 JAS 39 E, en tredje ny ubåt, ubåtsjaktsystem, precisionsbekämpningsförmåga med lång räckvidd med mera. Men man säger också att markstyrkorna måste förstärkas: ”Stora investeringar planeras för markstridsförmågan i och med att antalet stridsvagnar och stridsfordon som planerar att renoveras utökas. Vidare planeras fordonsburna granatkastare och ytterligare brobandvagnar samt tidigare beställda artillerisystem att tillföras.”
Hur balansen blir mellan tröskelförsvar och territorialförsvar beskrivs inte. I försvarspropositionen 2014/15:109, som enligt direktiven skall ge riktlinjerna för materielanskaffningen 2021 och framåt, sägs inget annat än att tyngdpunkten ligger på tröskelförsvar.
Med de dyra tröskelvapensystem som planeras för 2021 och framåt är risken uppenbar att territorialförsvaret liksom tidigare får stå tillbaka.
För att se vad ett territorialförsvar är kan man gå till Finland.
Finlands försvar efter andra världskriget byggdes upp mycket efter svensk modell med ett starkt och uthålligt territorialförsvar. Hela landet skulle kunna försvars uthålligt mot angrepp. Man har också ett tröskelförsvar med specialstyrkor och modernt flyg (de nuvarande amerikanska Hornetplanen som inom några år skall ersättas av modernare plan).
Det svenska exemplet beskrivs av tidigare kommendören för finska försvarsmakten Gustav Hägglund: ”Sverige var ett föredöme för oss. Vi anammade svenska lösningar och tillämpade dem så gott vi kunde under våra förhållanden.” (Ur antologin Försvaret främst, Celanders 2015.)
Efter kalla kriget behöll Finland till skillnad från Sverige sin allmänna värnplikt vilken utgör stommen i territorialförsvaret. Finland har ständig kuppberedskap i hela landet genom sina värnpliktskontingenter och har på senare år ökat beredskapen inför konflikter, kränkningar och krig genom att ge möjlighet till snabbt inkallande av reserver och möjlighet till utökade repetitionstider. Totalt kan Finland mobilisera över 200 000 man. Detta gör man i vårt grannland med lägre försvarskostnader än hos oss.
Den finska modellen med ett starkt territorialförsvar grundas på ett politiskt beslut. Det är finska regeringen och riksdagen som gett riktlinjerna:
”Armén är en central försvarsgren i en aktiv försvarsstrid och avgörande strid. Vid försvaret av landet fördröjs och nöts anfallaren, hålls kontrollen över militärt viktiga områden, avvärjs attacker och skyddas samhällets vitala funktioner och objekt samt slås anfallaren tillbaka. Arméns operativa truppers förmåga till avgörande strider förutsätter att eldverkan, rörlighet och skydd upprätthålls och utvecklas. En central del av arméns påverkansförmåga utgörs av tungt raketartilleri och artilleri samt blockering. De viktigaste territoriella trupperna utvecklas så att de klarar av en aktiv försvarsstrid. De används för att binda och nöta anfallaren, avvärja ett anfall samt för att hålla viktiga områden. I det förnyade stridssättet agerar trupperna aktivt, flexibelt och klarar av att sprida sina aktioner.”
Försvarspolitiken går alltså ut på att hindra och nöta ut en angripare som har tagit sig in på finskt territorium. Skrivningar som denna saknas i motsvarande svenska försvarspropositioner.
Den nuvarande kommendören för finska försvaret Jaarmo Lindberg beskriver hur man ser på fördelningen mellan tröskelförsvar och territorialförsvar:
”Spjutspetsförband i alla försvarsgrenar är utrustade med effektiva och moderna system. De inriktas primärt mot att förebygga ett väpnat angrepp mot Finland. I händelse av ett angrepp ska spjutspetsförbanden användas för att möta ett förstaslag från en motståndare. Territoriella förband, som bygger på den stora reserven och är försedda med lämplig utrustning, har i sin tur förmåga att understödja striden inom sitt område.” (Vårt Försvar 4:2016)
Det nuvarande svenska politken behöver inte vara för evigt.
Visserligen finns ingen ny skrivning om territorialförsvar i regeringens proposition 2014/15:109 som sägs styra också materielanskaffningen för 2021 och framåt. Men stora och snabba omkastningar i försvarspolitiken har skett förr. Försvarsbeslutet 2009 byggde på att Sverige skulle ha ett insatsförsvar främst för internationella operationer. Modellen var den Nato-ledda styrkan i Afghanistan.
Gustav Hägglund skrev om detta: ”Sverige har följt Natoländernas exempel, avskaffat värnplikten, koncentrerat sig på krishantering och decimerat försvaret till oigenkännlighet. Framförallt gäller det armén som har reducerats till några bataljoner…”
Det förändrade säkerhetsläget gjorde dock att försvarspolitiken lades om igen redan 2014. Nu gällde det egna landets försvar. Modellen som vi lever med idag är ett tröskelförsvar med mycket begränsat territorialförsvar samt ett förlitande på att Nato och/eller USA kommer till hjälp om vi blir angripna.
Verkligheten håller åter på att förändras. Trots värdlandsavtalet med Nato och försvarssamarbete med USA finns tvivel om hållbarheten i försäkringarna om hjälp utifrån.
Ytterst är ett tröskelförsvar samt ett starkt territorialförsvar den bästa försäkringen för fortsatt fred och nationellt oberoende. För att nå dit måste den allmänna värnplikten återinföras. Ett yrkesförsvar kan aldrig få den numerär och den geografiska täckning som krävs för att försvara territoriet.
Materielanskaffningsplaneringen för 2021 och framåt borde ta hänsyn till behoven av ett territorialförsvar på ett helt annat sätt än tidigare för att ge nya handlingsvägar för framtiden. Tröskelvapensystem med skenande, oplanerade kostnader får inte en gång till tränga ut möjligheterna att bygga upp ett territorialförsvar.