Har försvarsbeslutet år 2015 gjort slut på den period i svensk försvarspolitik som startade vid sekelskiftet 2000 och som kännetecknades av verklighetsflykt och önsketänkande?
Dåvarande ÖB Owe Wiktorins så kallade strateger lyckades – medan politikerna teg – sätta en flumartad prägel på försvarsfrågan: ”nationellt försvar framstod som något irrelevant, förlegat och närmast pinsamt, ett tecken på glappande verklighetsuppfattning.” (Wilhelm Agrell, Fredens illusioner, s. 244 ) ”Time out!” skulle gälla. Förmåga till internationella fredsframtvingande insatser kom att styra försvarsmaktens verksamhet; i själva verket saknades en meningsfull styrning.
Det fanns givetvis krafter som utnyttjade denna brist: det militär-industriella komplexet. Dess intressen tillgodosågs i 2009 års försvarsbeslut, som uteslöt en helhjärtad satsning på ett nationellt försvar En nyckelfigur när det gäller försvarsbeslutet år 2009 var förre ÖB Sverker Göranson, en garant för att komplexets intressen tillgodosågs och permanentades. Belöning: befattning hos SAAB som marknadsförare i USA, efter pensioneringen som ÖB.
Den faktiska innebörden av den beslutsprocess som Göranson var med
om att skapa visar sig när försvarsmaktens budgetunderlag för år 2017 i dagarna bereds. ”Inledningsvis måste pengar flyttas från förband till materielinvesteringar.” (Svenska Dagbladet 2/3) Som orsak till denna mardrömsliknande situation anges bland annat fördyringar av motorn till E-versionen av JAS 39 Gripen och superubåten A 26.
Det finns sannolikt ett starkt ökande krav hos opinionsbildare och skattebetalare på att det nationella försvaret återigen skall sättas i fokus, innebärande bland annat att värnpliktsutbildning och -tjänstgöring återinförs.
Vår nye ÖR Micael Bydén är dessvärre helt avvisande till detta krav. I sina kommentarer 3/3 till Försvarsmaktens budgetunderlag 2017–2019 avvisar han i verkligheten alla krav på att prioritera ett nationellt försvar; han prioriterar – liksom sin föregångare Sverker Göranson – försvarsindustrins intressen. Nyckelmeningar:
”Personalförsörjningsreformen fortsätter med frivillighet som grund och kompletteras med en längre grundutbildning som bidrar till att bemanna krigsförbanden med rätt kompetenser. De för Sverige strategiskt viktiga materielanskaffningarna av Jas E och nya ubåtar, som omfattas av regeringens definition av väsentliga säkerhetsintressen, kommer på sikt att ytterligare stärka Försvarsmaktens förmåga.”
Så länge regeringen binder sin ÖB på detta sätt, blir det ingen reell
satsning på nationellt försvar. De krav på höjda försvarsanslag, som
har blivit allt vanligare, kommer inte heller att bidra till ökad försvarsförmåga utan till att säkerställa försvarsindustrins vinster.
Om Sverige skall få det nationella försvar som riket behöver, krävs det att nu rådande bindningar till försvarsindustrins intressen resolut sägs upp.
Anmärkning. – Carl Björeman är pensionerad generallöjtnant