Utlandsinsatser stärker inte det svenska nationella försvaret

Lars-Gunnar Liljestrand

En arbetsgrupp inom riksdagens försvarsutskott har utvärderat hur Sveriges militära insatser utomlands påverkat det egna försvaret. Man landar i att de positiva erfarenheterna överväger de negativa.

Till en väsentlig del baseras omdömet på att man lagt stor vikt vid hur de enskilda officerarna och soldaterna upplevt insatserna och hur deras egen militära kompetens påverkats.

Avgörande måste dock vara hur insatserna totalt påverkat vårt eget nationella försvar.

Rapporten visar hur försvarets uppbyggnad försenats och hur bristen på personal och materiel samt bristen på övning i större förband inverkat negativt på det nationella försvaret.

”När Försvarsmakten krympte uppstod undanträngningseffekter för det nationella militära försvaret. Materielen slets extra hårt när den användes i insatserna, vilket ledde till en högre materielomsättning och ett ökat behov av underhåll. Försvarsmaktens dåvarande begränsade personalstyrka, i synnerhet inom vissa funktioner (bl.a. singulärkompetenser), fick en hög arbetsbelastning eftersom de fick åka på täta och återkommande rotationer och även fick fler uppgifter och mer ansvar när de var hemma i Sverige.”

Det är stor skillnad mellan den stridsmiljö som de svenska soldaterna hamnar i vid utlandstjänst och den som gäller vid nationellt försvar:

”Samtidigt finns nu en yngre generation officerare med erfarenheter från skarpa internationella insatser som saknar erfarenheter från att agera i brigadstruktur. Att kunna agera i större grupp är en central förmåga för att det nationella försvaret ska klara att möta ett väpnat angrepp från en kvalificerad motståndare.”

Det är inte mycket som går att direkt överföra till försvar av det egna landet när man möter en guerilla som kämpar i sitt eget land och känner terräng och befolkning:

”Andra erfarenheter som kännetecknar angrepp från en irreguljär motståndare (t.ex. väpnade grupper) kan vara svåra att tillämpa mot en reguljär och mer kvalificerad motståndare (t.ex. ett annat lands stridskrafter).”

Det exemplifieras tydligt med deltagandet i kriget i Afghanistan som kom att präglas av patrullverksamhet och kontingenter som var mindre än bataljoner vilket var långt från vad som behövs för ett nationellt försvar:

”Vanan att se brigaden som taktisk enhet och bataljoner som delar av den, ersattes av uppträdande i grupps och plutons ram. Dessa utgick från centrala fältläger med förhållandevis omfattande bakre underhållsresurser.”

Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI) gjorde redan 2016 en utvärdering av utlandsinsatserna och deras inverkan på det nationella försvaret och kom till slutsatsen att den övning i förbandsstrid som krävs för ett nationellt försvar sattes på undantag:

”Kraven på utbildning, övning och materiel kom i allt högre grad att utgå från specialfallet internationella insatser snarare än väpnad strid i hög konfliktnivå mot en reguljär motståndare. Detta innebar att förmåga till samordnad strid i högre förbandsram, men också vissa förmågor och funktioner, prioriterades ned, vilket resulterade i minskad förmåga till vissa typer av operationer som kan sägas vara knutna till det nationella försvaret.”

FOI-rapporten har tidigare  kommenterats på den här sajten.

Liknande slutsatser kom fram i Riksrevisionens granskning av försvaret som också kommenterats här på sajten.

Riksrevisionen koncentrerade sig på att undersöka skälen till att armén gång på gång försenats i sin uppbyggnad:

”En viktig förklaring ligger i den reducering av Försvarsmakten som accelererade under inledningen av 2000-talet. Då försköts också Försvarsmaktens huvudsakliga uppgift från att försvara Sverige mot väpnat angrepp till att skicka förband till internationella insatser.”

Arméchefen förklarade för Riksrevisionen varför utlandsinsatser knappast tjänade det nationella försvaret. Försvar av Sverige var inte huvuduppgiften, och ”att officerare och soldater i armén sänds ut på internationella insatser får negativa konsekvenser för förbandsproduktionen”.

Ett genomgående tema i den nya utvärderingen har varit tonvikten på de enskilda officerarnas och soldaternas personliga utveckling och individuella kompetens:

”I uppföljningen framkommer även effekter som är mer övergripande och som gäller mer generellt under den undersökta perioden. En konsekvens är att den militära förmågan har fått testas skarpt och att officerare och soldater som deltagit i internationella insatser har utvecklats professionellt.”

Man skriver också att det varit mer utvecklande att delta i Nato-ledda insatser än i FN-ledda. Det är inte är så överraskande eftersom de Nato-ledda har handlat om fullskalekrig.

Särskilt framhålls de positiva erfarenheterna av Sveriges deltagande med JAS-plan i kriget i Libyen 2011. Här pekar man på de unika krigserfarenheterna som piloterna fick.

Utan kommentar återges i rapporten mandatet att styrkan inte fick angripa markmål mer än i självförsvar.

Men redan från krigets första dag bröt Nato-styrkorna mot mandatet och angrep de libyska markstyrkorna. De svenska JAS-planen stod för omkring 40 procent av spaningsinsatserna som vägledde bombplanen. Sverige var medverkande i ett folkrättsbrott.

Trots att Försvarsutskottets arbetsgrupp till slut kommer fram till att de positiva erfarenheterna av deltagande i utlandsoperationer överväger kvarstår den tunga kritiken från arméchefen, FOI och Riksrevisionen att det svenska nationella försvaret sattes på undantag och att uppbygget av ett svenskt territorialförsvar försenades.

Utvärderingen visar att det inte bara var själva utlandsoperationerna som var skulden för att det svenska nationella försvaret eftersattes. Man konstaterar helt riktigt att det var de politiska besluten att dra ned på i stort sett hela territorialförsvaret som var grundorsaken för försvarets svåra situation idag.

Det går inte heller att bortse från att arbetsgruppen består av riksdagsledamöter som varit med och beslutat om insatserna.

Då blir det svårt att var objektiv i utvärderingen.