[…] Den svenska metodiken innehåller inte bara en logisk groda, att det oförutsebara kan förutses, utan också ett okritiskt anammande av ett orealistiskt synsätt på hur vi skulle kunna föra strid mot en överlägsen motståndare. Modellen som vi tillämpar är en ”stormaktsmodell” där man i kraft av överlägsna resurser tror sig kunna styra stridens förlopp. Knappast en situation som är aktuell för oss (och som heller inte var så framgångsrik för stormakten Frankrike 1940). […]
Under dessa övningar uppkommer, oavsett stridssätt, ideligen situationer där bataljonerna hittar ett oväntat tillfälle att genom anfall tillfoga fienden förluster eller ta för striden viktig terräng. Det normala tillvägagångssättet är att rapportera till brigaden och börja omgruppera förband för att nyttja väntetiden positivt. I den stora majoriteten av fallen tar det så lång tid innan man får tillåtelse att anfalla att tillfället passerat och fienden hunnit vidta motåtgärder, till exempel organisera ett starkt försvar. Detta skedde tre gånger samma dag under BrigStri 19. I vissa fall får man direkt nej, trots att det är ett fortsatt anfall mot en svag fiende, där anfallet skulle bidragit till att uppnå avsikten med striden, vilket gav fienden tid att omgruppera förband för att möta en sådan eventualitet. Detta skedde två gånger under BrigStri 20. Motivet kan ha varit att ett flankskyddsförband inte var på plats än, det vill säga att det var viktigare att följa planen än att nyttja det uppkomna tillfället. En förspilld möjlighet. Läs artikel