Turkisk-svenska oljud – en eldlek

Anders Björnsson

Hur illa beredd Sveriges ansökan om medlemskap i Nato var, visas tydligt av handfallenheten inför Turkiets möjliga veto. Turkiet är Natos andra största militärmakt. Turkiet är också en ockupationsmakt, genom sin närvaro på Cypern. Men Biden ”kommer att vrida om armen på Erdogan”, förklarade statsvetaren Jan Hallenberg vid Utrikespolitiska institutet självsäkert, när Turkiets position visavis Sverige (och Finland) blev klar. Kanske blir det så, kanske inte. Alla är inte lika styva i korken.

Å sin sida har USA meddelat, att detta är något som Sverige och Turkiet får lösa sinsemellan. Svenskt stöd till rebeller i Syrien, på gränsen till Turkiet, har sannerligen inte varit välbetänkt ur någon som helst aspekt, främst eftersom det innebär en inblandning i Syriens inre angelägenheter och därmed kränker dess suveränitet. Därmed skadar vi oss själva.

Och hela tiden denna hast, denna brist på kalkyl och eftertanke. Svenska statsledningen leker nu med elden. Stor osäkerhet råder.

Något dysfunktionellt vidlåder hursomhelst procedurerna i denna organisation, Nato.

Vad är det här alls för fasoner i allians av demokratier?

Naturligtvis är Nato inte en allians av demokratier. Av dess tolv grundarländer 1949 var hälften kolonialmakter. I början av år 2021 höll en politisk mobb på att ta över den amerikanska kongressen, med den sittande presidentens uppenbara välsignelse. Erdogan är en grym härskare, som går bröstgänges till väga mot all opposition, inte bara kurder. Flera öst- och centraleuropeiska Nato-medlemmar brister i sin rättsstatliga utrustning och utövning. I Rumänien och Bulgarien utgör romer en svårt utsatt minoritet. I Litauen har homosexuella diskriminerats från statens sida. I Polen har det blivit mycket svårt för kvinnor att få abort – ett land dit svenskor reste på sextiotalet för att få just detta och få makten över sin kropp.

Det är klart, att inget land är utan skönhetsfläckar. Rättigheter är inte universella utan nationella. Korruption och rättsövergrepp förekommer förstås också i vårt eget land: myndigheter hoppar över lagar och förordningar. I dödsstraffens USA förföljs visselblåsare, och juniorpartnern Storbritannien följer villigt med (Assange-fallet!). I Italien är maffian fortfarande en maktfaktor. Danmark har inte fullt ut avvecklat sitt kolonialvälde (Grönland); inte heller Frankrike, Nederländerna och Storbritannien har gjort detta.

När man talar Nato, ska man inte tala demokrati – man ska tala maktpolitik. Det är hederligare. Alliansen har godtagit militärdiktaturer och annat slag av diktaturer i sina led. Nato-länder har också ingripit i andra Nato-länders inrikespolitik, till exempel Italiens och Greklands. Det officiella Turkiet påstår, att försök har gjorts även där. Nato är inte en förening, där allas röst väger lika tungt. Alliansen har i grunden en hierarkisk struktur. Alla vet, vem som bestämmer. Det behöver inte stå i några stadgar. Ett bossvälde! Det bör klargöras.

Och som Jan Guillou säger: redan före det eventuella inträdet påverkas vår självständiga utrikespolitik– rätt eller fel.