Natofrågan lämnar oss ingen ro. Folk och försvars fjällkonferens resulterade i ett bombardemang av besked om att vi måste gå med i Nato för att vårt eget försvar är för dåligt. Samtidigt har de borgerliga i uppskruvat tonläge börjat kräva att regeringen skall tillsätta en utredning om anslutning till Nato, en uppgift som de själva inte mäktade med under de åtta år de själva hade makten över utredningsväsendet. Alla kräver naturligtvis hela tiden mer skattemedel till försvaret.
Det är inget konstigt att försvaret och säkerhetspolitiken hamnar i politikens och medias fokus. När Vladimir Putins utrikespolitik blivit så aggressiv är det självklart att vår försvarsförmåga måste belysas och diskuteras.
Men är vi så försvagade som det påstås? Och är Rysslands upprustning så dramatisk som det berättas? Och är i så fall anslutning till Nato lösningen för oss?
Vår försvarsförmåga har minskat sedan den tid när hoten och kränkningarna var som värst på 1980-talet. Sedan dess har försvaret gjorts om för att kunna strida i Afghanistan och andra avlägsna oroshärdar istället för här hemma eftersom hotet mot Sverige ansågs ha försvunnit. Dessutom har Fredrik Reinfeldt avskaffat värnplikten och infört en yrkesarmé, 40-timmarsvecka och övertidsersättning visade sig vara svindyrt och ge dåliga resultat. Med sådana politiska beslut är det självklart att förmågan att försvara Sveriges territorium försvagats, det var ju själva poängen med omprioriteringen.
Budgeten har också skurits ned, men inte alls i den omfattning som påstås, omkring 20 procent på 25 år är inte så dramatiskt.
Det viktiga är hur försvarsförmågan har utvecklats i förhållande till hotbilden. De militära resurser som står till förfogande för makthavarna i Moskva har verkligen krympt dramatiskt. Dels har deras egna försvarsanslag skurits ned med 75 procent, dels står Polens och Östtysklands stora krigsmakter inte längre under Moskvas befäl. Därtill har de knappast längre tillgång till Östersjöns stränder och hamnar, vilket är en enorm förändring. Att de har lärt sig att kriga modernare och billigare än förr ändrar inte grundbilden.
Att få ta del av Natos försvarsgaranti låter ju tryggt, men garantin är ömsesidig. Som medlem måste vi också vara med och garantera de andras säkerhet. Jag tror att risken är större att svenska soldater får strida vid Turkiets gräns mot Syrien eller Irak än att Natotrupper får bistå oss på Gotland. Det innebär att risken att dras in i krig ökar vid medlemskap. Men det är ju att bevara Sveriges fred som är vår säkerhetspolitiska linjes viktigaste uppgift.
Därför säger jag nej till Natomedlemskap.
Leif Pagrosky
Publicerad i GP 20 januari 2014