Trilateralism är en farlig väg

Rolf Andersson

Det alliansfria Finland, det likaså alliansfria Sverige och Nato-staten Norge undertecknade den 23 september en ”trilateral” avsiktsförklaring som ska syfta till att stärka det operativa försvarssamarbetet mellan länderna. Det nya projektet presenterades i  en artikel samma dag av de tre ländernas försvarsministrar.

Det är ingen hejd på försvarsminister Peter Hultqvists svajiga framfart. I hans spår har följt en rad av avsiktsförklaringar, värdlandsavtal, anpassad lagstiftning, ”memorandum of understandings” och solidaritetsförklaringar med olika västliga stater, huvudsakligen Nato-stater. Vi deltar i USA-ledda militära operationer i Afghanistan och Irak och är på väg in i militära insatser i Mali under fransk ledning. Sverige ingår också i insatsstyrkor som den brittiska Joint Expeditionary Force (JEF) och den franska European Intervention Initiative.

Hultqvist skadar allvarligt trovärdigheten i Sveriges alliansfrihet. Istället för att bygga ett eget nationellt försvar baserat på allmän värnplikt – som kan värna hela landet – hoppar han på lösa boliner från tuva till tuva. Syftet tycks vara att som ett moment i den av honom ensidigt omhuldade strategin satsa allt på ett tröskelförsvar – som vid dagens slut bygger på att militär hjälp kommer utifrån – och sända ut signaler till Ryssland. Moskva ska, är det uppenbarligen tänkt, förmås att i sina kalkyler och planer räkna med att få möta en på ”solidaritet” baserad gemensam front.

Men signalerna har inte nämnvärd realistisk täckning. Vem vet om och i vad mån någon utländsk stat intresserar sig för Sveriges belägenhet i ett kritiskt läge, där stormaktsrivaliteten leder till inte bara incidenter utan ”clasher” som kan orsaka en kedja av händelser utom kontroll i sydkinesiska sjön, Arktis eller Mellersta östern. Den Hultqvistska linjen, som regeringen och riksdagen står bakom, utsätter oss för betydande ökad risk för att dras in i stormakternas maktkamp. Vårt självbestämmande snävas in så att vi riskerar att bli en osjälvständig spelbricka, som lätt kan offras när strategiska beslut i krislägen tas på stormaktsnivå. Folkrätten, med sitt förbud mot aggression och intervention i andra länder, är inte längre en ledstjärna för Sveriges utrikes- och försvarspolitik; vi har själva brutit mot den.

Hultqvist klibbar ner oss i en väv av avsiktsförklaringar och vaga överenskommelser med andra stater, samtidigt som vi är indragna i stormaktsstyrda militära interventioner i främmande länder och har anslutit oss till olika insatsstyrkor. Vår ställning som alliansfri stat blir minst sagt otydlig. Hultqvist öppnar oss för utländska stabsbedömningar. Risken är betydande för att Sverige bara alltför lätt kan bli ett tillgängligt uppmarschområde och bas för aggression mot andra stater, det vill säga Ryssland.

Sverige övar militärt med Finland. Det är vettigt så länge det bidrar till att stärka ländernas nationella försvar. Längre än så bör vi inte gå. Att med Finland ha en operativ militär planering för att förbereda ett gemensamt agerande vid krig eller hot om krig, är farligt och dumdristigt. Finland, som har en drygt 130 mil lång gräns mot Ryssland, sköter bäst självt sina utrikes affärer och sitt försvar (det har Finland hittills gjort bra). Sverige, som inte har mycket till försvarsförmåga, har inget att bidra med i det sammanhanget utom ordsvall. Vi bör inte låta oss dras in i eventuella konflikter mellan Finland och Ryssland, där även andra stormaktsintressen kommer att vara involverade och påverka händelseförloppet.

Ligger det i Sveriges intresse att ingå en ”trilateral” avsiktsförklaring med den osjälvständiga Nato-staten Norge om operativt försvarssamarbete? Stärker det vår nationella värnkraft, våra möjligheter att själva lägga ut den nationella kurs som är bäst för det egna landet?

Givetvis inte. Avsiktsförklaringen och de åtgärder som ska följa innebär en farlig belastning, som kan utnyttjas mot oss för att pressa oss och leda till felbeslut om var Sverige står, om saker och ting skulle ställas på sin spets i dessa tider av allmän stormaktsupptrappning.

Sverige bör hålla distans till den svaga Nato-staten Norge. Norge är eftergivligt USA. Man investerar de försvarsmedel man har framförallt i amerikanskt krigsflyg och anpassar sig. Norge har blivit en bricka i USA:s ansatser i Arktis. Landet har inte mycket till armé. Norges försvarskraft är undermålig, liksom för övrigt Sveriges. Den en gång så tydligt utmejslade norska baspolitiken (som behandlas i ett flertal artiklar på den här sajten) tycks under press från USA vara på glid. Men ett växande antal framstående opinionsbildare i Norge ifrågasätter den nuvarande linjens hållbarhet: Kommer USA alls till vår hjälp? Vilken är vår plan B? Ligger det i Norges intresse att öka eskaleringen gentemot Ryssland? Måste inte Norge ha en egen nationell linje?

Enligt den ”trilaterala” avsiktsförklaringen ska de tre staterna fullfölja en agenda baserad på “joint security perspectives, efficient and cost-effective cooperation to strengthen our national defences and the ability to act together”. Men länderna har näppeligen ett gemensamt säkerhetsperspektiv. Finland har sin långa landgräns mot Ryssland och har att liksom hittills hantera och vårda detta i och för sig känsliga grannförhållande rationellt. Norge har gemensam landgräns med Ryssland, där det för Ryssland militärt centrala Murmansk ligger på andra sidan. Norge är indraget i USA:s arktiska militärstrategi med känsliga bomflygningar. Sverige har ingen landgräns mot Ryssland. Vår linje bör vara att upprätthålla goda relationer med landet och att inte låta oss dras in i andras konflikter och potentiella konflikter.

Enligt avsiktsförklaringen är de tre länderna “determined to take combined measures aiming at enhancing and improving our ability to conduct military operations. This work will build upon experiences gained from exercises such as Cold Response, Cross Border Training and Trident Juncture”. Vi har kommenterat dessa övningar på den här sajten. Om Trident Juncture skrev vi på den här sajten:

”Det är inte helt klart vad syftet är för Sveriges del i Trident Juncture.  Nato beskriver den som en artikel 5-övning, det vill säga att Nato-stater kommer en annan medlemsstat till hjälp. Det är en angelägenhet för Natos medlemmar.

Sverige har ingen förpliktelse att delta om en sådan krigssituation skulle uppstå. Hultqvist talar om solidaritetsförklaringen som Sverige uttalat för de nordiska grannarna. Men det medför ingen förpliktelse att vi deltar med militär.”

Om det är sådana övningar som ska vara riktgivande, så är vi inne på en mycket farlig väg som kan skada Sveriges självbestämmanderätt och bidra till att dra in oss i stormaktskonflikter istället för att bygga ett eget försvar.

De tre försvarsministrarna säger att de har en gemensam ambition att ”be able and ready to conduct operations in crisis and conflict if so decided”. Samtidigt blir de tvungna att säga det självklara, nämligen att Norge ”plans to transfer command to NATO in crisis and war”. Ja, så är det. Det är Nato-staten Norges val. Vi har gjort ett annat val och ska hålla fast vid det.

Enligt avsiktsförklaringen är ett möjligt utfall av samarbetet att det kan omfatta ”operations planning for areas of common concern, for example the northern parts of Finland, Norway and Sweden (North Calotte and expand to other areas as required) and improved interoperability between our armed forces that enable common military action if decided”. Vad denna planering närmare bestämt skulle kunna innebära lämnas öppet.

Avslutningsvis konstateras, tack och lov: ”Any military action will be subject to separate national political decision making processes. This trilateral Statement of Intent does not entail any mutual defence obligations.” Det är det vettigaste som blir sagt i dokumentet, som också innefattar reservationer för de överenskommelser, åtaganden och avsiktsförklaringar som länderna redan har.

Redan den ökande militära stormaktsnärvaron i Östersjöområdet innebär en allvarlig säkerhetspolitisk fara för att Sverige skulle kunna bli indraget i ett europeiskt krig mellan stormakter. Vår nuvarande säkerhets- och försvarspolitik ökar risken för att vi skulle dras med om det värsta inträffade. Vår säkerhetspolitik bör i stället inriktas på att minska stormaktsspänningarna, inte att öka dem, och att vidmakthålla den egna självbestämmanderätten. Den ”trilaterala” avsiktsförklaringen bidrar inte till det.