Sajten alliansfriheten.se har nu existerat i tre år. Under denna tid har ett massivt pådrag i medier och annan opinionsbildning pågått för att göra svenska folket mera välvilligt inställt till en svensk anslutning till Atlantpakten, det vill säga Nato. Det har inte lyckats särskilt väl. Det finns alltjämt ett mycket starkt stöd bland Sveriges befolkning för att vi ska fortsätta att vara ett alliansfritt land.
Under föregående år firade Finland sitt 100-årsjubileum som suverän stat. I början av innevarande år vann Sauli Niinistö förnyat förtroende som republikens president, med en betryggande majoritet i första valomgången. Den enda kandidat som förespråkade ett finskt Nato-medlemskap vann knappt 1,5 procent av de avgivna rösterna. Finlands neutrala ställning i den internationella politiken är därmed säkrad för åtminstone fem år framåt.
Att vara neutral i förhållande till stormakterna innebär inte att avstå från en egen uppfattning. I själva verket ger neutraliteten möjlighet att verka utan bindningar till andra intressen än det egna folkets. Det ger också oss – Sverige – frihet att samverka med makter som är beredda att respektera vår självständighet och suveränitet. Ingen annan stat eller grupp av stater har rätt att styra våra beslut och prioriteringar. Vi kommer inte att bli ett protektorat. Vi behöver inga beskyddare.
På sajten har vi slagit vakt om alliansfriheten och vi har drivit värnpliktsfrågan, den allmänna värnplikten. Även om den sittande försvarsberedningen nogsamt undvek att ta ordet alliansfrihet i sin mun i den rapport som avgavs i december (endast i minoritetsyttranden uppmärksammades förhållandet, under applåder), finns det i nuläget ingen större risk att den svenska alliansfriheten kastas över bord. (I regeringens senaste utrikesdeklaration poängteras den.) Det skulle skapa väldiga sår i samhällskroppen och hämma den folkliga försvarsviljan. Men det är nödvändigt att med kritisk blick granska alla de så kallade samarbeten – militära och andra – som den svenska statsledningen ger sig in på ur detta perspektiv.
Huvudlinjen i försvarspolitiken måste vara att återupprätta värnpliktsarmén. Den är småstatens bästa skydd. Säkerhetspolitiskt ska vi inte styras av några andra motiv än våra nationella. I utrikespolitiken bör vi eftersträva dialog och samverkan åt alla håll. Är detta traditionalism? Ja, kanske. Men den bygger på en tradition som har visat sig stå rycken. Vårt land har ställts inför åtskilligt mer bekymmersamma situationer under de senaste hundra åren eller mer än dagens. Vi har befunnit oss i tvångslägen, som har övervunnits. Det har också begåtts misstag, men dessa har korrigerats och reparerats. Eftergifter har gjorts, men suveräniteten har säkrats.
Sveriges måste också framgent avstå från att sätta sin lit till stormakter som hänsynslöst försöker dra in småstater i sina maktspel, sina internationella motsättningar och aggressioner. Nutidshistoriskt har landet hållit det värsta kryperiet borta, men problematiken har tyvärr har fortsatt relevans med en statsledning som, utan att ha ett eget starkt försvar i botten att stödja sig på, famlar, gör opåkallade eftergifter och sänder ut signaler för att etablera stormaktsstöd, vilket i bästa fall kommer att vara villkorat och beroende av stormaktens egna prioriteringar, i annat fall utebli.
Vårt land måste, som hittills, värna FN-systemet, Förenta nationernas stadga och det våldsförbud som är inskrivet i den erkända folkrätten och som Sverige ganska konsekvent har lutat sig mot. Något bättre internationellt skydd för våra överlevnadsintressen står inte till buds. Just därför kan svenska avsteg från dessa principer, genom militära engagemang som saknar förankring i folkrätten, bli fatala. Svensk säkerhets- och utrikespolitik får inte vingla och luta sig mot den för tillfället starkare.
Vi, sajtens utgivare, kommer att fortsätta vår bevakning av viktiga händelser och tendenser i Sverige och dess omvärld i samma anda som hittills. Och vi kommer att ge våra egna perspektiv och bedömningar. Antalet besökare på sajten växer stadigt. Nedan återger vi de tio programmatiska punkter som vi första gången framlade för precis ett år sedan.
- Sveriges folk vill fred. Fred är en förutsättning för nationell frihet. – Våra gränser får inte överskridas eller kränkas av någon.
- Sverige strävar efter att stå utanför krig. Vi ska inte strida för andra. – Vi garanterar ingens säkerhet; den oförbindande men klibbiga ”solidaritetsförklaringen” återtas.
- Vi allierar oss inte med militära makter. Vi har ett gott förhållande till dem. – Staten får heller inte upplåta baser åt främmande makt.
- Sverige för en självständig politik. Den utformas av våra folkvalda. – Säkerhets- eller utrikespolitiken styrs från Stockholm.
- Sverige ska ha ett starkt nationellt försvar. Det ska vara defensivt till sin natur. – Det räcker inte med att hålla gränsen; försvaret ska vara uthålligt.
- Hela Sveriges land ska värnas. Detta kräver ett folkförsvar. – Försvarsmaktens ryggrad ska utgöras av en värnpliktsarmé, inte av yrkessoldater.
- Försvarsmaktens uppgift är att vara krigsavhållande. – För det fordras ett totalförsvar, med fullgoda resurser till alla vapenslag jämte civilförsvar.
- Inga svenska soldater deltar i anfallskrig. De övar för att skydda eget territorium. – Annars riskerar vi att dra på oss angrepp. Sverige intervenerar ej men deltar i fredsbevarande operationer under Förenta nationerna.
- Alla angreppskrig är olagliga. Folkrättens regler måste respekteras. – Småstaten får aldrig tumma på folkrättsprinciperna, främst FN-stadgan.
- Ingen hotar Sverige eller gör anspråk på svensk mark. – Det är ett gynnsamt läge för dialog och samverkan mellan alla berörda, för avspänning. Vi ska inte låta oss dras in i äventyrligheter som kan rubba detta fördelaktiga läge.