Under den arabiska våren 2011 deltog Sverige i den Natoledda interventionen i Libyen. Både med JAS-spaningsplan men även i psykologiska påverkansoperationer. Natos generalsekreterare Fogh Rasmussen utvärderade insatsen som ”en succé”. Och sa att ett ”nytt Libyen” fått frihet, mänskliga rättigheter, demokrati. Försvarsmakten sammanfattade att man ”levererat ett mycket bra resultat”. Sedan: tystnad. Vad hände egentligen?
[…]I dag vet vi att dessa påståenden inte stämde. Det fanns ingen täckning för att Khadaffi urskillningslöst dödat civila och enligt bland annat FN:s människorättsråd fanns heller inte grund för att han anlitat mängder av legoknektar. Efter några dagars beskjutning hade Nato-alliansen skapat flygförbudszonen. Men man fortsatte att bomba i sju månader och tillsammans med rebeller genomförde man ett regimskifte genom att mörda Khadaffi. Detta syfte fanns högst sannolikt med redan från början. USA, Storbritannien och Frankrike hade alla tidigare iscensatt attentat mot honom. Interventionen blev nu ett brott mot FN-mandatet, FN-stadgan, Genévekonventionen. […]
Försvarsmakten talade däremot om ”ett mycket bra resultat”. En av Jas-piloterna har stolt berättat att man spanade på bombmål åt Nato så skickligt att man ”hamnade i finrummet” (P1, 26/1 2020). Kanske är det just detta Försvarsmakten menar? Alltså att relationen till Nato fördjupades. Det har passerat tio år och det är svårt att inte ta regeringens tystnad som uttryck för att man instämmer i ”ett mycket bra resultat”. Det är i så fall ett politiskt och moraliskt haveri: operationen var lyckad men patienten dog. Läs artikel
Läs även om interventionen i Libyen och folkrätten i boken Lagen mot krig, sid 112-121